Starka män och folkets organiserade styrka

Chávez, Correa och Morales trivs.

Gregory Wilpert på Venezuelanalysis skrev igår en mycket viktig och läsvärd artikel om "La ley habilitante", som givit Hugo Chávez makt att inom 18 månader stifta lagar inom tio specifika områden. Nationalförsamlingens beslut att delegera så mycket makt till presidenten har uppmärksammats mycket i media, och beskrivits som steg mot diktatur. Därför tänkte jag reda ut några grundläggande saker om lagen och dess innebörd. För en mer djupgående analys av lagens möjliga följder läs Wilperts artikel, sammanfattningsvis kan sägas det som jag tidigare uttryckt här: aktivitet från basen blir mer avgörande för varje steg som tas mot socialismen, och i det skenet är centralisering av viktiga beslut problematiskt. Venezuela är redan ett land med en stark fokus på Hugo Chávez och andra "starka män"s initiativ, och risken är att "La ley habilitante" ytterligare stärker den tendensen.

Samtidigt är inte de enda krafterna i det venezolanska samhället presidenten, regeringen och de parlamentariska institutionerna - utan vilken roll massrörelserna ges/tar under de närmaste 18 månadernas omvälvande förändringar är av mycket stor vikt. Om president Chávez och hans regering drar igång massiva diskussioner och aktiviteter från basen för att folkets vilja ska genomsyra lagförslagen, kan den processen som helhet mycket väl bli mer demokratisk och folkligt förankrad än manglingar mellan regering och nationalförsamling till stor del utanför offentlighetens ljus.

Men låt oss ändå utreda några formella saker gällande "La ley habilitante" en gång för alla:

1. Att presidenten tilldelats makt att stifta lagar genom dekret under en viss tid är inget nytt i Venezuelas historia, utan har tidigare genomförts under bl.a. Jaime Lusinchi presidentskap på 80-talet.

2. Chávez makt är inte obegränsad - den är tidsbunden till 18 månader, begränsad till 11 områden som bestämts av nationalförsamlingen, och måste hålla sig inom den nuvarande konsitutionens ramar. Och när Chávez och nationalförsamlingsledamöternas mandat har löpt halvvägs kan de avsättas genom folkomröstning om 20% av väljarna önskar en sådan. Givetvis måste majoriteten i sådana omröstningar rösta emot de personer omröstningen gäller för att personerna ska avsättas.

3. Lagen är uppenbart i enlighet med Venezuelas konstitution, vilket t.o.m. understrukits av Thomas Shannon, USA:s viceminister för den västra hemisfären.

4. Under den bolivarianska konstitutionen måste dekretlagar ställas under folkomröstning om 5% av väljarkåren kräver det. Med andra ord: om 800.000 venezolaner vill ha en folkomröstning om någon av de lagar Chávez kommer dekretera de närmaste 18 månaderna, måste en beslutande folkomröstning anordnas.

5. Förra gången Chávez gavs makt att stifta lagar genom dekret - år 2001 - togs inga steg mot diktatur. Istället inriktades lagarna bl.a. på att förstärka fattigas tillgång till mikrokrediter, öka småfiskares tillgång till fisk, höja skatterna på oljeutvinningen (som tidigare var löjligt låg) osv.

6. De områden som nu står i fokus för dekretlagarna är bl.a. att förflytta stora mängder makt till lokalsamhällesråden, demokratiska institutioner på nivån 2-400 familjer, nationalisera viktiga naturtillgångar och reformera utbildningssystemet. De elva områden som Chávez har rätt att besluta inom de närmaste 18 månaderna går att läsa om här.

7. Venezolanerna är näst mest nöjda med sin demokrati av alla länder i Latinamerika, det enda folk som gillar sin demokratis sätt att fungera är uruguayerna. Medan genomsnittet i Latinamerika är att 38% är nöjda med sina demokratier, är siffran 57% i Venezuela. Året Hugo Chávez valdes till president (1998) var samma siffra 32%. Läs den fullständiga rapporten om latinamerikanernas syn på demokrati här. Några siffror från 2006: 72% av venezolanerna anser att regeringen strävar efter att skapa välstånd för medborgarna, 79% i Venezuela tror på demokratin som system mot 69% 2003, och enbart 14% av venezolanerna ansåg år 2006 att Venezuela inte var demokratiskt. Med andra ord uppskattar venezolanerna demokratin och anser att de nått långt i skapandet av en sann demokrati, vilket också man kan gissa hör ihop med Venezuelas kombination av fullständig respekt för yttrandefriheten samtidigt som man satsar stort på välfärden.

8. Venezuela är samtidigt ett extremt korrupt land med en lång tradition av politiker som söker makt för maktens skull. Många venezolaner ser Hugo Chávez som en ärlig man som vill förbättra deras levnadsförhållanden, och har därför från dag ett av den bolivarianska revolutionen velat ge honom en relativt stark position gentemot den övriga statsbyråkratin och proffspolitikerna. Med en hög kvardröjande fattigdom och en känsla av att byråkratin överallt försöker förhindra förändringar att komma till stånd har reaktionen hos fattiga venezolaner på "La ley habilitante" varit i stort sett uteslutande positiv. De ser det som ett nödvändigt steg för att effektivt kunna ta avgörande steg mot demokratisering och social rättvisa, om dessa steg inte ska hållas tillbaka av en byråkrati plågad av korruption.

Om venezolanerna får rätt i sina förhoppningar om "La ley habilitante" återstår att se, och den avgörande faktorn i sammanhanget kommer i slutändan att vara de själva. Venezuela behöver massrörelser som i högre grad förmår agera på egen hand, man måste fortsätta stärka, ena och demokratisera den revolutionära centralorganisationen UNT samt förverkliga och fördjupa jordreformen. Enbart folkets organiserade styrka kan hålla byråkratin och korruptionen kort och leda Venezuela mot erövrandet av demokratin: socialismen.