Vad händer i Venezuela efter valet?

Innan jag går på julledigt utan internettillgång tänkte jag tipsa om det här arrangemanget för alla stockholmare, i början av 2007:

"Vad händer i Venezuela efter valet?
Revolutionen och socialismens framtid

Inleder diskussionen gör: Jorge Martin, internationell samordnare för Hands off Venezuela-kampanjen som gjort otaliga resor till Venezuela, studerat revoltionen på nära håll och byggt upp det internationella solidaritetsarbetet.

Söndagen 7 januari kl 16.00 Wallingatan 31. Om du känner att det är svårt att hitta så samlas vi klockan tjugo i fyra nere under spottkoppen på Centralen och går gemensamt dit. (Adressen ligger vid Norra Bantorget. Om du kommer från Vasagatan så tar du gatan upp till vänster om LO-Borgen sen är det runt hörnet på vänster sida.)

Hands off Venezuela Stockholm och SSU Facken"

Förvänta er nya blogginlägg först när vi har ett gott nytt år.

PS. Salvador, Schafik y Danilo viven en la victoria de la revolución bolivariana!
La lucha sigue - venceremos...

Chávez: "socialismen byggs på daglig basis"

Såhär nästan två veckor efter Chávez storseger ligger bloggen lite i vila, och kommer med all säkerhet ta en längre paus från 22:a december. Innan dess kommer jag publicera några rapporter om hur diskussionen går i Venezuela efter valet, vart revolutionen kan tänkas gå, och kommer givetvis att framföra mina egna åsikter om saken.

Efter valet - Chávez dödförklarar sitt parti

Eftervalsdiskussionen har rört främst tre saker: konstitutionsreform, ett nytt enat socialistiskt parti och hur den nya socialismen i Venezuela bör se ut. Igår sa Chávez i ett möte med valarbetare att hans nuvarande parti MVR tillhör historien, och kallade alla krafter att tillsammans genom en öppen process bilda det nya partiet, som han föreslog skulle kunna heta "Partido Socialista Unido de Venezuela" - "Venezuelas enade socialistiska parti". Detta nya parti menade han måste ha ledare som väljs från basen - och sa att det är slut på klåfingrighet uppifrån. Samtidigt uppmanade Chávez valarbetarna - organiserade i 32.800 valplutoner och 11.000 valbataljoner runtom i landet - att förvandla sig till det nya partiets bas och samtidigt försöka få med alla kämpar och sympatisörer som stödjer processen.

Om partiets karaktär sa Chávez att det inte skulle vara en "öppen front" utan ett enat socialistiskt parti, och sa att det givetvis står alla fritt att fortsätta organisera sig i separata partier, men att regeringen i framtiden enbart kommer att bestå av representanter från detta parti. Chávez varnade för att en öppen front riskerar att urarta i interna bråk, och kräver enighet: "Vi behöver ett parti, inte en soppa av olika partibeteckningar, då skulle vi förfalla till att ljuga för folket".
Det kommer att bli ett komplicerat företag att förena de nuvarande bolivarianska krafterna - organiserade i ett stort antal partier, men kanske än mer i icke-partibundna folkrörelser - i ett parti och tillsammans skriva ett program för socialismens förverkligande. "Partiet måste överskrida det valmässiga. Bataljonerna måste vi kalla socialistiska bataljoner, socialistiska plutoner, det handlar om att ta striden för idéerna, nu handlar det inte längre om valkamp. Vi måste studera och läsa mycket, diskutera och hålla möten. [...] För denna nya era behöver vi en politisk struktur som inte tjänar parti- eller organisationsfärger, utan ställer sig i tjänst för folket och revolutionen".

"Från all makt åt sovjeterna till all makt åt partiet"

Under Chávez tal (se på spanska här och här) var några saker annorlunda än vanligtvis. Flera gånger bad han publiken lugna ner sig när de började jubla, han satt ner och talade vanligtvis i samtalston, och använde ett antal gånger varianter av uttrycket "det är bara min åsikt". President Chávez berörde också vänsterns organisationshistoria, från hans egen slutna aktivisorganisation MBR-200 (omvandlad 1997 till MVR) till det ryska bolsjevikpartiet. Han pekade också på splittring och intern konkurrens inom vänstern som ett centralt problem för latinamerikansk vänster historisk, och menade att MBR-200 och MVR har spelat en viktig historisk roll i Venezuelas historia, men att det nu krävs ett nytt slags parti. Gällande det ryska bolsjevikpartiet och Sovjetunionen pratade Chávez om hur Sovjetunionens urspårning "från all makt till sovjeterna till all makt åt partiet" hade ett skadligt inflytande på den latinamerikanska vänstern. Han anmärkte också att när Sovjetunionen störtades fanns det få arbetare som var beredda att försvara det som skulle vara deras samhällssystem.

Vidare citerade Chávez bl.a. Jesus, Simon Rodríguez, Mariategui och manade till stående ovationer för delegaterna från Amazonas. Delegaterna tillhör Venezuelas ursprungsbefolkning och i de fattigaste delarna av Amazonas fick Chávez minst 80% av rösterna, och i en liten vallokal fick han faktiskt 100% av rösterna! Chávez framställde ursprungsbefolkningen som en förebild i skapandet av socialismen, med sitt jämlika levnadssätt och historiska motstånd mot kolonialismen. Talet var också en bekräftelse av utbyggnaden av de s.k. lokalsamhällesråden, som väntas få allt större maktbefogenheter, ja kanske rentav ersätta de parlamentariska strukturerna. Lokalsamhällesråden skulle slarvigt kunna jämföras med bostads- och hyresgästföreningar, men har befogenhet att spendera pengarna från staten på ett väldigt fritt sätt. För att kunna konstituera ett lokalsamhällesråd krävs att minst 20% av invånarna i det berörda området deltar i det, och ett råd i staden omfattar 400 familjer medan ett landsbygsråd innefattar 20 familjer.

Privategendomen, borgarna och arbetarklassen

Både Chávez och hans nära medarbetare har i veckan givit signaler om att den privata äganderätten kommer fortsätta existera, men "staten sätter villkoren". Med tanke på att inhemska och utländska privatkapitalister trots samhällsstöd i stort sett vägrar investera, lär vi få se en hel del privata ägare som "lämnar skeppet". Hur den bolivarianska rörelsen, dess regering och Venezuelas arbetare agerar vid sådana företagsnedläggningar kommer bli avgörande för hur stora och snabba steg landet tar mot socialismen. Att erbjuda privatföretagare fortsatt existens under förutsättning att de lever upp till regelverk gällande "rättvisa" priser, sociala avgifter osv kan tyckas som vanlig klassisk socialdemokratisk politik, men kraftfulla ingrepp i privata företags ekonomi skapar en annan dynamik i Latinamerika än säg Sverige.

Latinamerikansk borgarklass har en betydligt mindre ekonomisk bas att stå på än sina motsvarigheter i de rika länderna, och är pga sitt beroende av framförallt USA:s borgarklass djupt ovillig att medverka till att avstå av sina jämförelsevis skrala vinster till folket. Det är med denna form av pedagogik som den bolivarianska revolutionen har gått fram hitills: stöt framåt och mobilisera folket med ena handen, och erbjud samarbete med den andra. Varje gång överklassen vägrat ta emot de utsträckta händerna har folkets avsky mot "oligarkin" växt, och tålamodet med de kapitalistiska produktionsförhållandena börjat tryta. Chávez vet mycket väl att hans utsträckta händer uppfattas som örfilar av den venezolanska borgarklassen, som i blint folkförakt och självgodhet närmast agerar mot sitt eget klassintresse. Om borgarklassen utför motdrag måste svaret vara snabbt och skoningslöst, och det främsta ansvaret för att skydda och utveckla den venezolanska ekonomin har givetvis arbetarklassen.

Utan en stark och enad fackföreningsrörelse med siktet på den ekonomiska makten kommer Venezuela förbli kapitalistiskt för all framtid. Därför är valen i pro-chavistiska fackliga landsorganisationen UNT, som kommer gå av stapeln 2007, avgörande. Vänstern i facket är stark men splittrad, och har det senaste året lagt alltför mycket tid på att strida om att det ska hållas val till den nationella styrelsen snarare än att agera i konkreta frågor som t.ex. fabriksockupationer. När motståndarna vägrade göra detta på kongressen i somras skymde det helt sikten för vikten av att utarbeta ett gemensamt handlingsprogram, och istället upplöstes mötet efter att handgemäng utbrutit. Nu måste konflikterna läggas till handlingarna, ett handlingsprogram utarbetas och en ny nationell styrelse tillsättas efter medlemmarnas vilja.

Efter valet: framåt mot socialismen!

Huruvida den utsträckta handen åt borgarklassen blir en onödig risk som kommer kosta revolutionen onödig möda eller ett pedagogiskt exempel på borgarklassens oförmåga att lösa folkets problem återstår att se. Klart är dock att det enda som kan förhindra ekonomiskt sabotage och våldshandlingar är ett mobiliserat folk, och på lång sikt finns det alltid en gräns för borgarklassens samarbetsvilja. Historien lär oss att deras stubin är oerhört mycket kortare i Latinamerika än här hemma, så förvänta er hårda klasskonflikter i Venezuela de närmaste åren.

Den korrupta statsbyråkratin och det privata kapitalet spelar båda en parasitär roll i det venezolanska samhället, och ju tidigare folket förpassar de till historiens sophög genom att konstituera folkmakten desto bättre. Ya basta, efter statskuppen och oljeblockaden förtjänar den fjärde republikens härskare inga fler chanser. Framåt mot socialismen!

TIME: Chávez är årets person

Efter en omfattande omröstning på sin webbsida stod det igår klart att vinnaren av TIME Magazines utmärkelse "Person of the year" - som tidigare bl.a. utdelats till John F. Kennedy och Winston Churchill - är Hugo Rafael Chávez Frías. Vinsten var tveklös, då avståndet till tvåan var hela 14%. Trots detta publicerar idag TIME Magazine på sin hemsida inte Hugo Chávez som "Årets person", utan...trumvirvel..."DU!".

Ja, att borgare har svårt för det här med demokrati har ju barnen i Gaza fått uppleva senaste året, men att helt ignorera sina läsare får TIME att framstå som rätt löjliga. Och bättre än så: rädda och skamsna över underbetyget åt den världsordning de tar för given i varenda stavelse som de någonsin tryckt. Chávez låg länge bland de sista i omröstningen, men gjorde en superspurt efter att han överväldigande återvalts av det venezolanska folket. Ingen seriös geopolitisk bedömare kan längre förneka Chávez position som de-facto-ledare för de latinamerikanska nationerna, och det är just denna globala systemkritiska styrka som ger imperialismens språkrör skrämselhicka.

Såhär såg TIME:s omröstning ut igår:

Pinochet är död - begrav hans politik!

Augusto Pinochet - Chiles diktator under åren 1973-1990 - dog till sist i söndags, vid den orättfärdigt höga åldern 91 år. Han dog utan att ha dömts av rättvisan, sörjd och saknad enbart av några galna fascistiska överklasstanter. Med en dags varsel samlades idag i Stockholm hundratals chilenare på Sergels Torg för att hedra offren för Pinochets diktatur och fira att Chile befriats från tyrannens närvaro.

Pinochet var en av de första företrädarna för den nyliberala ekonomiska politiken, och på sin dödsdag träffades några av Latinamerikas nya ledare (Chávez, Correa, Morales m.fl.) i Cochabamba för att gå vidare i integrationen av de latinamerikanska nationerna. Steg för steg håller nyliberalismen på att begravas i Latinamerika, och ur dess askor växer processer fram som har nationellt-demokratiska målsättningar men vars interna dynamik kan föra de in på socialistiska spår.

Hursomhelst är nyliberalismen - som från början till slut syftat till att angripa arbetarklassen, dess kollektiva sammanhållning, trygghetssystem och kampvilja - på väg att begravas på den latinamerikanska kontinenten. Samma tendens är tydlig i stora delar av Europa, där högern går mer mot social-konservatism för att locka till sig väljare. I Latinamerika används istället gammaldags högerpopulism, klientelism och olika former av billigt röstköp för att slå tillbaka vänstern - sällan med lyckat resultat ska sägas.

Då jag tyvärr inte har några bilder från dagens arrangemang på Sergels Torg (om någon har sådana publicerar jag gärna de här, maila till lakrymosa@hotmail.com) får ni nöja er med en affisch från årets venezolanska högtidlighållande av fascisternas maktövertagande i Chile 11:e september 1973. Med stora bokstäver står: "President Allende lever i den bolivarianska revolutionens seger". Tryck på bilden för att se den i originalstorlek.



Allende vive - la lucha sigue!

(Inom de närmaste dagarna kommer jag skriva om den kommande venezolanska konstitutionsreformen, som främst tar sikte på nya förhållanden inom ekonomin och ersättandet av den nuvarande staten med en basdemokratisk statsstruktur.)

PS. Vi bör också hålla minnet av Danilo Anderson levande. Han avrättades nära sitt hem den 18:e november 2004 i Caracas av anhängare till den venezolanska oppositionen. Hans brott? Han ledde utredningen mot de venezolanska kuppmakarna, som fortfarande inte dömts för sina brott. DS.

Spritfestorganisation ljuger om Venezuela

Att en viss nyliberal ungdomsorganisation ordnar spritfester för folk i de biologiska och mentala tonåren har varit känt sedan länge, men att de skulle kunna överträffa sina venezolanska likars lögner var svårare att föreställa sig. Även om den stora majoriteten av den venezolanska oppositionen har accepterat valutgången - efter en valprocess som berömts av alla internationella valobservatörer - kvarstår en liten minoritet som sprider feberfantasier över internet. Fantasierna går ut på att Rosales egentligen vann med 61% av rösterna, men att man bytte ut alla siffror efter att Chávez hotat med våld. Hur han skulle ha fått med sig de internationella valobservatörerna på denna konspiration framgick inte i skrivande stund.

Man skulle efter att hört detta kunna tro att det inte går att prestera grövre osanningar än så, men banne mig om inte allas vårat Reinfeldt Jugend lyckades! Rola Brentlin, som uppenbarligen valts av några småländska överklasslynglar till deras ordförande, skrev den 2:a december på MUF:s hemsida en artikel. I stort sett är det enda i hennes artikel som har någon kontakt med verkligheten namnteckningen under den, och med tanke på kvaliteten på artikeln är det en prestation i sig att hon i alla fall lyckats stava sitt namn rätt.

Nåväl, nog med raljeringar, låt oss ta itu med lögnerna i Brentlins artikel. Till att börja med skriver hon att Chávez har "styr all media", vilket motsägs av en snabb titt på bl.a. dessa sidor: www.globovision.com, www.eluniversal.com, www.talcualdigital.com, www.noticierodigital.com eller varför inte http://www.rctv.net. Alla dessa är oppositionella venezolanska medier som deltog aktivt i statskuppen 2002, och som sedan dess med varierande intensitet kritiserat Chávez regering. I en demokrati som Venezuela står det de fullständigt fritt att uttrycka sin åsikt, men i min mening är det helt uppåt med väggarna att en tv-kanal som deltar i en kupp mot en demokratiskt vald regering får behålla sitt sändningstillstånd. Och när vi snackar venezolansk medias kritik handlar det inte om några meserier, utan snarare "gorilla", "diktator", "bögjävel" och spridande av rena lögner.

"Oppositionen har inga förutsättningar att existera" är nästa saftiga påstående som publicerats på MUF:s sida. Detta står i en viss kontrast till sådana fakta som att årets presidentval hade fler kandidater än någonsin, att uppemot 20 organisationer stödde Chávez motståndare och att oppositionen ordnade flera stora demonstrationer under totalt lugn. Om de "inte har några förutsättningar att existera" så gör de ett jävligt bra jobb med att få det att verka som motsatsen. Att samma opposition - som alltså inte har förutsättningar att existera - enligt offentliga uppgifter de senaste åren fått tiotals miljoner kronor från den amerikanska kongressen nämns givetvis inte i artikeln. Oj, så synd det är om oppositionen! De har bara majoriteten av dagstidningarna, de flesta tv-kanalerna och tiotals radiostationer till sitt förfogande...

Vidare sprider Brentlin några klassiska uttjatade osanningar om att oppositionen i Venezuela skulle förföljas. När oppositionen år 2003 anmälde Chávez regering till Haagdomstolen efter en stor kraftsamling med vittnesuppgifter osv. genomfördes en djupgående rättslig undersökning av dessa uppgifter. Haagdomstolen sa i sitt utlåtande bl.a. att anklagelserna "brister i precision, samtidigt som informationen är osammanhängande och motsägelsefull", och nämnde en rad brister i bevisningen, såsom ospecificerade datum och platser för olika brott, man hävdade att samma person mördats två gånger osv osv. Sammanfattningsvis konstaterades att inga bevis fanns för att det pågick omfattande förföljelser i Venezuela. Hela Internationella Brottsmålsdomstolens rapport finns att läsa som pdf här.

För övrigt var antalet fängslade journalister i Venezuela år 2005 enligt organisationen Committee to protect journalists, med säte i USA, NOLL.
Att det finns en rad brister hos Chávez regering råder det ingen tvekan om - från en poliskår som snarare begår fler brott än den löser, ständigt missade mål för bostadsbyggandet och skyhöga nivåer på brottsligheten som varje dag skördar venezolanska liv. Om man lyckats lösa dessa problem hade marginalen till Rosales troligtvis varit ännu större. Men: sanningen är någonting man bör hålla sig till oavsett vilken politisk åsikt man har. Om MUF har någon självrespekt borde de omgående ta bort Brentlins artikel.

Venezuelas framtid - bolivarianernas egna ord

Chavez iförd dyblöt skjorta talar till folkmassa.

Allt sedan Chávez i söndags gick ut på presidentpalatsets balkong - för dagen omdöpt till "Folksegerns balkong" - och höll sitt dundrande socialistiska och anti-byråkratiska tal, har det spekulerats om vart han kommer att föra Venezuela. Med en mäktig allierad i den nästan helt chavistiska Nationalförsamlingen (sedan oppositionen bojkottat förra årets val) skulle Chávez nu kunna göra väldigt stora förändringar i landet. Om han vill ha diktatur som diverse okunniga och/eller medvetet lögnaktiga "kommentatorer" vill påskina, är det perfekta läget att göra så nu. Att det i Venezuela parallellt med den starka presidentmakten finns väldigt aktiva gräsrotsrörelser och satsningar på lokaldemokrati, det tystas gärna ner. Det skulle nämligen alltför tydligt bryta av mot beskrivningen av venezolanerna som en samling jublande idioter utan förmåga att tänka och agera själva. Att denna beskrivning som typer som Wolfgang Hansson slänger sig med är dränkt i unken rasism är rätt uppenbart.

På BBC:s hemsida finns en rätt hyfsad artikel som försöker förutspå vart Venezuela kommer gå under de närmaste åren. Det kanske mest intressanta i artikeln är ett citat av en medlem i den nytillsatta presidentkommissionen för konstitutionsreform, Carlos Escarra:
"One of the proposals is to change the name of our country from Bolivarian Republic of Venezuela to Socialist and Bolivarian Republic. This would better reflect the changes that are happening here. But there are also more basic changes to our constitution that are being planned. For example, we want to eliminate the old, bureaucratic structures of the state and replace them with grass roots institutions."

Denna presidentkommission förväntas föreslå en genomgående diskussion av de konkreta förslagen i det venezolanska samhället, och enligt BBC kan en folkomröstning förväntas i december 2007. Tills dess kommer diskussionen pågå och grunden läggas för omfattande förändringar av konstitutionen. För att förändra konstitutionen krävs 2/3 av nationalförsamlingen bakom förslaget samt ett ja i folkomröstningen. Eventuella förändringar i den venezolanska konstitutionen kan alltså inte göras av presidenten själv, så frågan om han ska kunna återväljas tills år 2021 kommer underställas folkets vilja (och om de vill ha bort Chávez från makten kan de när som helst ifrågasätta hans mandat med namninsamlingar, om man får ihop 20% av valmanskåren måste folkomröstning utlysas).

Gräsrotsdemokrati=diktatur?

Några dagar innan valet deltog Hugo Chávez i ett längre samtal med två journalister från de mer regeringsvänliga tv-kanalerna VTV och Telesur, men deltog gjorde också representanter från de stora snarare oppositionella kanalerna Venevisión och Televen. Mot bakgrund av beskrivningen av Chávez som en halvdiktator är det intressant att den statliga tv-kanalen VTV:s första fråga var "Hur ska vi kunna varje dag överföra mer och mer makt till folket?", varpå Chávez svarade med att prata om behovet av en aktiv befolkning som skapar demokratin, om lokalsamhällesrådens utbyggnad, och sa vidare att det enda sättet att övervinna fattigdomen är att ge de fattiga makt. Var och en får bedöma om detta låter som ord från en halvdiktator.

För mig verkar linjen tydlig - konsolidera revolutionen genom en förening av de chavistiska krafterna i en demokratisk process, bekämpa byråkratisering och korruption genom utbyggnaden av lokalsamhällesråden, och behåll Chávez som samlande kraft för den bolivarianska rörelsen. Det viktigaste är inte om Chávez sitter kvar till 2021, utan om man tills dess har genomfört en massiv mobilisering och folkbildning för att med folkets kraft utrota fattigdomen och ojämlikheten i Venezuela. På kort sikt är det av stor vikt att det nya chavistiska partiet bildas på ett pluralistiskt sätt - på ett sätt som inbjuder alla goda krafter till utformande av detta nya parti och dess program. Lokalsamhällesråden måste också ges kraftiga resurser och aktiviteten i de sättas i centrum, för de har en stor anti-byråkratisk potential. Men som Ulf Lundell konstaterat, är det bara folket som kan göra det, det är folkets aktiva agerande i den processen som kommer avgöra om de blir organ för verkligt folkstyre eller om byråkraterna tar över hela skiten. Vi får se.

Oppositionen efter valet

Klart är i alla fall att Venezuela är mycket splittrat - mellan den tidigare kupphetsande oppositionen som till slut har accepterat demokratins spelregler, och en klar majoritet som stöder president Chávez socialistiska politik. Skillnaden i deras reaktioner kan ses på bilderna nedan:


Är det fest så är det...


Säga vad man vill om Sovjet, Venezuela har fetare fester...


Revolutionära kvinnor skriker ut sin glädje.


Rosales blir utskälld av demokratihatare.


"Det är så dyrt att flyga till Miami...buhu"


Förkrossad supporter på Rosales valvaka.

Bilderna av de gråtande oppositionssupportrarna publicerades häromdagen på chavistiska gräsrotsmediasidan aporrea. Texten slog mig som intressant, och även om jag kanske inte håller med om hela innehållet så är den på sitt sätt talande för den bolivarianska rörelse som tystas ner eller i "bästa fall" beskrivs som en enkel stödtrupp åt en halvdiktator:

"Gråtande oppositionsanhängare påverkade av manipulerande medier Vi publicerar inte de här fotona här för att angripa dessa personer. De är människor precis som oss, och utan tvekan skulle inte vi vilja ha varit i deras situation. Faktum är att massmedia visste för flera månader sen att Rosales inte kunde vinna över Chávez, men trots det fick de sina anhängare att tro, lurade och övertygade de att tro att Rosales var vinnaren, till den grad att man på Rosales valvaka kunde se människor slåss med nämnde ex-president-kandidat, vilket man kan se på det första fotot. Hur länge kommer medierna tillåtas leka med människor psyken och fria vilja?"

I aporreas forum diskuteras hur man bör hantera oppositionen efter valet. Medan några har svårt att förlåta statskuppen och oljeblockaden och säger "inte ens vatten till förrädarna", hänvisar andra till Jesus läror om att förlåta sin fiende, vända andra kinden till osv. När denna påstått halv-diktatoriska rörelse just har vunnit ett val med förkrossande siffror mot en opposition som gjort deras liv surt med statskupp och flera månaders oljeblockad, publicerar man en artikel om förlåtelse och förståelse. Vad oppositionen skulle gjort mot chavisterna om man vunnit valen eller lyckats genomföra kuppen i april 2002 får var och en fråga sig. Jag betvivlar att de kunnat prestera samma humanitet som chavisterna.

Chávez har själv välkomnat oppositionens nypåfunna demokratiska beteende, men säger samtidigt att han inte tänker "knyta några pakter med eliten". Han har tidigare gällande sin idé om ett enat bolivarianskt parti förtydligat att detta inte förändrar oppositionen - de får som Chávez uttryckte det, ha hur många organisationer de vill. I presskonferens igår sa han bl.a. att "Venezuela kommer fortsätta att åtnjuta de bredast tänkbara personliga friheterna när det gäller politiskt deltagande, opinions-, tänkande- och yttrandefrihet".

Som sagt, var och en får bedöma om Chávez är en diktatorstyp, en början kan vara att lyssna på vad han faktiskt säger och hur han agerar. Privat media och oppositionen har under de senaste åren efter att ha organiserat en kupp fått fortsätta agera helt fritt. Om man ska anklaga chavisterna för någonting så är det för släpphänthet mot organisationer och medier som så uppenbart visat sitt förakt för demokratin. Att chavisterna får skiten och oppositionen närmast beskrivs som frihetskämpar är bara ett dåligt skämt.

Seger för revolutionen!

Chavistas skriker ut sin glädje efter segern.

Chávez har segrat - det står klart sedan valmyndigheten räknat 78% av rösterna och Chávez av dessa röster fått 61% mot Manuel Rosales 38%. Valdeltagandet var rekordhögt för Venezuela - 75% - Under början av kvällen, när vallokalsundersökning på vallokalsundersökning rapporterade om storseger för revolutionen, försökte delar av oppositionen göra försök att sprida falska siffror via internet och intala sig själva att folket inte kunde gilla Chávez såhär mycket. Efter mycket om och men framträdde så oppositionens kandidat Manuel Rosales framför tv-kamerorna och erkände sig besegrad - men bestred samtidigt att segern skulle vara så stor som valmyndigheten säger (givetvis utan att anföra vad som var fel eller säga de "riktiga siffrorna").

Detta är ett mycket gott tecken och även om man inte ännu kan pusta ut verkar det som att de destabiliserande aktioner som kan uppstå de närmaste dagarna med stor säkerhet kommer att isoleras till den mer extrema oppositionen. Det handlar inte om moral, utan om olika strategier för att bekämpa den bolivarianska revolutionen. En stor sektion av oppositionen har insett att denna revolution går inte att besegras genom att rikta några hårda slag mot den, en revolution med så djupa rötter som den venezolanska måste övervinnas med "pragmatism", dvs sakta undermineras med populistisk kritik.


Folk samlade för att höra Chávez tala.

Direkt efter att beskedet om valsegern kommit mötte Chávez folket på presidentpalatsets balkong, iförd sin traditionella röda tröja inför de tusentals åskådarna i regnet. Efter att nationalsången sjungits tillägnades segern till Simon Bolívar, Venezuelas frihetshjälte. "Länge leve den socialistiska revolutionen!" utropade Chávez inför folket på plats, "den nya eran har börjat" sa han med knuten näve i luften: "Vi har visat att Venezuela är rött! Ingen borde frukta socialismen, för socialismen är human, socialismen är kärleksfull. Ner med imperialismen! Vi behöver en ny värld!". Samtidigt utsåg han inför människomassan vid Miraflores byråkratiseringen och korruptionen till två av revolutionens värsta fiender. För att gå framåt måste dessa besegras, var slutsatsen som drogs under den regniga kvällshimlen.

Fördjupa revolutionen - och folket är de enda som kan det

Valsegern är ett viktigt steg i revolutionen, ett slags sista spik i kistan för den gamla fjärde republikens värsta sidor. Nu gäller att fördjupa revolutionen, att organisera alla chavistiska krafter i det enade revolutionära partiet genom en demokratisk process där alla får säga sin mening och byråkrater hålls kort, att kämpa för arbetarkontroll i industrin och kräva att jorden tas ur godsägarnas händer och överförs till deras rätta ägare - det venezolanska folket och de fattiga bönderna som lever under förjävliga förhållanden.


Bolivarianska revolutionärer vid Miraflores.

"Revolutionen är folkets heroiska skapelse" har någon sagt, och det stämmer mer än någonsin än dag som denna. Som Chávez själv konstaterade efter valsegern är detta inte hans personliga seger, utan en seger för revolutionen som fenomen, förmågan hos folket-i-rörelse att besegra dollarbeströdda oppositionsföreträdare med miljoner på bankkontot. Detta är en viktig lärdom att dra, för kapitalismen överlever inte bara genom tvång och våld, utan kanske mer än vi tror på all det skitsnack som omringar oss från snart sagt alla politiska krafter som alla försöker övertyga oss om att vanligt folk inte duger till att styra samhället. Bara de som har lärt sig att besegra förtryckarnas företrädare - om det så är i en liten arbetsrättstvist på fabriks- eller sjukhusgolvet eller en valkampanj med världens enda imperie som motståndare - kan ta världen bort från kapitalismen.

Om de sista resterna av den extrema oppositionen vill ut på gatorna och skapa bråk så må deras dödskramp för alla venezolaners skull bli kort. Det är hög tid att de skärper till sig eller sätter sig på flyget till Miami, för i Venezuela har de inget att hämta. Det venezolanska folket har talat, men den bolivarianska revolutionens historia är långtifrån färdig att skrivas. På gatorna i Caracas, det här är bara början...

Kolla vidare:

Valmyndighetens valresultat
Oilwars
Chavez tal efter segern (på spanska, men stämning är ett universellt språk...)

Små störningar i Venezuela

Hitills har valdagen pågått under relativt lugn, men några kända chavister sägs ha blivit angripna främst muntligt av oppositionsföreträdare, och chavistiska webbsidan aporrea.org har till och från inte fungerat alls under dagen. Det rapporteras också om smärre ordningsstörningar från högerstudenter i Merida, men inget stort har hänt ännu.

Som även de extrema delarna av oppositionen sagt innan kräver skrik om valfusk att man först skaffar åtminstone hyfsat många riktiga röster, dvs att man går och röstar i lugn och ro. När valmyndigheten släpper första valresultaten inatt väntas det bli startskottet för något slags protester mot det venezolanska folkets val, hur de utvecklar sig får vi se.

Stämningen timmarna innan

På aporrea hittade jag videon nedan, som visar stämningen i barrion "23 de enero" klockan tre inatt lokal tid, några timmar innan vallokalerna skulle öppna. Eftersom jag under eftermiddagen ska hålla litet föredrag på Hands off Venezuela-möte får ni vänta till senare ikväll på rapporter från valet. De första valresultaten väntas 3 timmar efter att sista vallokalen stängt, så information om det kommer tidigast sent inatt. Tills dess kan ni njuta av feststämningen i chavistaland:

iEl commandante se queda!

"El Commandante se queda" av venezolanska musikerkollektivet Lloviznando Cantos. "Commandanten stannar kvar" heter låten i videon, och det säger allt som behöver sägas om valet i Venezuela idag. Mitt stalltips är 65% röster för Chávez mot 35% för Rosales och 75% valdeltagande. Isåfall skulle Chávez uppnå 7,8 miljoner röster, att jämföra med antalet röstberättigade som uppgår till ungefär 16 miljoner. Se venezolanernas glädje i videon och sjung med!

Manifestation för Venezuela!

Mottog idag en kallelse från föreningen Hands off Venezuela, en internationell solidaritetskampanj till stöd för den bolivarianska revolutionen. På måndag - dagen efter valet - i Stockholm samlas vi Venezuela- och Latinamerikavänner utanför Venezuelas ambassad för att visa vårt stöd för det venezolanska folkets rätt att välja sitt eget öde. Manifestationen samlas 18:00 utanför Venezuelas ambassad på Engelbrektsgatan 35B (t-bana Tekniska Högskolan).

Det finns en stor oro i Venezuela inför valdagen, med risk för att åtsminstone mer extrema delar av oppositionen kommer vägra acceptera den seger för Chávez som verkar helt säkrad. De extrema delarna av oppositionen har tidigare i år talat om att organisera protester mot "valfusket" och kalla på militären att ingripa för att Rosales, oppositionens kandidat, ska kunna ta över makten.

Människorättsadvokaten Eva Golinger, som tidigare skrivit en bok om USA:s roll i undermineringen av Venezuelas regering 2002-2003 utifrån amerikanska offentliga dokument, släppte nyligen en ny bok med titeln "Chavez vs USA". I boken ingår bl.a. en intervju med en colombiansk paramilitär boende i Caracas, som hävdar att han är en av 3000 såna bara i Caracasregionen. Golinger hävdar också att USA:s specialstyrkor tränar colombianska paramilitärer vid venezolanska gränsen för eventuellt ingripande för att påtvinga Venezuela en Quisling-regim.

Detta är ett hot som varje sann demokrat och anti-imperialist måste reagera mot, och därför föreslår jag att om du bor i närheten av Stockholm beger dig till Venezuelas ambassad nu på måndag. Vi behöver vara många som sätter ner foten och står upp för det venezolanska folket, så vi ses där!