Nyheter från det bolivarianska venezuela

Analyser och kommentarer om den bolivarianska revolutionen

21 april 2007

Venezuelas utmaningar och problem

Efter Hugo Chávez rungande valseger i valet den 3:e december har etablerad media intensifierat smutskastningen av Venezuelas regering. Den främsta angreppspunkten - som även genljudit en del i vänstern - har varit den s.k. "Ley Habilitante", som ger Chávez makt att fatta beslut genom dekret på 11 områden i 18 månader. Detta har beskrivits som steg mot envälde, och även om man kan ha en kritisk inställning till att en person får så mycket makt, bör man ha koll på grundläggande fakta. Nationalförsamlingen har inte överlämnat makten till presidenten, utan fortsätter att stifta lagar även de närmaste 18 månaderna, då Chávez enligt medierna "styr genom dekret".
Bland lagarna som nationalförsamlingen har på sitt bord finns bl.a. en reform av straffskalorna, en utbildningslag, en för internationellt samarbete, en grundläggande reform av banksystemet samt "Lagen om medborgardeltagande och folkmakt".

Parallellt med nationalförsamlingens lagstiftande verksamhet kommer dock Hugo Chávez inte ligga på latsidan, utan förväntas stifta tiotals lagar. Tilläggas bör dock - och detta är ett faktum som helt förtigits i media - att alla lagar som stiftas genom dekret enligt den bolivarianska konstitutionen måste underställas beslutande folkomröstningar om 5% av väljarkåren kräver det. Det står var och en fritt att bedöma hur väl en sådan folksuveränitetstanke går ihop med envälde.

Vad tycker venezolanerna om demokratin?

När Venezuela kommer upp i debatten nämns nästan alltid en person - Hugo Chávez - men den röst som nästan aldrig lyssnas på eller kommer till tals är det venezolanska folkets. Så hur ser egentligen venezolanerna på demokratin som system och hur den fungerar under Hugo Chávez regering? Det latinamerikanska mätinstitutet Latinobarometro med säte i Chile ställde de frågorna till tiotusentals latinamerikaner år 2006. Man skulle kunna tro att venezolanerna antingen tyckte att regeringen är alltför auktoritär, eller att de tvärtom skulle kunna tänkas lyfta fram sådana auktoritära drag som positiva, och koppla auktoritärt styre till effektivitet i att skapa välfärd. Latinobarometro fann tvärtom att den venezolanska befolkningen har ett för regionen mycket stort förtroende för demokratin som system, och dessutom anser att demokratin fungerar väl i sitt eget land.

När venezolanerna skulle betygsätta sin demokrati på en skala från 1-10 blev genomsnittet 7,0 - att jämföra med 5,8 som var snittet i Latinamerika som helhet. Men det som verkligen sätter Venezuela i en särställning i regionen är den politiska aktiviteten: exakt dubbelt så många venezolaner (32%) som latinamerikaner i allmänhet (16%) uppgav i undersökningen att de "ofta" eller "mycket ofta" försökte övertyga andra om sina politiska ståndpunkter, och hela 25% av Venezuelas befolkning var år 2006 aktiva i ett politiskt parti eller för en kandidat - att jämföra med 9% i övriga Latinamerika.


Chávez - styrka eller svaghet?

Utvecklingen i Venezuela, med drag av såväl gräsrotsdeltagande som stark centralmakt, utgör en sammansatt helhet. Snarare än att vara ett resultat av motstridiga tendenser framdrivna av antagonistiska krafter, är detta en följd av medvetna beslut. Den bolivarianska rörelsen har den blandning mellan en ledarposition för Hugo Chávez som "El comandante" och aktiv folkrörelse som man har, inte som en summa av en dragkamp, utan som en strategi. Denna strategi baserar sig på en syn på Chávez som en sammanhållande kraft, ett gemensamt språkrör, och kanske framförallt som en organisatör. I Venezuela finns ett myller av vänstergrupper som samarbetar i gemensamma fronter och startar olika initiativ, men deras mobiliseringskraft står sig slätt mot densamma hos en man: Hugo Chávez.

När Chávez med bestämd min säger att "nu ska vi utrota analfabetismen", "nu ska vi få folk till valurnorna", "nu ska vi diskutera socialism", då sluter bokstavligt talat miljoner upp. Att den förmågan hos Hugo Chávez är en tillgång för en progressiv regering torde stå klart, och det är den bolivarianska rörelsens ledarskap väl medvetna om. Därför använder man Chávez som en katalysator, samtidigt som han uppenbart har en förmåga att lyfta upp frågor som ligger och pyr i folkdjupet - som när han på valnatten förklarade krig mot den korruption som svårt plågar Venezuela.

Samtidigt medför den ständiga fokusen på "El comandante" stora risker - att så starkt betona en enskild persons vikt, riskerar att hämma folks förmåga till självständig handling i ett läge när just det blir viktigare för varje dag som går. Som bekant kan arbetarklassens befrielse bara vara dess eget verk, och detsamma gäller givetvis alla Venezuelas gatuförsäljare och bönder som utgör grundstommen i den bolivarianska rörelsen. Till skillnad från övergången från feodalism till kapitalism - som i hög grad var en flera hundra år lång "rent ekonomisk" omvandlingsprocess, måste övergången från kapitalism till socialism nödvändigtvis vara ett medvetet verk.

En central del i en lärandeprocess är praktik, och människor växer med ansvar. Därför måste budskapet från den bolivarianska rörelsens ledning vara glasklart till folket: "det är ni som ska göra´t!". Att samtidigt använda Chávez som en katalysator för masskampen och få aktiviteten från basen att fungera mer självgående är den bolivarianska rörelsens stora utmaning.

Valkampanjen - en konfrontation mellan samhällskrafter

Att situationen i Venezuela är något "utöver det vanliga", väsenskild från en där fokus ligger på några begränsade krav - kort sagt väsenskild från situationen i ett land där inte en revolution pågår - visade sig under valkampanjen i höstas. Samtidigt som man förskjutit mer fördjupade ideologiska diskussioner till efter valet, fylldes gatorna med tiotusentals människor i röda tröjor var än Chávez drog runt i landet. Tillställningarna liknade visserligen mer karnevaler än traditionella demonstrationer, men visade på en stor mobiliseringspotential och entusiasm för revolutionen. Veckorna innan valdagen den 3:e december präglades av en spänd stämning i Venezuela: den extremistiska oppositionsföreträdaren Rafael Poleo hotade med våldsamheter och krävde på förhand att Chávez huvudmotståndare Manuel Rosales skulle vägra acceptera valresultatet. Inom den bolivarianska rörelsen fanns en extrem vaksamhet: folk uppmanades att närvara vid rösträknandet och vara på sin vakt under valdagen.

Följden blev en massiv närvaro av människor på gatorna under hela valdagen och ända in på natten, då det ännu var osäkert om oppositionen skulle erkänna valresultatet. Manuel Rosales accepterande av valresultatet var inte en okomplicerad affär, utan ledde omedelbart till splittring inom oppositionen. Medan majoriteten förstod att loppet för tillfället var kört, startade delar av oppositionen bråk inne på Rosales valvaka, och försökte även läsa upp "de riktiga valresultaten", vilket dock fick även privat media att klippa till mer relevant information. Hur de delarna av oppositionen hade agerat om inte miljoner venezolaner hade befunnit sig på gatorna med en förkrossande valseger i ryggen är omöjligt att sia om, men klart är att förmågan till folklig mobilisering är ett viktigt vapen som progressiva regeringar måste vårda ömt för att överhuvudtaget kunna sitta kvar på USA:s bakgård.

Oljan, USA och oppositionen

En annan central faktor som förhindrade våldsamheter från den USA-uppbackade oppositionens sida är Irakkriget, som hjälpt till att pressa upp oljepriset och samtidigt bundit USA-imperialismen vid ett avskytt och misslyckat krig. Det verkar som att den amerikanska allmänheten har en lägre toleransnivå mot stupade soldater än någonsin, samtidigt som det blivit alltmer uppenbart att kriget har en minst sagt lös koppling till det "krig mot terrorismen" som USA:s regering använder som förevändning för erövring av naturresurser. Med tanke på Bushs nypåkomna oro över energifrågorna, lär Venezuela med all dess olja förr eller senare komma upp på agendan. Så länge oljeleveranserna från Venezuela till USA fortsätter pga ömsesidigt beroende är troligheten för en USA-stödd kupp eller ett krig av Contras-stil liten, men med Venezuelas allt snabbare steg mot en utvidgning av oljeförsäljningen i regionen för att minska beroendet av USA, blir risken för våldsamheter större.

Istället håller Venezuela på att göra det omöjliga: man tar fredliga steg mot socialismen mitt framför ögonen på USA och dess allierade i regionen, samtidigt som man aktivt försöker sprida revolutionen vidare till andra länder. Samtidigt som Chávez stod där i hällregnet på valnatten och talade inför de tusentals församlade under presidentbalkongen - för kvällen omdöpt till "Folksegerns balkong" - fortsätter dock USA-organen National Endowment for Democracy (NED) och USAID att pumpa in pengar till den venezolanska oppositionen. Enligt den venezolansk-amerikanska människorättsadvokaten Eva Golinger, författare till "Chávezkoden" som avslöjade USA:s inblandning i kampen mot Venezuelas regering, var den amerikanska statens bidrag till Venezuelas oppsitionsgrupper mellan år 2000-2004 omkring 27 miljoner dollar, detta enligt offentliga amerikanska uppgifter, utkrävda med hjälp av den så kallade Freedom of information act.

Efter valet är oppositionen stukad och förvirrad - det verkar för tillfället varken finnas någon valmässig eller militär väg till ett stopp för den bolivarianska revolutionen. Samtidigt utför regeringen och den bolivarianska rörelsen en kraftsamling för att börja bygga socialismen från rörelsens rötter i Venezuelas fattiga områden, främst genom att bygga upp de s.k. lokalsamhällesråden, och ge dessa kraftigt ökade resurser. Lokalsamhällesråden är direktdemokratiska organ som omfattar 2-400 familjer vardera, och dess antal uppgår just nu till knappt 20.000, men blir ständigt fler. Dessa råd kommer under året få dela på ett antal miljarder kronor, att spenderas på grundläggande välfärd.

Tre svaga punkter - på väg mot sin lösning?

Den bolivarianska rörelsen har dock tre svaga punkter: den har varken något gemensamt, demokratiskt styrt parti eller någon massrörelse bland bönderna, och fackföreningsrörelsen präglas av låga medlemssiffror och interna konflikter. Venezuelas fackliga centralorganisation Union Nacional de los Trabajadores (UNT) bildades ad-hoc av gamla fackliga veteraner som arbetat i opposition inom det genomkorrupta CTV sedan många år. Efter oljeblockaden 2003 - där den gamla fackliga centralorganisationen CTV (nu insomnad, sörjd och saknad av ingen) deltog på arbetsgivarnas sida - insåg den bolivarianska rörelsen att det behövdes en ny centralorganisation. Denna blev till UNT, som visserligen växt, men ännu efter 4 år inte lyckats samlas för att legitimera ledningen efter den konstituerande kongressen. Att UNT förmår växa och spela en självständig roll i revolutionen är en nödvändighet. För att kunna spela en sådan roll krävs det att man kallar till val av nationell ledning och organiserar en demokratisk debatt om vart medlemmarna vill föra UNT. Att bygga en socialism utan en aktiv, kämpande arbetarklass är en omöjlighet.

Venezuelas partier - bolivarianska eller ej - är i hög grad toppstyrda och/eller utan massbas. Chávez parti, "Movimiento Quinta Republica" (MVR), har visserligen 2 miljoner medlemmar (av en befolkning på 27 miljoner), men har aldrig haft kongress och är i allmänhet tämligen toppstyrt. Dessutom har MVR på många håll blivit mycket av ett maktparti, dit även relativt välbeställda proffspolitiker sökt sig för att göra karriär. När man åker runt i Venezuela hör man mycket frän kritik av politikerna, inte minst riktad mot lokala "bolivarianska" politiker. Därför mottogs Hugo Chávez förslag att bilda ett nytt enat socialistiskt parti, baserat på val från medlemsbasen, med stor entusiasm bland många fattiga venezolaner. Processen av att bilda det nya partiet började med att MVR gick ut med att man skulle upplösa sig, och sedan dess har flera partier som stöder Chávez sagt att de kommer ansluta sig till det nya partiet.

Det första steget i partiets bildande kommer vara en process från början av våren fram till juni, då man med Chávez icke-partibundna valkampanjsorganisation som bas (efter valet omvandlad till tiotusentals "socialistiska bataljoner") kommer utföra lokala "folkräkningar" i rörelsen, för att se vilka som är intresserade av att vara med i partiet. I början av sommaren är det tänkt att man ska ha medlemsregister färdiga - gissningsvis med några miljoner medlemmar - för att därefter gå till val av kongressombud. I Augusti kommer så det nya partiets konstituerande kongress arbete inledas, för att sedan pågå i olika former under hösten. I november är tanken att kongressen ska presentera förslag till partiprogram, stadgar, ledning osv - som sedan ska underställas medlemsomröstning. Om medlemmarna röstar ja till förslagen, kommer Venezuelas Enade Socialistiska Parti (PSUV på spanska) innan årets slut förklaras som konstituerat, och MVR förpassas till historieböckerna.

Huruvida det nya partiet kommer att bli "det mest demokratiska i mänsklighetens historia", som Hector Navarro, medlem av kommittén för partiets bildande lovat, återstår att se. Budskapet från ledningen är i alla fall glasklart: PSUV ska inte vara en ren valmaskin, och alla representanter ska väljas av partimedlemmarna själva. I Navarros ord: "Presidentens målsättning är inte att detta ska bli ett parti för att vinna val, det är mycket mer än så: det kommer att vara ett parti för daglig politisk diskussion, ett parti för att definiera vart denna revolution ska gå, ett parti till försvar för revolutionen."

Stora utmaningar och risker kantar vägen mot socialismen i Venezuela - korruption, toppstyre och skriande klassklyftor måste ersättas av ansvarsutkrävande, gräsrotsmakt och jämlikhet. För att uppnå det kommer det krävas kamp - och det venezolanska folkets befrielse kan bara vara dess eget verk. USA-imperialismen och den venezolanska oppositionen kommer aldrig låta revolutionen fortgå ostört - det enda möjliga svaret är ett allomfattande uppror mot nyliberalismen i hela Latinamerika.

11 april 2007

5 år sedan fascisternas statskupp


Klicka för att se i originalstorlek!

Idag är det 5 år sedan statskuppen i Venezuela 2002, då reaktionärerna försökte slunga tillbaka landet åratal tillbaka i tiden, innan den bolivarianska revolutionen började föra landet upp från avgrunden. I Venezuela kommer minnet av folkets seger över kuppmakarna upmärksammas på flera olika sätt de närmaste dagarna, ett av de är den mängd av regeringsreklam som producerats. Bilden här ovanför texten är ett exempel på sådan reklam. Notera kontrasten mellan de svarta fanorna (som symboliserar kuppen 11:e april) och de venezolanska fanorna (symboliserandes folkets seger över kuppen 13:e april), liksom själva texten:

"Varje 11:e har sin 13:e
Folket förbli på gatorna
Nu på väg mot socialismen!"

På lördag firas folkets seger över kuppen i april 2002, samtidigt som vi sänder en tanke till de kämpar som stupade i den fullbordade kuppen i Chile, 11 september 1973. 34 år efter fascisternas kupp sitter också som bekant ett av tortyrens och bödlarnas offer på presidentposten, och den främste mördaren är äntligen död. Varje 11:e har sin 13:e...