Nyheter från det bolivarianska venezuela

Analyser och kommentarer om den bolivarianska revolutionen

07 mars 2007

Folkmakten i Venezuela - hur bör den byggas?


Arbetare på företaget Sidor.

Inledning: diskussionen om folkmakten

I torsdags invigde "Presidentrådet för den revolutionära explosionen av lokalsamhällesmakten" revolutionens "femte motor", byggandet av folkmakten i form av lokalsamhällesråd och liknande deltagandedemokratiska sammanslutningar. Diskussionen går också hög i den venezolanska - alltför svaga - fackföreningsrörelsen om hur balansen mellan stat, lokalsamhällen och arbetarkollektiv bör vara under socialismen. Den deltagande demokratin är inte ett plötsligt påhitt, utan utlovades uttryckligen i den konstitution som röstades igenom med 72% av rösterna 1999: där står att Venezuela ska "gå från en representativ demokrati till en deltagande demokrati".

Lokalsamhällesråden är ett av uttrycken för denna framväxande deltagande demokrati i Venezuela, men en mindre spridd del av denna är den s.k. "cogestión", samstyret av ekonomin mellan arbetare och samhälle. Denna relation mellan den framväxande folkmaktens organ och arbetarnas direktdemokratiska rådslag diskuterades i ett tal av Michael Lebowitz, ekonomiprofessor på San Fransisco University sedan många år, och numera en av Hugo Chávez närmaste rådgivare. Talet följer efter min inledning, och är väl värt att läsas både som en insyn i den bolivarianska rörelsens debatt om deltagande demokrati och som inspiration för liknande debatter på hemmaplan.

"Samstyre" ("cogestión" på spanska och "co-management" på engelska) är en modell för styre i företagen som praktiseras på en del fabriker i Venezuela, och bygger på en stark makt åt arbetarna parallellt med ett 100% samhälleligt ägande och samhällsinflytande över företagen ifråga. Balansen mellan det enskilda arbetarkollektivet och samhället som helhet uttrycks i begreppet "samstyre" - fabriken är inte bara arbetarnas, utan ska tjäna hela samhället. Sådan är grundtanken för cogestión.

Cogestión bygger på ett relativt nytt förhållningssätt till ägande och styrande av företagen: medan en del inom vänstern - särskilt socialdemokrater och hela östblocket - stått för stora mått av centraliserat statligt styrande över strategiskt viktiga företag, har en annan modell varit självförvaltningstanken, som en slags motsats till nyss nämnda idé. Idén om cogestión skiljer på ägandet och styrandet av företagen, och är mot en strävan i riktning mot arbetarägda företag.

Argumentet mot sådana är att de snabbt utvecklas till "kollektiv kapitalism", som producerar efter vinst och inte efter behov - vilket är en gigantisk skillnad i Latinamerika med mycket stora inkomstklyftor, där i praktiken stora delar av "marknaden" inte är tillgänglig för fattiga människor. Samtidigt går alltså cogestión bestämt i konflikt mot idéer om extremt centraliserade statliga företag utan arbetarinflytande, fnyser åt maktfullkomliga byråkrater och västeuropeiska medbestämmandepraktiker.

Cogestión innebär i teorin ett väldigt stort mått av direkt arbetarstyre. En avgörande fråga de närmaste åren blir hur samhället ska representeras i samarbetet med producenterna, för det är ju minst sagt en skillnad mellan samhällsintresse representerat och framfört av statliga tjänstemän och samma intresse definierat av vanliga gatuförsäljare, jordbrukare, arbetare, studenter och ungdomar genom lokalsamhällesråd och liknande direktdemokratiska institutioner.

Anhängare av cogestión talar ofta och gärna om samhället och statens roll, och även många arbetare intygar sin stolthet över att genom cogestión tjäna samhällets behov istället för företagsledningens direktörslöner. Samtidigt måste man ställa sig frågan: vad är samhället? Vad är staten? Detta är en bortglömd fråga inom en svensk arbetarrörelse som är upptagen med att försvara det gemensamma ägandet som form, snarare än att diskutera statens karaktär, dess uppbyggnad och uppgifter.


Folkmakten.

Utvecklingen i Venezuela visar varför man måste hålla framtidsdiskussionen vid liv, helt enkelt eftersom man aldrig kan veta när en revolution väntar runt hörnet. Det kan noteras att Kuba, Chile och Venezuela alla var tämligen icke-revolutionära, "stabila" - "USA-vänliga" - länder just innan revolutionerna i de länderna kom framvällande som störtfloder.

I Venezuela är inte frågan vad staten är och bör vara en "teoretisk" fråga, även om "teoretisk" kunskap och historiska erfarenheter givetvis är avgörande för att rent praktiskt kunna bygga upp en ny typ av stat på ett smidigt sätt. Nej, frågan om statens uppbyggnad i Venezuela är en nödvändighet att lösa fortast möjligt - och det finns ingen tid att spilla. Historien visar vilket fatalt misstag det är att på USA:s bakgård förvänta sig någon vilja till ärlig dialog från USA och deras allierades sida - de har nämligen bara ett enda krav för att ställa in sina angrepp: "avbryt revolutionen!".

Svårare än så är det inte - regeringar som inte mobiliserar folk till massivt deltagande för att i grunden förändra landet, utan nöjer sig med en centraliserad dutt-process utförd av män i dyra kostymer, de får vara ifred för imperiet och överklassen oavsett hur mycket de kallar sig själva för socialister. Det är masskampen som är den springande punkten, det verkliga hot mot USA:s makt som i retoriken skyls över genom smutskastningen mot en enskild person i denna massrörelse: Hugo Chávez. Visserligen en mycket, mycket central person i den bolivarianska rörelsen, men lika otvivelaktigt som han är "El comandante", är han det just för en gigantisk folkrörelse vars motor är miljoner venezolaners dagliga kamp.

Flamman intervjuade i torsdags Carlos Escarrá, som är ansvarig för de kommande konstitutionsreformerna i Venezuela. Escarrá sa då att det man eftersträvar är "hegemoni för folkmakten" (hegemoni betyder ungefär "dominans"). Uttrycket sammanfattar väl vad det hela handlar om, och just en "hegemoni för folkmakten" - för det organiserade folket som tar makten underifrån - det är den allra mest frånstötande tanke en borgare kan föreställa sig.

Om folkets stormöten i lokalsamhällena och på arbetsplasterna blir basen för samhällsmakten - då innebär det att Venezuelas välbeställda måste komma i direkt kontakt och dialog med "det andra Venezuela", folkets Venezuela som finns bortom murarna runt rikemansområdena. Tanken att behöva sänka sig till att diskutera praktiska frågor direkt med människor som de rika ljushyade venezolanerna vant sig vid att kalla "smutsiga negrer" och "apor" ter sig nog minst lika hotfull för överklassen som en centraliserad kommunistisk enpartidiktatur. När dessutom stora delar av överklassens ekonomiska makt kommer överföras till de organiserade lokalsamhällena och arbetarna, är det naivt att förvänta sig annat än vildsint motstånd från överklassen.

Följande tal tar upp både folkmakten som idé och som praktik, problemen och slitningarna som uppstår när man börjar bygga upp banden mellan arbetarna och samhället. Lebowitz utgår i sitt tal från "cogestión"-idén, men i diskussionen om samhället och statens roll i projektet får han med den komplexa helhet som byggandet av folkmakten utgör. Även om jag inte håller med om varje ord, är grundlinjen positiv och en välbehövlig insyn i en ständigt pågående diskussion i Venezuela, som konsekvent tystas ner i media: den om hur man ska öka demokratin, dra in fler människor i beslutsfattandet. Lebowitz tal är ett viktigt inlägg i den process i Venezuela som kommer påverka landet och världen för många år framöver. Det är en aning långt, men rekommenderas starkt.



Byggandet av samstyret i Venezuela: motstridigheter på vägen

Av: Michael Lebowitz

Nedanstående tal hölls av Michael Lebowitz på Första nationella arbetarmötet för återtagandet av företagen, som organiserades av den fackliga centralorganisationen UNT i Caracas 22 oktober 2005. Mötet var en förberedelse inför det första latinamerikanska mötet för företag som återtagits av arbetarna, som skulle hållas 27-29 oktober samma år. Nedan följer Lebowitz tal:

Jag tror varken det är någon hemlighet eller överraskning att världen mer och mer har fått upp ögonen för Venezuela, eftersom det blivit allt klarare (trots osanningarna i de dominerande internationella medierna) att Venezuela har sagt "nej" till nyliberalismen. Det sa nej 1989. Det sa nej med valet av President Chavez. Det sa nej i den bolivarianska konstitutionen. Det sa nej i April 2002, nej under chefernas lockout 2002-2003, och, givetvis, i Augusti 2004. (när Chavez vann folkomröstningen, min anm.)

Trots alla dom som säger att det inte finns något alternativ, säger Venezuela att det finns ett alternativ till nyliberalismen, det finns ett alternativ till imperialismen, det finns ett alternativ till kapitalismen. Och det betyder givetvis att det finns fiender. Fiender både på in- och utsidan. De fiender som vill att Venezuela ska misslyckas med att gå sin nya väg. De vill särskilt att idén om en deltagande och protagonistisk demokrati ska misslyckas. De vill att den ska misslyckas i lokalsamhällena. De vill att den ska misslyckas på arbetsplatserna. De vill att den deltagande och protagonistiska demokratin i samhället som helhet, idén att människor lokalt ska besluta om sina behov och sin produktiva aktivitet, ska misslyckas.

Och inget, menar jag, skulle göra fienderna till denna process gladare än om Venezuelas väg mot samstyre av företagen skulle misslyckas. För arbetare - speciellt i Latinamerika men på andra ställen också - börjar se på utvecklingen av samstyret som ett verkligt alternativ till den kapitalistiska arbetsplatsens despotism.

En del kanske kommer bli störda av det jag kommer säga nu, men jag måste tala om för er att för många arbetare i kapitalistiska företag har inte sett statligt ägande med beslutsfattande i toppen som ett verkligt alternativ. Min far var maskinist, och jag lyckades aldrig övertyga honom. För honom var en statlig ägare bara en större, mäktigare chef. Vad han ville vara att fly, komma ut ur fabriken. Men, arbetarstyre är ett verkligt alternativ. Om samstyret lyckas här, kommer det att bli en inspiration för arbetare överallt. Och, om samstyret misslyckas, kommer det att stärka kapitalets välde; meddelandet till arbetarna kommer bli att det inte finns något alternativ.

Varför "samstyre"?

Vi borde göra klart, dock, att Venezuelas samstyresprojekt inte alls är samma sak som det som kallats medbestämmande i Tyskland. Även om det en gång för längesen reflekterade arbetarnas styrka, blev medbestämmandet där till ko-optering. Att ge arbetarrepresentanter en närvaro i det kapitalistiska beslutsfattandet i Tyskland var ett sätt att inkorporera arbetarna i kapitalisternas projekt, för att separera de från sina representanter och skapa en känsla av identitet mellan arbetarna och de specifika kapitalistiska företag som de jobbade på. I Venezuela, däremot, är samstyret ett alternativ till kapitalismen.


Samling kring UNT.

Mer specifikt är poängen med samstyret att sätta stopp för den kapitalistiska exploateringen och skapa potentialen för att bygga ett genuint mänskligt samhälle. När arbetarna inte längre drivs av kapitallogiken, för att producera vinst åt kapitalisterna, kan hela arbetets natur förändras. Arbetarna kan samarbeta med varandra för att utföra sina jobb på ett bra sätt: de kan applicera sin kunskap om bättre sätt att producera för att förbättra produktionen både omedelbart och i framtiden: och de kan bryta med uppdelningen på arbetsplatsen mellan "de som tänker" och "de som gör" - allt av den anledningen att arbetarna under samstyret vet att deras aktivitet inte är till för att berika kapitalisterna.

Utvecklandet av beslutsfattande från arbetarnas sida, processen av kombinerat tänkande och görande, ger arbetarna möjligheten att utveckla sin kapacitet och sin potential. Och det är denna typ av samhälle, ett som uppmuntrar den fullständiga utvecklingen av människans potential, som den bolivarianska konstitutionen har som vision. Utan en demokratisk, deltagande och protagonistisk produktion, förblir folk den typ av fragmenterade, stukade människor som kapitalismen producerar. Demokrati i produktionen är en nödvändig förutsättning för allas fria utveckling, det är en grundläggande del av socialismen för 2000-talet.

Varför inte kalla det självbestämmande?

Jugoslavien kallade sitt system med arbetarstyre för "självbestämmande", och det var ett sätt att visa att man inte behöver kapitalister - att företag kan drivas av arbetarna genom arbetarråd, att de företagen kan vara effektiva och introducera modern teknologi som ökar produktiviteten i dessa företag, och att en omfattande solidaritet utvecklas mellan arbetarna i varje företag.

Men det fanns ett problem i det jugoslaviska självbestämmandet, som är antytt i själva namnet - "själv". Det stämmer att arbetarna på varje enskilt företag styrde sina företag på egen hand. Men, de utgick också i första hand från sina egna intressen. Arbetarnas fokus inom varje företag baserades på deras egenintresse, deras kollektiva egenintresse. Det som saknades var en uppfattning om solidaritet med samhälet som helhet, en känsla av ansvar för samhället. Istället låg tyngdpunkten på sina egna utgångspunkter, på själviskheten. På vissa sätt var det som den värsta delen av den kapitalistiska mytologin: "den osynliga handen": idén var att om varje kollektiv följer sitt egenintresse skulle samhället som helhet tjäna på det. I själva verket spelade den osynliga handen i Jugoslavien den rollen att den ökade ojämlikgheten, den bröt ner solidariteten i samhället, vilket slutligen ledde till Jugoslaviens upplösande.


Arbetare på Sanitarios Maracay i demonstration.

Samstyret i Venezuela är ett försök att undvika just detta misstag. Samstyre indikerar en speciell typ av partnerskap - ett partnerskap mellan arbetarna på ett företag och samhället. Därmed fokuserar det på att företag inte tillhör enbart arbetarna själva - meningen är att företagen ska drivas i hela samhällets intresse. Med andra ord är samstyrets syfte inte bara att ersätta kapitalistens egenintresse med det enskilda arbetarkollektivets egenintresse, snarare är syftet också att förändringarna den produktiva aktivitetens själva betydelse. Det innebär en ansträngning för att hitta vägar att uppnå arbetarnas fulla utveckling, samtidigt som samstyret gör att varje samhällsmedlem - alla arbetande människor - drar nytta av samstyret.

Vem talar för samhället under samstyret?

Om samstyret är ett partnerskap mellan arbetarna på ett företag och samhället, vem talar då för samhället? Idealet vore om förvandlingen av producenterna som ett resultat av samstyret skulle leda till att producenterna själva skulle kunna tala för samhället. Med andra ord skulle i den värld vi vill bygga - socialismen för 2000-talet - ett igenkännande av samhällets behov internaliseras och förstås av alla producenter. Det skulle inte finnas något glapp mellan de enskilda producenterna och samhället som helhet.

Men även i en ideal situation där skillnaderna inte representerar antagonistiska intressen, måste samhällsintresset identifieras; och det är nödvändigtvis en demokratisk process - en där producenterna som medborgare fungerar på ett demokratiskt, deltagande och protagonistiskt sätt. Denna kombination av demokrati i produktionen och samhället är kärnan av det samstyrda samhället, av socialismen på 2000-talet.

Men, är det möjligt i samstyrets begynnelse? Vem talar för samhället i denna samhället i detta partnerskap mellan demokratiska producenter och samhället? Vårt svar måste alltid vara detsamma: det enda sätt som samhället självt kan tala är genom demokrati. Därmed måste de demokratiska institutionerna i de områden där företagen (t.ex. inom elservice) finns identifiera sina behov och vad de anser att dessa företag borde bidra med. Logiken är densamma när det gäller företag som betjänar samhället som helhet - det första steget är att identifiera samhällets behov och sedan kan arbetarna själva bestämma hur man bäst kan producera för att möta behoven.

Det är naturligt att ju mindre lokalsamhället ifråga är, desto enklare blir det att utveckla demokratiska, deltagande och protagonistiska lösningar. Även i dessa mindre samhällen är det dock så att utvecklingen av producenternas självregerande är en process - precis som utvecklingsprocessen av samstyret. Det är en läroprocess som berikas genom praktik, genom förvandlingen av deltagarna.

I fallet med de strategiska företagen som betjänar hela samhället, är det troligt att man lyckas försäkra att staten verkligen representerar det samhälle de ska tala för först i slutet av en demokratiseringsprocess än i början av den. Därför är den mest djupgående diskussion i samhället om förväntningarna på dessa företag avgörande - hur kan arbetarna i de företagen annars veta att företagens målsättningar är resultatet av en social koncensus, snarare än resultat av godtyckliga order från företagschefer eller ministerier?

När producenterna blir övertygade om att de beslut de fattar är viktiga eftersom de uppfyller sociala behov, kan producenterna gå bortom att söka marknadsvinster och börja utveckla egna initiativ för att möta dessa behov i samhället. Måttet på framgången i detta partnerskap mellan arbetarstyret och samhället är i vilken utsträckning det är möjligt att förverkliga Artikel 102 i den bolivarianska konstitutionens målsättning att "utveckla varje människas kreativa potential och det fullständiga utövandet av hans eller hennes personlighet inom ramen för ett demokratiskt samhälle."

Motstridigheter vid införandet av samstyret är oundvikligt

Det är dock nödvändigt att förstå att motstridigheter under utvecklingen av samstyret är oundvikligt. De människor som måste ta gemensamt ansvar för resurserna och industrierna i hela samhällets intresse faller inte ner från skyn. Borde vi bli överraskade om arbetare (efter alla deras långa strider till försvar av sina omedelbara intressen, mot kapitalisternas angrepp) till en början fortsätter att fokusera på de omedelbara intressena? Borde vi bli överraskade om chefer, som är vana vid beslutfattandets hierarkiska strukturer, återgår till de vid det första tecknet på problem?

Det är dock givetvis inte oundvikligt att arbetare och chefer kommer börja med att följa de gamla mönstren. När allt kommer omkring kan entusiasmen för att skapa nya relationer inom produktionen och för att bygga det nya samhället föra en förbi såna hinder. Men: de gamla idéerna och beteendena kan lätt komma tillbaka - det är en tendens som vi ständigt måste vara på vår vakt emot.

Den huvudsakliga faran när man introducerar olika typer av förändringar i produktionsrelationerna är att de gamla idéerna och de familjära mönstren tränger in i de nya relationerna och helt enkelt gör de till nya former av de gamla maktförhållandena. Det är på detta sätt som nya relationer förvrids och misskrediteras.

T.ex. är idén om att arbetarnas intresse i statliga företag ska säkras genom att ge arbetarna andelsägande i de företagen - varesig de andelarna ägs individuellt eller genom ett kooperativ - ett fall där samstyret kan förvridas till själviskt privatägande. Istället för att arbetarna fungerar som socialt medvetna producenter, genom att uttrycka sig som samverkande producenterna och samhällsmedborgare, förvandlas de till ägare vars huvudskaliga intresse är deras egen inkomst.

I ett samhälle som utmärks av så extrema skillnader i levnadsförhållanden mellan den stora massan av arbetande människor (av vilka så många jobbar inom den informella sektorn) och arbetare i relativt sett priviligerade sektorer, skulle idén om att viktiga delar av ekonomin ska ses som specifika arbetargruppers egendom inte bara leda till att folk avvisar idén om samstyre; det är också ett recept för en nedbrytning av solidariteten i det anti-nyliberala, anti-kapitalistiska projektet.

Och: det är verkligen så att den formen av samarbete mellan arbetarna som privata ägare och staten som ägare verkligen med stor säkerhet skulle skapa det ena problemet efter det andra. Vem äger produktionsmedlen i en sådan hybrid? Vem investerar? Skulle staten och kooperativet investera i enlighet med deras andelsägande i företaget? Och om kooperativet inte kan eller vill investera proportionellt i relation till sitt ägande?

Så länge som dessa relationer inte förändra till sanna relationer av samstyre (ett partnerskap mellan arbetarna som producenter och samhället), är det inte alltför svårt att se framför sig en av två möjliga utvecklingsvägar: a) förvandlingen av statsegendom (legalt sett, eller helt enkelt "faktiskt sett") till enskilda arbetares privata egendom, eller b) restaureringen av de kapitalistiska relationerna, med arbetarna relegerade till en position som lönearbetare som samtidigt är aktieägare. I båda fallen skulle samstyrets idé misskrediteras.


Kan samstyre riskeras i de strategiska industrierna?

Men: detta är bara ett exempel på en motsättning som kan växa fram när man tar de första stegen i samstyrets utveckling. Några människor oroar sig t.ex. och menar att arbetarstyre inte hör hemma i de strategiska industrierna. Men om industrier såsom oljeproduktion och generering och distribution av elektricitet ska exkluderas från samstyret, vad ger det för budskap till arbetarna i de industrierna? Att vi inte vill att de ska utveckla sin potential genom att börja fatta direkta beslut? Att vi inte litar på arbetarna när det gäller att fatta beslut i enlighet med samhällets intressen? Vad för slags vision för socialismen på 2000-talet skulle det vara?

Det är uppenbart så att strategiska företag som PDVSA inte är som andra. Samhället har definitiva och nödvändiga förväntningar på att de företagen ska fungera i hela samhällets intresse, och inte bara genom blint förtroende. Samhället har rätten att indikera för dessa företag exakt vad samhällets förväntningar är - dvs. "vi behöver X detta år, och vi kommer behöva X+5% nästa år". Med andra ord måste det finnas målsättningar eller planer som riktlinjer för de företag var skötsel påverkar alla.

När väl samhällets förväntningar har identifierats, dock, varför skulle inte arbetarna i nämnda företag kunna involveras fullständigt i att avgöra hur man ska uppnå de målen? Varför skulle inte besluten om hur man bör ta sig an uppgifterna fattas av de sammanslutna arbetarna? Varför ska det förutsättas att arbetarna på dessa företag har intressen som skiljer sig från samhällets som helhet?

Om man säger att arbetarna inte kan ges förtroendet att fatta rätt beslut i så avgörande frågor, säger man att man vill att arbetarna ska fortsätta i den roll de spelar under kapitalismen - att man förväntar sig att de ska fokusera på kampen för högre löner (ju högre desto bättre, givetvis, eftersom deras industri och därmed deras jobb är så viktigt), på större fördelar och privilegier och kortare och mindre intensiva arbetsdagar. Därmed underblåser man alla det gamla samhällets själviska tendenser och underminerar byggandet av det nya samhället. Vad säger man då egentligen annat än att när besluten är viktiga är kapitalism eller statskapitalism svaret, medan samstyre och socialismen på 2000-talet inte är det?

Motstridigheter är oundvikliga under byggandet av samstyret, men det är hursomhelst så, att utan samstyre finns ingen revolution.

Den största faran

Den största faran vore dock om man skulle blanda ihop en oundviklig motsättning mellan de som är hängivna revolutionen med en motsättning mellan de som är hängivna revolutionen och revolutionens fiender. Är de som vill förvandla återtagna företag till kooperativ fiender? Är de emot att tjäna de fattiga och exkluderas behov? Eller är de helt enkelt arbetare vars tidigare erfarenheter säger de att ägandeskap är nödvändigt för att att ha kontroll och makt att fatta beslut? Är de som motsätter sig samstyre i strategiska industrier fiender som försöker att besegra och sabotera processen, eller är de människor som är hängivna revolutionen som oroar sig för att arbetare formade under kapitalismen (och, speciellt, under Fjärde Republiken) är självcentrerade och inte hängivna samhällets intressen?

Ett av de allvarligaste problemen i varje revolution, är behovet av att åtskilja motsättningar mellan de som är för revolutionen, och motsättningar mellan de som är för revolutionen, och dess fiender. Det finns många motsättningar här - t.ex: mellan den informella och formella sektorn, mellan de exploaterade och de exkluderade, mellan arbetare och bönder, mellan kooperativ och statliga sektorer. Ett av de största fel som kan förstöra och förvrida en revolution är när man förvandlar en icke-antagonistisk motsättning inom folket till en motsättning mellan folket och fienden.


"Arbetarnas rättigheter försvaras kämpandes på gatorna"

Det må finnas fiender - folk som bär den röda tröjan men som är emot revolutionen - men revolutionen har redan tillräckligt med fiender, såväl externt som internt. Så hur undviker man misstaget att förvandla revolutionens anhängare till fiender? Man gör det genom demokratisk diskussion, övertygelse och utbildning - och i denna process är det viktigaste att utgå ifrån viljan till enighet.

Vi måste erkänna att upprättandet av samstyret är en process. Det är en lärandeprocess, och det är en utvecklingsprocess. Själva idén att människor utvecklas genom sin aktivitet (ett av Marx centrala koncept) bör hjälpa oss att förstå att samstyret kommer förändra folk och att det, med tiden, kommer skapa de människor som förstår detta speciella samarbete mellan arbetare och samhälle som kan bygga det nya samhället. Det erkännandet kommer hjälpa oss att vara toleranta när det gäller andras första felsteg och hjälpa oss till självkritik av våra egna misstag, och att inse att den processen av att bygga en ömsesidig respekt är en förutsättning för samstyrets framgång.

Inget skulle göra den bolivarianska revolutionens fiender mer olyckliga än samstyrets framgång!

Michael A. Lebowitz är författare till boken "Build It Now: Socialism for the Twenty-first Century", "Beyond Capital: Marx´s Political Economy of the Working Class", och vann Deutscherpriset år 2004.

2 kommentarer:

  • Klockan 11/3/07 10:21 , Blogger Bloggare: elliv sa...

    Tack för översättning av denna intressanta och viktiga artikel Erik!

     
  • Klockan 12/3/07 16:45 , Anonymous alf sa...

    Verkligen en viktig artikel. Tycker att det är intressant att rörelsen lär sig såpass snabbt.
    Man har snabbt sett de brister som modellen med kooperativ kan föra med sig som i fallet pappersbruket Invepal. (som tidigare hette Venepal)
    Vad som hände på Inveval efter att det blivit ett kooperativ var tyvärr att många av arbetarna där ville tjäna mer pengar och därför hyrde in underleverantörer och kontraktsarbetare till skitlöner. Detta gillade inte de mer radikala bland arbetarna i kollektivet som gick emot beslutet och till slut blev utröstade i värsta robinsonandan.
    Detta misslyckande verkar ha fungerat som en viktig lektion i hur man INTE kan organisera en solidarisk ekonomi. Någonting som många verkar ha lärt sig av.

    Förresten är det 5-års dagen av kuppen lördagen den 14 april. Jag har hört att det ska organiseras aktiviteter i Stockholm då.
    Vi som arbetat med Venezuelafrågan i Malmö försöker prata med folk nu och styra upp något här då också.

    Hej

     

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida