Nyheter från det bolivarianska venezuela

Analyser och kommentarer om den bolivarianska revolutionen

27 februari 2007

Massakern - den bolivarianska revolutionens födelse

Idag, 27 februari, för 18 år sedan började den s.k. Caracazon, ett spontant folkligt uppror mot den dåvarande regeringens nyliberala politik med prishöjningar och liknande angrepp på vanligt folks levnadsvillkor. Upproret började tidigt på morgonen i Guarenas utanför Venezuelas huvudstad Caracas och spreds snabbt till hela Stor-Caracas. Överallt bröt folks vrede fram som en störtflod: kravaller avlöste varandra och butiker plundrades i jakt på varor fattiga venezolaner sällan eller aldrig hade råd att köpa.

Högerregeringen införde omedelbart undantagstillstånd och förberedde massakern: under ett fåtal dagar mördade polis och militär tusentals människor. Dödandet var som värst i Caracas fattiga områden, där de lik man kunde se i gathörnen snart fördes bort till massgravar av polisen och militären.

Två uppror och deras efterbörd

Sedermera avsattes den dåvarande presidenten Carlos Andrés Pérez för korruption. Innan dess var ett svar på regeringens massaker 1989 det militäruppror som Hugo Chávez iscensatte i februari 1992. Upproret misslyckades fullständigt militärt, samtidigt som den folkliga resningen i samband med militärernas aktion uteblev.

Lyckligtvis insåg Chávez detta och uppmanade därför i ett tidigt stadium soldaterna att lägga ner vapnen i ett tal inför nationen som blivit legendariskt i Venezuela, p.g.a. att Chávez både avblåste upproret i ett tidigt stadium, tog på sig det fulla ansvaret men samtidigt sa att man hade misslyckats "por ahora" - för tillfället - och att "nya möjligheter kommer att uppstå för att för att föra landet mot en bättre framtid".

Det är givetvis omöjligt att veta vad som hade blivit av den bolivarianska revolutionen om Chávez inte hade avblåst upproret i tid och hållit talet på det sätt han gjorde.
Ett slags bokslut över upproren 1989 och 1992 visar sig i valen 1998 och 2000: det första vanns överlägset av Hugo Chávez, och i det andra var hans huvudkonkurrent en annan deltagare i militärupproret: Fransisco Arias Cardenas. Tillsammans erövrade de drygt 90% av rösterna.

Tillägg: Dagens Chavez länkar till denna musikvideo om Caracazon, Lloviznando Cantos heter gruppen och sången heter "Un 27 de febrero 1987".


20 februari 2007

Revolutionen kommer på besök

Även om det sägs att "revolutioner är inte överförbara, de är folkets heroiska skapelse" så kan man ibland önska att svenskar skulle låta sig inspireras lite av venezolanernas engagemang och kamp för socialismen. I veckan har ni som bor runt huvudstaden chans att få höra en röst inifrån revolutionen tala.

Det är Carlos Escarrá (viceordförande för utrikesutskottet i Venezuelas nationalförsamling) som kommer att prata och svara på frågor om Folkmakt vs Totalitarism, i Stockholm nu på torsdag (sal D7 18:30 på Stockholms Universitet) och i Uppsala på lördag (Café Mumrik i Drabanthuset 15:00). Inte varje dag som representanter från den bolivarianska rörelsen kommer till Sverige, så passa på att ställa alla frågor ni kan komma på, eller bara kom och lyssna!

(Hands off Venezuela Stockholm kommer närvara med bokbord och bl.a. sälja Kalle Holmqvists utmärkta bok "Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika" för under hundralappen. Man kommer också kunna skänka pengar till Freteco, organisationen för de arbetarstyrda fabrikerna i Venezuela.)

PS. Detta var för övrigt mitt 100:e inlägg på ett drygt år. DS.

19 februari 2007

1 år och 11 dagar - kampen fortsätter

8 februari 2006 startade jag Venezuelanyheter, som en liten motvikt mot den strida strömmen av hets mot Venezuela i borgerlig media. Särskilt de första månaderna var det trögt att få uppmärksamhet från en arbetarrörelse där vissa delar gått på propagandan helt eller delvis, medan andra inte greppat vikten av vad som händer i Venezuela. För mig handlar inte engagemanget - solidariteten med de venezolanska kamraterna i den bolivarianska rörelsen - främst om att Venezuela skulle vara ett land utan problem, något slags idealsamhälle som en del en gång i tiden såg på Sovjet.

Nej, den venezolanska revolutionen är verkligen inte perfekt eller omöjlig att kritisera. Revolutioner görs av människor och människan är av sin natur imperfekt - därför pågår inom och utom revolutionen en ständig kamp mellan olika krafter i samhället, men också mellan gamla, utdöende idéer och nya, framväxande sådana. I den kampen är det avgörande att solidaritetsarbetet tar ställning för de radikala krafter som mer än av några andra förs fram och omvandlas till praktik av Venezuelas revolutionära arbetare, gatuförsäljare och bönder.

Under det gångna året har jag genom denna blogg ofta främst fokuserat på att vederlägga rena felaktigheter och förvridningar som framförts om Venezuela i pressen. Därmed har en konstruktiv debatt om den bolivarianska revolutionens utmaningar och problem försvårats, vilket är ett problem som jag hoppas åtgärda under det här året. Tanken är också att öppna bloggen mer för aktivister i folkrörelserna i Venezuela, med rapporter från t.ex. arbete i lokalsamhällesråden, utbildningsmissionerna och liknande.

Bortom västlig medias ögon pågår ett intensivt demokratiskt liv i Venezuelas fattiga områden, områden som ger revolutionen dess näring och driver den framåt. Istället för att få höra de människorna tala till punkt, får vi på sin höjd småcitat om hur mycket de älskar sin president, kryddat med en underton om att de är lättlurade idioter som köpts av sin auktoritäre, populistiske president. Jag hoppas kunna göra en liten insats i kampen mot den formen av frånstötande rasism och klassförakt genom att låta folk från Venezuelas massrörelser föra fram sina erfarenheter på den här bloggen. Förhoppningsvis publiceras en artikel av den typen här inom den närmaste veckan.

10 februari 2007

Det här tycker venezolanerna om demokratin!


Massdemonstration i Caracas, november 2006.

I media sprids en bild av Venezuela som en halvdiktatur, där man "betalar ett pris för minskad fattigdom". Man målar upp en bild av att folk är så fattiga att de röstar på regeringen trots att den är auktoritär, som nåt slags utbyte: social rättvisa mot demokrati. När media ändå tvingas beskriva de positiva sidorna av det venezolanska folkets bolivarianska revolution, är det nästan alltid just de sociala projekten som porträtteras: fattiga mödrar som hämtar matpaket från regeringen i kvartershörnet, gamla män som lär sig att läsa på äldre dar eller en ung mamma som får gratis vård av kubanska läkare.

Den fullständiga revolution av det demokratiska livet som Venezuela genomgått de senaste 8 åren beskrivs mer sällan: hur man utformade en konstitution genom tusentals öppna möten och röstade igenom den med 72% av rösterna 1999, hur tiotals politiker avsatts mitt under mandatperioden av valkåren p.g.a. konstitutionens principer om folkets suveränitet gentemot sina förtroendevalda, och för den delen hur mycket de s.k. missionerna bygger på frivilliga insatser från fattiga människor själva. För den som sitter på ett kontor i Stockholm och läst statsvetenskap på nåt universitet kan det vara svårt att greppa att människor i Venezuela uppfattar missionerna som en demokratisk revolution: nu har alla fri tillgång till vård och utbildning, de får ekonomisk hjälp att skaffa bostad och gratis mat tillhandahålls för de allra fattigaste.

Denna demokratiska revolution ger givetvis avtryck i venezolanernas attityder och beteenden gällande demokratin. Detta är några av resultaten av opinionsmätningen "Latinobarometro 2006" som utfördes i Latinamerika förra året:

Deltagande i demokratin

47% av venezolanerna sa att de "mycket ofta" eller "ofta" diskuterar politik med sina vänner. Motsvarande siffra för Latinamerika som helhet är 26%.
16% av latinamerikanerna brukar mycket ofta eller ofta försöka övertyga någon som sina politiska ståndpunkter, att jämföra med Venezuela där 32% brukar göra det ofta eller mycket ofta. Venezolanerna är än mer överlägsna när det gäller att gå från att diskutera med vänner och bekanta om politik till praktisk handling: 25% av venezolanerna arbetade förra året "mycket ofta" eller "ofta" för ett politiskt parti eller en politisk kandidat, medan siffran var 9% för Latinamerika.

Definition av demokratin

Relativt många latinamerikaner menar - med sina erfarenheter av falsk demokrati, kan tilläggas - att ett auktoritärt system skulle kunna vara att föredra mot ett demokratiskt. Med bilden från media för ögonen skulle man kunna tro att många venezolaner kan tänka sig att acceptera auktoritärt styre för att få tillgång till andra fördelar, t.ex. social rättvisa. 70% av venezolanerna menar dock att de aldrig under några omständigheter skulle kunna föredra ett auktoritärt system framför ett demokratiskt. Siffran för Latinamerika som helhet var år 2006 58%.

Värt att notera är också att venezolanerna mer än andra latinamerikaner lyfte fram civila rättigheter som en central definition av demokrati (63% mot 42% bland latinamerikanerna som helhet). Venezolanerna verkar också ha mer av en uppfattning av vad demokrati är: medan 32% av latinamerikanerna var svarslösa på frågan vad som definierar en demokrati, låg samma siffra för venezolanerna på 12%. Vidare ställdes en fråga om huruvida en demokrati skulle kunna finnas utan flerpartisystem och parlament. 22% av latinamerikanerna ansåg att det kunde tänkas, medan bara hälften så många (12%) instämde i det påståendet bland venezolanerna.

Förtroende för demokratin

Men nu invänder vän av ordning: venezolanerna kan väl tycka vad de vill om demokrati i allmänhet, det här säger inget om huruvida de anser att deras demokratiska ideal förverkligas i deras eget land. Det stämmer, men följande siffror kan nog klargöra en del saker. På frågan vad för betyg de skulle ge sin egen demokrati på en skala från 1-10 - gav venezolanerna i genomsnitt demokratin i sitt land 7,0 - att jämföra med resten av Latinamerika, där man gav sina demokratier 5,8 av 10. Dessutom ansåg 55% i Venezuela att landet var mycket demokratiskt, medan 14% menade att deras land inte var ett dugg demokratiskt.

Det finns alltså färre i Venezuela än på övriga kontinenten som inte anser landet är demokratiskt alls, medan man hamnar på andra plats i undersökningen när det gäller andel av befolkningen som anser landet vara mycket demokratiskt. Hela 78% av venezolanerna har mycket stort eller stort förtroende för att demokratin är vägen till utvecklingen, medan latinamerikanerna som helhet är mer tveksamma, men 56% har ändå mycket stort eller stort förtroende för demokratin som väg till utveckling.

Sammanfattning

Det kan alltså konstateras att venezolanerna har ett högt deltagande i en demokrati som de har stort förtroende för, och att de inte vill byta ut den demokrati de har erövrat mot ett auktoritärt system.

09 februari 2007

Venezolanska arbetare marscherade för nationaliseringar


UNT - Venezuelas landsorganisation.

Igår, torsdag den 8:e februari klockan 9 på morgonen lokal tid marscherade några hundra fackföreningsrepresentanter från runtom i Venezuela till stöd för regeringens beslut att nationalisera en rad storföretag. Dessutom manade man till utvidgade nationaliseringar, samtidigt som man krävde att de anställda skulle få en avgörande roll i driften av de nationaliserade företagen. Bland demonstranterna fanns många arbetare från telekombolaget CANTV, vilket kommer nationaliseras inom kort. CANTV-arbetarna bar en banderoll med texten "CANTV nationaliserar sig. Vi vill delta och bestämma."

Utöver dessa deltog delegater från fackföreningar på elbolag som ska nationaliseras samt arbetare från några av de företag i det oljerika Orinocobältet, som Chávez har föreslagit ska omvandlas till "joint ventures", där de privata oljeutvinnarna överlämnar 51% av ägandet till staten. Orinoco-arbetarna uppmanar Chávez att genomföra 100% nationaliseringar av oljeutvinningen och detta under arbetarnas demokratiska kontroll. Givetvis deltog också anställda på fabriken Sanitarios Maracay som kämpar för att staten ska ta över ägandet av fabriken, men att man ska få fortsätta att styra fabriken demokratiskt.

Sammanfattningsvis blev denna vardagsmorgondemonstration snarare en symbolhandling av ett urval fackföreningsdelegater från en rad strategiska företag än en gigantisk massmanifestation. Samtidigt bevakades demonstrationen av de rikstäckande tv-kanalerna VIVE-TV och VTV, och arbetsminister José Ramón Rivero var på plats framför kamerorna för att uttrycka sitt stöd för demonstranternas krav. Att han själv är både mångårig facklig aktivist och revolutionär socialist gör att stödet inte är alltför överraskande, men samtidigt är det uppenbart att Rivero står till vänster inom regeringen, och bl.a. uttryckt att han ser skapande av arbetarråd (inkl. på ministeriet) som önskvärt. Om nationaliseringsåtgärderna modifieras i riktning mot en större roll för de anställda återstår att se.

För övrigt rapporterar Aporrea att den fackliga centralorganisationen UNT planerar att hålla ett diskussionsmöte med de anställda på den privata tv-kanalen RCTV, vars sändningstillstånd löper ut i år. Vad som ska sändas på det utrymmet i det allmäna tv-nätet diskuteras just nu för fullt i Venezuela, många önskar en stark roll för de anställda och gräsrotsmediaorganisationer i skapandet av denna nya kanal. I fredags demonstrerade de alternativa mediernas rörelse för Chávez beslut att inte ge RCTV förnyad koncession att sända över det nationella tv-nätet.

Se video från dagens arbetardemonstration (på spanska):


07 februari 2007

Starka män och folkets organiserade styrka


Chávez, Correa och Morales trivs.

Gregory Wilpert på Venezuelanalysis skrev igår en mycket viktig och läsvärd artikel om "La ley habilitante", som givit Hugo Chávez makt att inom 18 månader stifta lagar inom tio specifika områden. Nationalförsamlingens beslut att delegera så mycket makt till presidenten har uppmärksammats mycket i media, och beskrivits som steg mot diktatur. Därför tänkte jag reda ut några grundläggande saker om lagen och dess innebörd. För en mer djupgående analys av lagens möjliga följder läs Wilperts artikel, sammanfattningsvis kan sägas det som jag tidigare uttryckt här: aktivitet från basen blir mer avgörande för varje steg som tas mot socialismen, och i det skenet är centralisering av viktiga beslut problematiskt. Venezuela är redan ett land med en stark fokus på Hugo Chávez och andra "starka män"s initiativ, och risken är att "La ley habilitante" ytterligare stärker den tendensen.

Samtidigt är inte de enda krafterna i det venezolanska samhället presidenten, regeringen och de parlamentariska institutionerna - utan vilken roll massrörelserna ges/tar under de närmaste 18 månadernas omvälvande förändringar är av mycket stor vikt. Om president Chávez och hans regering drar igång massiva diskussioner och aktiviteter från basen för att folkets vilja ska genomsyra lagförslagen, kan den processen som helhet mycket väl bli mer demokratisk och folkligt förankrad än manglingar mellan regering och nationalförsamling till stor del utanför offentlighetens ljus.

Men låt oss ändå utreda några formella saker gällande "La ley habilitante" en gång för alla:

1. Att presidenten tilldelats makt att stifta lagar genom dekret under en viss tid är inget nytt i Venezuelas historia, utan har tidigare genomförts under bl.a. Jaime Lusinchi presidentskap på 80-talet.

2. Chávez makt är inte obegränsad - den är tidsbunden till 18 månader, begränsad till 11 områden som bestämts av nationalförsamlingen, och måste hålla sig inom den nuvarande konsitutionens ramar. Och när Chávez och nationalförsamlingsledamöternas mandat har löpt halvvägs kan de avsättas genom folkomröstning om 20% av väljarna önskar en sådan. Givetvis måste majoriteten i sådana omröstningar rösta emot de personer omröstningen gäller för att personerna ska avsättas.

3. Lagen är uppenbart i enlighet med Venezuelas konstitution, vilket t.o.m. understrukits av Thomas Shannon, USA:s viceminister för den västra hemisfären.

4. Under den bolivarianska konstitutionen måste dekretlagar ställas under folkomröstning om 5% av väljarkåren kräver det. Med andra ord: om 800.000 venezolaner vill ha en folkomröstning om någon av de lagar Chávez kommer dekretera de närmaste 18 månaderna, måste en beslutande folkomröstning anordnas.

5. Förra gången Chávez gavs makt att stifta lagar genom dekret - år 2001 - togs inga steg mot diktatur. Istället inriktades lagarna bl.a. på att förstärka fattigas tillgång till mikrokrediter, öka småfiskares tillgång till fisk, höja skatterna på oljeutvinningen (som tidigare var löjligt låg) osv.

6. De områden som nu står i fokus för dekretlagarna är bl.a. att förflytta stora mängder makt till lokalsamhällesråden, demokratiska institutioner på nivån 2-400 familjer, nationalisera viktiga naturtillgångar och reformera utbildningssystemet. De elva områden som Chávez har rätt att besluta inom de närmaste 18 månaderna går att läsa om här.

7. Venezolanerna är näst mest nöjda med sin demokrati av alla länder i Latinamerika, det enda folk som gillar sin demokratis sätt att fungera är uruguayerna. Medan genomsnittet i Latinamerika är att 38% är nöjda med sina demokratier, är siffran 57% i Venezuela. Året Hugo Chávez valdes till president (1998) var samma siffra 32%. Läs den fullständiga rapporten om latinamerikanernas syn på demokrati här. Några siffror från 2006: 72% av venezolanerna anser att regeringen strävar efter att skapa välstånd för medborgarna, 79% i Venezuela tror på demokratin som system mot 69% 2003, och enbart 14% av venezolanerna ansåg år 2006 att Venezuela inte var demokratiskt. Med andra ord uppskattar venezolanerna demokratin och anser att de nått långt i skapandet av en sann demokrati, vilket också man kan gissa hör ihop med Venezuelas kombination av fullständig respekt för yttrandefriheten samtidigt som man satsar stort på välfärden.

8. Venezuela är samtidigt ett extremt korrupt land med en lång tradition av politiker som söker makt för maktens skull. Många venezolaner ser Hugo Chávez som en ärlig man som vill förbättra deras levnadsförhållanden, och har därför från dag ett av den bolivarianska revolutionen velat ge honom en relativt stark position gentemot den övriga statsbyråkratin och proffspolitikerna. Med en hög kvardröjande fattigdom och en känsla av att byråkratin överallt försöker förhindra förändringar att komma till stånd har reaktionen hos fattiga venezolaner på "La ley habilitante" varit i stort sett uteslutande positiv. De ser det som ett nödvändigt steg för att effektivt kunna ta avgörande steg mot demokratisering och social rättvisa, om dessa steg inte ska hållas tillbaka av en byråkrati plågad av korruption.

Om venezolanerna får rätt i sina förhoppningar om "La ley habilitante" återstår att se, och den avgörande faktorn i sammanhanget kommer i slutändan att vara de själva. Venezuela behöver massrörelser som i högre grad förmår agera på egen hand, man måste fortsätta stärka, ena och demokratisera den revolutionära centralorganisationen UNT samt förverkliga och fördjupa jordreformen. Enbart folkets organiserade styrka kan hålla byråkratin och korruptionen kort och leda Venezuela mot erövrandet av demokratin: socialismen.

05 februari 2007

¡Trabajadoras y Trabajadores de Venezuela!


Arbetare på fabriken Sidor, som kräver nationalisering.

Sedan Hugo Chávez deklarerade att en rad strategiska företag kommer att nationaliseras har olika delar av fackföreningsrörelsen UNT uttryckt sitt stöd för detta, och alla är samtidigt överens om att man behöver ta fler steg framåt. Många venezolanska arbetare kommer nu på torsdag att marschera genom Caracas gator under krav om utvidgade nationaliseringar under arbetarnas demokratiska kontroll, utan ersättning till kapitalisterna.

Längst fram i den kampen går arbetarna på Inveval, Sanitarios Maracay, ALCASA och andra fabriker som just nu styrs av arbetarna själva. Givetvis är tjänstemännen välkomna i styret av fabrikerna, men i fallet Sanitarios Maracay har de stått helt på företagarens sida för att krossa och splittra arbetarna. Samtidigt rapporteras att en liten universitetsfileal har bildats på Inveval, för att arbetarna ska kunna utbilda sig.

Arbetarna på Sanitarios Maracay och liknande fabriker som är ockuperade utan statligt stöd behöver pengar, råvaror och stabila kunder att sälja sina varor till. Efter att fabrikerna har stängts av fabriksägarna blir inte nationalisering under arbetarnas kontroll en abstrakt ideologisk idé: den blir deras egen nödåtgärd att driva igång fabriken plus deras behov av råvaror och kunder (leveranser från samhällsägda företag, försäljning till regeringens projekt).Kvinnorna på textilfabriken Sel-Fex i Caracas har tvingats ge upp sin kamp efter flera månaders kamp - till slut måste man äta, och det sociala och fackliga skydsnätet är mycket svagare i Venezuela än här.

Med anledning av situationen för arbetarna på de ockuperade fabrikerna antogs igår detta uttalande, att skickas till arbetarna på Sanitarios Maracay och inom nätverket för de ockuperade fabrikerna Freteco:

Arbetare i Venezuela!

Vi - unga aktivister i den svenska arbetarrörelsen - vill uttrycka vårt helhjärtade stöd till den venezolanska arbetarklassen i er kamp för högre löner, bättre arbetsvillkor och arbetarkontroll av företagen. Vi har fått höra att många av er den 8:e februari kommer att marschera genom Caracas gator till stöd för president Chávez beslut att nationalisera ett antal storföretag, och att ni samtidigt kommer kräva att dessa åtgärder utvidgas till nationaliseringar av fler företag, under arbetarnas demokratiska kontroll. Detta är krav som vi sympatiserar starkt med, och vi önskar er all lycka i den fortsatta kampen.

Många svenska arbetare har de senaste åren drabbats av samma öde som er: fabriksägare som hotat att lägga ner företagen. Tyvärr har tusentals industrijobb försvunnit och många arbetare hamnat i arbetslöshet. Arbetare på Sanitarios Maracay, Inveval och alla andra företag som just nu styrs av arbetarna själva: er handlingskraft är ett föredöme i vår kamp mot arbetslöshet och privatiseringar, för arbetarklassens sociala rättigheter.

Framåt mot socialismen, leve den internationella solidariteten!

Hands off Venezuela Stockholm
Ung Vänster Storstockholm

Översatt till spanska:

¡Trabajadoras y Trabajadores de Venezuela!

Nosotros, jovenes activistas del movimiento obrero Sueco, quisieramos expresar nuestro apoyo más cordial por la clase obrera Venezolana en su lucha por sueldos más dignos, mejores condiciones laborales y un control laboral de las empresas. Hemos venido a saber que muchos de ustedes van a marchar por las calles de Caracas el 8 de Febrero en apoyo al Señor Presidente Chavez y su decisión de nacionalizar un número de grandes empresas y que ustedes también van a demandar que esas acciones se extiendan a nacionalizaciones de más empresas bajo el control democrático de los obreros. Estas son demandas con las cuales nosotros simpatizamos muy fuerte, y les deseamos todo lo mejor en su lucha continúa.

Muchos de los obreros Suecos han sufrido los últimos años del mismo destino: dueños de fábricas que han amenazado con cerrar empresas. Desgraciadamente miles de puestos de trabajos industriales han desaparecido y muchos obreros han terminado en la cesantía. Estimados Trabajadoras y Trabajadores de Sanitarios Maracay, Inveval y todas las demás empresas que actualmente están siendo controladas por los obreros: ustedes son un ejemplo a seguir en nuestra lucha contra la cesantía y las privatizaciones, por los derechos sociales de la clase obrera.

¡Adelante hacia el socialismo y viva la solidaridad internacional!

Manos fuera de Venezuela Estocolmo
Juventud del Partido de Izquierda, región del Gran Estocolmo

01 februari 2007

Mediahetsen mot Venezuela fortsätter

Sedan Venezuelas president Hugo Chávez de senaste åren accelererat den bolivarianska revolutionen, börjat ta steg mot ett socialistiskt samhälle genom uppbyggandet av lokalsamhällesråden och förklarat att privatiserade företag ska åternationaliseras, har borgerlig media världen runt fått skrämselhicka. Några veckor efter att en president i ett land med stora oljetillgångar annonserat att makten ska utgå ifrån basen genom lokalsamhällesråd på nivån 2-400 familjer, har detta inte nämnts en enda gång i media. Istället har man lagt all fokus på det faktum att nationalförsamlingen - som samma media tidigare anklagat som en irelevant och illegitim institution pga det låga valdeltagandet 2005 - delegerat makt till presidenten att besluta genom dekret inom tio avgränsade områden.

Denna kombination av massiv folklig organisering och steg mot decentralisering parallellt med stora befogenheter för presidenten är en kontrast som media inte är villig att beskriva - istället ska en ensidig bild målas upp av en ensam härskare som inte gör något annat än att centralisera makt. Varför en person som påstås eftersträva envåldsmakt uttryckligen ber att få överföra stora mängder makt till lokalsamhällena framgår inte av rapporteringen.

Hur det nya bröt fram ur det gamla

För att förstå Hugo Chávez roll i Venezuela behövs en viss bakgrundskunskap. Chávez trädde fram ur spillrorna efter Caracazomassakern 1989, när den sittande venezolanska regeringen lät slakta hundratals medborgare sedan dessa protesterat mot de kraftiga nedskärningarna. Venezuela var när Chávez och de andra militärerna genomförde sitt uppror i februari 1992 ett djupt sargat land, en utdöende och genomkorrupt kropp i desperat behov av vård. På kort sikt fördjupade bara det misslyckade militärupproret (som Chávez avblåste snabbt för att undvika blodspillan) den gamla fjärde republikens kris. Kvar fanns ett folk i djup fattigdom, plågade till leda av ett korrupt samhällssystem som på många år inte givit de någonting.

De två gamla maktpartierna som delat all makt mellan sig fick abdikera när Hugo Chávez - frisläppt från fängelset efter upproret - ställde upp till presidentvalet 1998. Istället backade hela det gamla samhället upp en "oberoende" kandidat, med enda följd att Chávez position stärktes. Han vann valet med 56% av rösterna, men valdeltagandet var inte speciellt högt - många hatade det gamla, men en hel del vågade inte hoppas på att det nya skulle leda till några verkliga förbättringar. 8 år senare valdes Hugo Chávez om som Venezuelas president med dubbla röstetalet - vad har egentligen förändrats sedan dess?

Ett kämpande folk i ett hav av korruption

Svaret är enkelt: ur den gamla fjärde republikens ruiner har den femte republiken rest sig, med alla sina stora kvardröjande brister. Några sådana är fixeringen vid Hugo Chávez som person, den omfattande korruptionen bland politiker och tjänstemän och kanske mest alarmerande och akut den enormt höga brottsligheten som plågar landet, delvis p.g.a. den genomkorrupta och ibland rent kriminella poliskåren (som f.ö. generellt hatar Chávez). Till de positiva dragen finns ett av världens mest politiskt aktiva folk, som inom sig bär en enorm och nyväckt törst efter kunskap i allmänhet och vitt skilda vänsterperspektiv i synnerhet, och de omfattande sociala missionerna som dramatiskt förbättrat fattiga venezolaners livsvillkor. De fattiga venezolanerna upplever varje dag de gigantiska problemen som lever kvar från det gamla systemet - men de njuter till stora delar av sitt liv i sin nya republik - där deras åsikter efterfrågas och magar mättas.

Var de än vänder blicken ser de politiker och tjänstemän som öppet eller i det fördolda bekämpar deras strävanden och försöker hålla tillbaka revolutionen - men däruppe i toppen av pyramiden i denna oregerliga maktstruktur som är den borgerliga staten sitter han, rätt ensam med några allierade runt sig - Hugo Chávez. Han må vara en smått paranoid man med ett starkt behov av att ha ett ord med i laget om allting, men venezolanerna ser honom som en transparent ärlig man som liksom dom haft det knapert - boendes som han gjorde den där vintern 1992 i en fattig Caracasstadsdel inklämd med sin fru och broderns familj. Även när i stort sett alla rådgivare, politiker och byråkrater runt honom varit emot att ta steg framåt - har Chávez själv manat folket: ta över fabrikerna, studera och diskutera socialismen, organisera era lokalsamhällesråd! Ofta har dessa steg varit riskfyllda och riskerat att direkt underminera hans position inom maktapparaten, men de har tagits till sist, trots alla "goda råd" från byråkraterna.

Hugo Chávez maktposition - en styrka och en risk

Kort och gott fann de fattiga venezolanerna 1998 en man de ansåg ärligt ville förbättra deras situation, och sedan dess har de uppenbarligen inte ansett det finnas skäl att ompröva den uppfattningen. I ett hav av opålitliga politiker har de från dag ett av den bolivarianska revolutionen valt att ge Hugo Chávez en central roll - när Hugo kallar till demonstration kommer 1 miljon, när Hugo manar till folkomröstningskampanj sluter miljoner upp - och när någon annan ledare eller organisation gör samma sak blir gensvaret minst sagt svagare. När Venezuela nu står inför radikala förändringar har valet stått mellan att besluten ska fattas av en nationalförsamling vald med 25% valdeltagande (delvis ett tecken på folks låga förtroende för politikerna som omger Chávez), och att stora delar av ansvaret ska överföras till Hugo Chávez själv, vars ord oavsett vad han själv eller någon annan i den bolivarianska rörelsen än må vilja - just nu väger 100 gånger tyngre för fattiga venezolaner än någon annan politiker i landets. Att gå den senare vägen är inte utan logik, men det innebär samtidigt en uppenbar risk att man ytterligare spär på folks förväntningar att Chávez ska lösa allt, i ett skede av revolutionen där vanligt folk måste ta ett större ansvar och spela en större roll som aktiva subjekt än någonsin tidigare.

Den ständiga fokusen på Chávez är alltså ett problem, men har samtidigt varit en styrka för en rörelse som försökt föra vänsterpolitik i en djupt fientlig miljö - med högerbyråkrater från topp till botten i statsapparaten, med privat media och det enda kvarvarande imperiet mot sig. Man bör komma ihåg vad som har hänt varenda progressiv regering som försökt att i grunden förändra samhället i Latinamerika (med undantag för Kuba) - från Jaboco Arbenz till Salvador Allende och som de försökte göra med Hugo Chávez regering - de har avsatts på löpande band. Den venezolanska regeringen sitter kvar och gör stor nytta för de fattiga - bara det är en bedrift i Latinamerika.

Det kommande vrålet - för intensivt att ignorera

Fixeringen vid och maktcentraliseringen till Hugo Chávez är dock även ett stort problem som växer för varje dag i relation till hur mycket revolutionen intensifieras - för några enskilda reformer kan en president genomföra - men en socialistisk revolution som går på djupet kan bara utföras av folket självt. Det enda sättet att slutligen besegra fattigdomen kan bara vara ett: att överföra makten till de fattiga, till det organiserade folket. Och byråkraterna har rätt i en sak: socialismen kan inte skapas av dagens venezolaner, för att konstruera socialismen krävs en daglig utveckling av varje människas kapacitet och handlingskraft. Hur många dekret Chávez än genomför under de kommande 18 månaderna, är det bara det venezolanska folket som kan bygga det nya samhället. Media har nu filtrerat och förvrängt Hugo Chávez röst i 8 år, men det kommande vrålet från de venezolanska massorna kommer bli för intensivt för att ignorera - må de härskande klasserna darra.