Såhär nästan två veckor efter Chávez storseger ligger bloggen lite i vila, och kommer med all säkerhet ta en längre paus från 22:a december. Innan dess kommer jag publicera några rapporter om hur diskussionen går i Venezuela efter valet, vart revolutionen kan tänkas gå, och kommer givetvis att framföra mina egna åsikter om saken.
Efter valet - Chávez dödförklarar sitt partiEftervalsdiskussionen har rört främst tre saker: konstitutionsreform, ett nytt enat socialistiskt parti och hur den nya socialismen i Venezuela bör se ut. Igår sa Chávez i ett möte med valarbetare att hans nuvarande parti MVR tillhör historien, och kallade alla krafter att tillsammans genom en öppen process bilda det nya partiet, som han föreslog skulle kunna heta "Partido Socialista Unido de Venezuela" -
"Venezuelas enade socialistiska parti". Detta nya parti menade han måste ha ledare som väljs från basen - och sa att det är slut på klåfingrighet uppifrån. Samtidigt uppmanade Chávez valarbetarna - organiserade i 32.800 valplutoner och 11.000 valbataljoner runtom i landet - att förvandla sig till det nya partiets bas och samtidigt försöka få med alla kämpar och sympatisörer som stödjer processen.
Om partiets karaktär sa Chávez att det inte skulle vara en "öppen front" utan ett enat socialistiskt parti, och sa att det givetvis står alla fritt att fortsätta organisera sig i separata partier, men att regeringen i framtiden enbart kommer att bestå av representanter från detta parti. Chávez varnade för att en öppen front riskerar att urarta i interna bråk, och kräver enighet:
"Vi behöver ett parti, inte en soppa av olika partibeteckningar, då skulle vi förfalla till att ljuga för folket".Det kommer att bli ett komplicerat företag att förena de nuvarande bolivarianska krafterna - organiserade i ett stort antal partier, men kanske än mer i icke-partibundna folkrörelser - i ett parti och tillsammans skriva ett program för socialismens förverkligande
. "Partiet måste överskrida det valmässiga. Bataljonerna måste vi kalla socialistiska bataljoner, socialistiska plutoner, det handlar om att ta striden för idéerna, nu handlar det inte längre om valkamp. Vi måste studera och läsa mycket, diskutera och hålla möten. [...] För denna nya era behöver vi en politisk struktur som inte tjänar parti- eller organisationsfärger, utan ställer sig i tjänst för folket och revolutionen".
"Från all makt åt sovjeterna till all makt åt partiet"
Under Chávez tal (se på spanska
här och
här) var några saker annorlunda än vanligtvis. Flera gånger bad han publiken lugna ner sig när de började jubla, han satt ner och talade vanligtvis i samtalston, och använde ett antal gånger varianter av uttrycket
"det är bara min åsikt". President Chávez berörde också vänsterns organisationshistoria, från hans egen slutna aktivisorganisation MBR-200 (omvandlad 1997 till MVR) till det ryska bolsjevikpartiet. Han pekade också på splittring och intern konkurrens inom vänstern som ett centralt problem för latinamerikansk vänster historisk, och menade att MBR-200 och MVR har spelat en viktig historisk roll i Venezuelas historia, men att det nu krävs ett nytt slags parti. Gällande det ryska bolsjevikpartiet och Sovjetunionen pratade Chávez om hur Sovjetunionens urspårning
"från all makt till sovjeterna till all makt åt partiet" hade ett skadligt inflytande på den latinamerikanska vänstern. Han anmärkte också att när Sovjetunionen störtades fanns det få arbetare som var beredda att försvara det som skulle vara deras samhällssystem.
Vidare citerade Chávez bl.a. Jesus, Simon Rodríguez, Mariategui och manade till stående ovationer för delegaterna från Amazonas. Delegaterna tillhör Venezuelas ursprungsbefolkning och i de fattigaste delarna av Amazonas fick Chávez minst 80% av rösterna, och i en liten vallokal fick han faktiskt 100% av rösterna! Chávez framställde ursprungsbefolkningen som en förebild i skapandet av socialismen, med sitt jämlika levnadssätt och historiska motstånd mot kolonialismen. Talet var också en bekräftelse av utbyggnaden av de s.k. lokalsamhällesråden, som väntas få allt större maktbefogenheter, ja kanske rentav ersätta de parlamentariska strukturerna. Lokalsamhällesråden skulle slarvigt kunna jämföras med bostads- och hyresgästföreningar, men har befogenhet att spendera pengarna från staten på ett väldigt fritt sätt. För att kunna konstituera ett lokalsamhällesråd krävs att minst 20% av invånarna i det berörda området deltar i det, och ett råd i staden omfattar 400 familjer medan ett landsbygsråd innefattar 20 familjer.
Privategendomen, borgarna och arbetarklassenBåde Chávez och hans nära medarbetare har i veckan givit signaler om att den privata äganderätten kommer fortsätta existera, men
"staten sätter villkoren". Med tanke på att inhemska och utländska privatkapitalister trots samhällsstöd i stort sett vägrar investera, lär vi få se en hel del privata ägare som "
lämnar skeppet". Hur den bolivarianska rörelsen, dess regering och Venezuelas arbetare agerar vid sådana företagsnedläggningar kommer bli avgörande för hur stora och snabba steg landet tar mot socialismen. Att erbjuda privatföretagare fortsatt existens under förutsättning att de lever upp till regelverk gällande
"rättvisa" priser, sociala avgifter osv kan tyckas som vanlig klassisk socialdemokratisk politik, men kraftfulla ingrepp i privata företags ekonomi skapar en annan dynamik i Latinamerika än säg Sverige.
Latinamerikansk borgarklass har en betydligt mindre ekonomisk bas att stå på än sina motsvarigheter i de rika länderna, och är pga sitt beroende av framförallt USA:s borgarklass djupt ovillig att medverka till att avstå av sina jämförelsevis skrala vinster till folket. Det är med denna form av pedagogik som den bolivarianska revolutionen har gått fram hitills: stöt framåt och mobilisera folket med ena handen, och erbjud samarbete med den andra. Varje gång överklassen vägrat ta emot de utsträckta händerna har folkets avsky mot "oligarkin" växt, och tålamodet med de kapitalistiska produktionsförhållandena börjat tryta. Chávez vet mycket väl att hans utsträckta händer uppfattas som örfilar av den venezolanska borgarklassen, som i blint folkförakt och självgodhet närmast agerar mot sitt eget klassintresse. Om borgarklassen utför motdrag måste svaret vara snabbt och skoningslöst, och det främsta ansvaret för att skydda och utveckla den venezolanska ekonomin har givetvis arbetarklassen.
Utan en stark och enad fackföreningsrörelse med siktet på den ekonomiska makten kommer Venezuela förbli kapitalistiskt för all framtid. Därför är valen i pro-chavistiska fackliga landsorganisationen UNT, som kommer gå av stapeln 2007, avgörande. Vänstern i facket är stark men splittrad, och har det senaste året lagt alltför mycket tid på att strida om att det ska hållas val till den nationella styrelsen snarare än att agera i konkreta frågor som t.ex. fabriksockupationer. När motståndarna vägrade göra detta på kongressen i somras skymde det helt sikten för vikten av att utarbeta ett gemensamt handlingsprogram, och istället upplöstes mötet efter att handgemäng utbrutit. Nu måste konflikterna läggas till handlingarna, ett handlingsprogram utarbetas och en ny nationell styrelse tillsättas efter medlemmarnas vilja.
Efter valet: framåt mot socialismen!
Huruvida den utsträckta handen åt borgarklassen blir en onödig risk som kommer kosta revolutionen onödig möda eller ett pedagogiskt exempel på borgarklassens oförmåga att lösa folkets problem återstår att se. Klart är dock att det enda som kan förhindra ekonomiskt sabotage och våldshandlingar är ett mobiliserat folk, och på lång sikt finns det alltid en gräns för borgarklassens samarbetsvilja. Historien lär oss att deras stubin är oerhört mycket kortare i Latinamerika än här hemma, så förvänta er hårda klasskonflikter i Venezuela de närmaste åren.
Den korrupta statsbyråkratin och det privata kapitalet spelar båda en parasitär roll i det venezolanska samhället, och ju tidigare folket förpassar de till historiens sophög genom att konstituera folkmakten desto bättre. Ya basta, efter statskuppen och oljeblockaden förtjänar den fjärde republikens härskare inga fler chanser. Framåt mot socialismen!