Nyheter från det bolivarianska venezuela

Analyser och kommentarer om den bolivarianska revolutionen

28 november 2006

Miljoner fyllde Caracas gator

I helgen har det demonstrerats för och emot Hugo Chávez på huvudstaden Caracas gator. Innan jag ger mig in på mer exakta uppskattningar vill jag påpeka att sådant aldrig går att veta exakt, och att såna skillnader inte är avgörande. Deltagandet i båda demonstrationerna har rapporterats som "hundratusentals" i olika internationella medier, och det stämmer säkert (även om det är lite fegt att inte kunna specificera sig mer än så). Båda sidorna har visat en förmåga att mobilisera stort, vilket är ett exempel på den polarisering som är en nödvändig följd av att en revolution pågår. Tidigare har de välbeställda i Latinamerika tagit striden med dödsskvadroner och tortyrceller, nu går de ut på gatorna ibland och sprider dessemellan lögner i sina medier.

Medan oppositionen hoppades på 700.000 deltagare och enligt egen utsago hamnade på 900.000, trodde chavisterna på åtminstone 2 miljoner deltagare i huvudstaden efter en massiv mobilisering, och säger sig ha uppfyllt förväntningarna med råge. Att döma av bilder och filmer är det ingen tvekan om att oppositionens demonstration var mycket kraftfull, men man kan med stor säkerhet påstå att chavisternas var en bra bit större. SVT:s korrespondent sa igår på TV att den chavistiska demonstrationen kunde räkna in "säkert åtminstone 1 miljon" deltagare, och berättade att det spekulerades i att den kunde vara landets största någonsin. Ni kan bedöma själva utifrån videor och bilder nedan.

Det viktiga är ju dock vad venezolanerna kommer göra nu på söndag den 3:e december: hur rösterna läggs. En av mycket få venezolanska oppositionsbloggare som håller sig till sanningen när det gäller opinionen sammanställde igår alla de senaste opinionsmätningarna. Resultatet visar på en i genomsnitt knappt 20%-ig ledning för Chávez, medan Rosales säger sig ha ledningen. Associated Press, Miami University, det spanska universitetet Complutense och 95% av alla andra opinionsundersökningar säger dock att Chávez leder med mellan 20 och 30% av rösterna. Ett personlig tips är att Chávez får 65% av rösterna och mellan 7 och 8,5 miljoner i reella tal. I jämförelse med den drömliknande målsättningen på 10 miljoner röster (Venezuela har ungefär 17 miljoner röstregistrerade) är det ett bakslag, men det har från början stått klart att det målet varit väldigt högt satt, och att ett resultat kring 7-9 miljoner är fullt godkänt. Får Chávez färre än 7 miljoner röster får man räkna det som svagt, även om det skulle innebära en jordskredsseger i procent mätt.

Det råder en spänd stämning inför valet i Venezuela, då chavisterna fruktar protester, attentat och kanske rentav ett nytt kuppförsök. På ett av den bolivarianska rörelsens forum uppmanas folk att upprätta mailkontakt med åtminstone två andra chavistas för att snabbt kunna sprida info om "onormala aktiviteter" såsom kravaller, attentat eller liknande. Andra talar om att rösta tidigt på dagen för att vara förberedda på vad som än kan hända under dagen. Samtidigt råder amerikanska ambassaden i Caracas sina medborgare i Venezuela att hamstra mat och mediciner för några dagars förbrukning innan valdagen. Då den bolivarianska revolutionen är starkare och mer mobiliserad än någonsin, skulle följderna av ett nytt kuppförsök eller nya gatukravaller riskera att bli mer blodiga än under 2002 och 2003. Låt oss hoppas att det tydliga demokratiska mandat som venezolanerna med all säkerhet kommer ge Hugo Chávez på söndag kommer att respekteras av USA och de grupper i Venezuela som mottar deras pengar. Tyvärr har jag få illusioner i ljuset av USA och deras allierades historiska beteende i regionen, men vi får se.

Här uttrycker venezolanerna sina åsikter i lugn och demokratisk ordning:



Chavez talar till bilder från de fyra avenyerna chavisterna korkade igen.


Vy över Avenida Bolívar. Tryck för större bild.


En stor del av chavisterna sedda uppifrån.


Chavez avslutade med karavan genom folkmassan.


Oppositionen spände musklerna dagen innan.




Del av oppositionsdemonstrationen 25:e november.



Längre video av oppositionsdemonstrationen.


Källor:

Opinionsmätningarna

Chavez holds final election rally

Opposition rallies in Venezuela

25 november 2006

Chávez i ointaglig ledning en vecka innan valet

Nästa söndag, den 3:e december, går Venezuela till presidentval, och de senaste dagarna har ett antal opinionsmätningar publicerats i landet. Huvudkandidaterna i valet är den nuvarande presidenten Hugo Chávez och utmanaren Manuel Rosales.
Med en dryg vecka kvar till valet är opinionsläget som följer:

- Enligt en opinionsmätning släppt den 24:e november, utförd av bolaget Zogby International i samarbete med Universitetet i Miami, kommer 60% av venezolanerna rösta på Chávez, mot 31% för Rosales.1

- En annan mätning från venezolanska opinionsinstitutet IVAD publicerad samma dag (kort kallat "Datos") visade på 54,6% stöd för Chávez, mot 27,5% som stödjer hans främste konkurrent Manuel Rosales i valet.2

- Dagen innan båda dessa ovannämnda mätningar publicerades, kom företaget Ipsos i samarbete med nyhetsbyrån Associated Press ut med siffror som visar på en ledning för Chávez på 32 procentenheter: 59% för Chávez mot 27% för Rosales.3

En mycket klar ledning med andra ord, som kommer bli väldigt svår för Rosales att förändra. I genomsnitt leder Chávez över Rosales med 29%. På lördag kommer Rosales kampanj att avslutas, och dagen efter förväntas många Caracasbor sluta upp i Hugo Chávez kampanjavslutning. Arrangörerna av Chávez manifestation hoppas på 2 miljoner deltagare, och Rosales avslutande marsch - som kommer gå utan partifanor, men med venezolanska flaggor - förväntas dra tiotusentals människor.

Källor:


1. La Cadena Global. Encuestadora Zogby: Chávez sería reelecto por amplio margen
2. Terra. Las encuestas otorgan a Chávez más del 54% de los votos de cara a las presidenciales
3. Ap-ipsos. Venezuela Pre-Election Results (pdf)

23 november 2006

Chavezkoden och valkampanjen


Bolivariansk manifestation i Caracas.

Många är vi som försöker få grepp om denna man, Hugo Chávez. Somliga med negativa utgångspunkter, andra med en mer positiv grundinställning till den bolivarianska revolutionen. När vi i väst väl får höra om Chávez via de reguljära mediekanalerna är det vanligtvis antingen i demoniserande eller förlöjligande ordalag som han beskrivs. På det sättet förflyttas all uppmärksamhet till Chávez - som förvisso har en mycket framträdande position i den bolivarianska rörelsen.

De faktiskt miljontals människorna som utgör denna folkrörelse och det de skapat tillsammans med sin regering hamnar då i skymundan. När den bolivarianska revolutionens framgångar tystas ner, blir också det entusiastiska stödet från majoriteten av venezolanerna lättare att förneka eller göra till mystiskt. Det tål att sägas: mediernas koncentration på Chavez personlighet och andra luddiga saker som att han "givit folk hopp" när man ska förklara det folkliga stödet för revolutionen bär inom sig ett djupt förakt mot vanligt folk, mot fattiga människor. Man målar upp en bild av en blandning av halvdiktatur och pöbelvälde, där den starka ledaren kan få folket att göra vad han vill utan att egentligen någonsin uppnå någonting. Att påstå att fattiga latinamerikaner skulle så massivt stödja en politiker så länge bara p.g.a. abstrakta "känslor" bygger på en blandning av rasism och klassförakt från vita, välbeställda journalister.

Chavez - ingenting utan missionerna

Nej, Chávez personlighet är definitivt en styrka för den bolivarianska revolutionen, men det är de stora framgångarna i kampen mot fattigdomen som lagt grunden för stödet. Snart sagt alla anti-koloniala och/eller socialistiska revolutioner har haft en tydlig personlighet vid rodret - Nyerere, Castro, Mandela osv - men djupet, kontinuiteten och passionen i stödet har sin grund i att ha startat en process av befrielse. Det är per definition omöjligt att helt förutsäga revolutioners förlopp, då den första stavelsen i en revolutionär process är lössläppandet av stora mängder folklig kamp- och skaparvilja. Klart är dock att den bolivarianska revolutionen började konsolideras efter oppositionens två kuppförsök 2002 och 2003, då tusentals och åter tusentals människor började sjösätta de sociala missionerna. Sedan dess har mycket hänt: Venezuela har befriats från analfabetism, de fattigas inkomster har ökat kraftigt, mat och mediciner är kraftigt subventionerade och gratis hälsovård har för första gången börjat nå de fattiga venezolanerna. Därav entusiasmen, som alltså baserar sig på mycket praktiska förändringar i människors vardag.


Demonstration i Caracas.

Intensiteten i stödet från de venezolaner som gillar mannen i den röda baskern har också formats under hårda konflikter i det venezolanska samhället, med sina yttersta uttryck i kuppförsöken 2002 och 2003. Denna konflikt går i mycket hög grad längs klasslinjer, med överklassen på den ena sidan och de fattiga på den andra - och den s.k. medelklassen är i princip jämnt delad för och emot Chavez. I en opinionsmätning utförd av Associated Press publicerad idag uppger 59% att de ska rösta på Chavez, medan 27% av de tillfrågade skulle lägga sin röst på hans motståndare Rosales om det var val idag. Medan Rosales har en betryggande majoritet bland de rika, stödjer hela 70% av de fattiga Chavez, mot bara 16% för Rosales.

Denna rika minoritet, som även har stöd för sin kritik mot Chavez hos åtminstone kanske 40% av venezolanerna, är tämligen ovan vid att inte kunna utöva oinskränkt makt, för att inte tala om att behöva stå ut med en buffel som avskyr de vid rodret. Detta är en situation som de rika från att Chavez tillträdde har upplevt som helt oacceptabel och därför gjort allt de kunnat för att förändra genom att undergräva regeringen.

Yttrandrihet under hot i Venezuela?

Det är svårt att föreställa sig Venezuelas mediesituation. För oss som varit i Venezuela är påståendena om att yttrandefriheten är hotad där ett dåligt skämt, varje dag flödar mycket stark kritik hela tiden på gränsen till förtal fram från de privata mediekanalerna - på TV, via radio, tidningar och över internet. Efter att regeringen tagit kontrollen över militären är privatmedia numera oppositionens främsta vapen, och denna media står för en överväldigande majoritet av tittarantalet. Samtidigt är den stora statliga tv-kanalen VTV en direkt motvikt gentemot privatmedia, och är utan tvekan den bolivarianska rörelsens röst. En minoritet av chavistiska media står mot denna majoritet, och på båda håll målas denna oförsonliga konflikt upp: för eller emot revolutionen, för eller emot Chavez.

Denna spänning är bara en reflektion av de verkliga förhållandena under en revolution som den bolivarianska: nationellt-demokratiska revolutioner mobiliserar mer och tidigare än någonsin överklassen mot de folkliga lager som stödjer denna utveckling. Det finns inga vackra tal eller utsträckta händer (sådana har det funnits några försök till) som kan få den venezolanska överklassen att ge upp sitt motstånd, de har ett enda villkor för att respektera demokratin fullt ut: att massorna demobiliseras och kontrollen över de demokratiska institutionerna återförs till eliten.

Rosales och Chavez valkampanjer

Trots denna tryckta stämning av ständig konflikt - såväl mellan oppositionen och chavisterna som mellan chavisterna och USA - har Chavez kampanjmöten präglats av glädje och feststämning. När man ser bilderna från chavisternas karavaner går tankarna snarare till Riokarnevalen än våra stela demonstrationståg, men när Chavez väl tar ordet (vilket han inte alltid gör, ibland nöjer han sig med att visa upp sig) är det en mix av uppräkning av uppnådda sociala framsteg och hätska angrepp på oppositionen. Redan i början av kampanjen sa Chavez att "det finns bara två kandidater i denna valkampanj: Hugo Chavez och George W. Bush". Oppositionskandidaterna har han konsekvent benämnt som "imperiets kandidater" - vilket förvisso inte ligger långtifrån sanningen, men de har namn - och när en av huvudparollerna är att "Venezuela inte åter ska bli en nordamerikansk koloni" förstår man att temperaturen är hög i den venezolanska valkampanjen. Givetvis har Chavez ett mycket konkret program, som fortsätter och utvidgar de hitillsvarande sociala satsningarna, men dessa uttalanden sätter till stor del tonen för kampanjen. Det är valstrategiskt viktigt för Chavez att gå i konflikt, lite som för den svenska socialdemokratin, fast att sossarna gillar att bli angripna medan Chavez föredrar att ta initiativet.


Valreklam för Rosales, mot billig oljeexport.

Rosales kampanj har haft som två huvudparoller "För de 26 miljonerna" och "Våga med Manuel Rosales". Den första parollen syftar på Chavez valslogan "För de 10 miljonerna" (rösterna), som Rosales har förvridit för att säga att han ska regera för alla venezolaner (26 miljoner är Venezuelas befolkningsantal). Den andra parollen syftar på den rädsla som oppositionen menar finns för att höja rösten och vara oppositionell i dagens Venezuela, och är en paroll som uppmanar alla kritiska krafter att ta chansen att bli av med Chavez. Rosales har haft mer lågmälda kampanjmöten, men med en riktigt stor marsch genom Caracas som samlade tiotusentals människor.

Allmänt anses Rosales personlighet snarare vara en börda än en tillgång för oppositionen, det folk främst röstar om är för eller emot Chavez och den bolivarianska revolutionen som projekt. Rosales tjänar då, med sina politiska steg vänsterut från oppositionens traditionella hårda högerpolitik, som en förenande kraft för de som av vitt skilda skäl vill ha en förändring till stånd i Venezuela (från att ens maktposition inskränks till hög kriminalitet eller långsamt bostadsbyggande, det finns många olika orsaker för folk att ogilla Chavez).

Men för att citera amerikanska reklamer: "Don´t take my word for it", se själva hur kampanjmötena sett ut:



Chavez i Tachira, en stad av Malmös storlek.



Kampanj för Rosales i Sucre.



Kampanjmöte med Chávez i La Vega.



Video från Rosales kampanjteam.

Bilder från valmöten:


Chavez valkampanjar i La Vega.


Rosales stora marsch i Caracas.

20 november 2006

Läget inför valet

15:e november publicerade den amerikanska opinionsfirman Penn, Schoen & Berland (PSA) en opinionsundersökning som påstod att Chavez nu hade stöd av 48% av venezolanerna mot 42% för Rosales, och menade att detta visar på ett "tekniskt oavgjort" läge. Jag ska inte här skriva något om tillvägagångsättet i mätningen eller PSA:s halvdana rykte. Däremot tänkte jag väga denna mätning mot fem andra opinionsinstituts siffror för mätningar i november.

Dessa övriga institut är: Datanalisis, Centro de Estudios Políticos y Sociales, Consultores XXI, Hinterlaces och Evans McDonough Company. Mäter man snittet för dessa mätningar får man fram ett snitt på 53,56% för Chavez och 33,4% för Rosales, dvs skillnaden mellan gapet hos de fem andra mätningarna och PSA:s mätning är på ungefär 14%. Störst gap av de fem andra visar Centro de Estudios Políticos y Sociales mätning samma dag som PSA:s publicerades(knappt 30%), och minst skillnad visar Consultores XXI mätning som också släpptes den 15:e november.

Opinionsläget i Venezuela hitills under november kan sammanfattas i dessa genomsnitt från de sex nämnda opinionsinstituten:

Hugo Chavez: 53,25%

Manuel Rosales: 34,85%

(Datanalisis, Penn, Schoen & Berland Associates, Centro de Estudios Políticos y Sociales, Consultores XXI, Hinterlaces och Evans McDonough Company.)

Källa:

http://en.wikipedia.org/wiki/Venezuelan_presidential_election%2C_2006 (det går att följa utvecklingen av opinionsmätningarna med bifogade källor där)

17 november 2006

Chavez i stor ledning - då lovar oppositionen oroligheter

Inför årets presidentval i Venezuela, som går av stapeln den 3:e december, väcker större intresse än något tidigare val i landet: valdeltagandet vänats bli högt, det finns fler kandidater än på länge, och antalet opinionsinstitut som gett sig in i att tolka stämningarna bland venezolanerna är många. Som bl.a. BBC och Time Magazine tidigare i år har konstaterat förväntas Chavez vinna en betryggande seger: tillväxten ligger runt 10%, arbetslösheten sjunker och de sociala missionerna har gradvis byggts ut de senaste åren. Samtidigt finns enorma problem i Venezuela främst när det gäller kriminalitet och korruption, som siffror nedan kommer att visa anser få venezolaner att den venezolanska regeringen har lyckats i dessa frågor. Trots dessa allvarliga misslyckanden ligger Chavez i alla seriösa opinionsmätningar den senaste månaden ungefär 15-25% före sin främste motståndare Manuel Rosales. Sedan komikern Bernard Rausseo dragit sig ur valkampanjen utan att ge stöd åt någon av kandidaterna förväntas valet bli än mer av ett race mellan två hästar.

Det finns en rad opinionsinstitut, varav några jobbar på upprdrag från oppositionen respektive chavisterna, så jag tänkte fokusera mig på resultat från två mer neutrala källor: venezolanska Datanálisis samt en studie från spanska universitetet Complutense. Datanálisis VD Luis Vicente León säger till oppositionsdagstidningen El Universal att deras senaste opinionsmätning, utförd mellan 23:e oktober och 6:e november, visar att medan 52% av venezolanerna tänker rösta på Chavez uppger endast 25,5% att de stödjer Rosales. I slutändan tror Léon att Chavez kommer segra med liknande siffror som i folkomröstningen 2004 (58-42), men säger att marginalen kan bli större beroende på hur stor andel av oppositionsanhängarna som går och röstar.


Complutenses opinionsmätning.

Den spanska universitetsstudien visade att om det var val imorgon, skulle 57% av venezolanerna gå och rösta på Chavez, medan 27% skulle lägga sin röst på Manuel Rosales. Studien utfördes i två vågor, en mellan 9:e och 21:a oktober och en andra mellan 26:e oktober och 1:a november. När det gäller hur Chavez regering lyckats i sakfrågor ansåg 67% att utbildningssystemet har förbättrats de senaste 2-3 åren, medan 22% ansåg att det hade blivit sämre. Liknande siffror rapporteras när det gäller hälsovården. 72,5% ansåg dock att korruptionen ökat de senaste 2-3 åren, och 79% att de känner sig mer osäkra nu än för 2-3 år sedan. Enligt mätningen har 78-79% av venezolanerna bestämt sig för att rösta. Sammanfattningsvis menar Carolina Bescansa, som är högsta ansvarig för studien på universitetet, att "skillnaden är mycket stor och alla direkta och indirekta tecken visar i samma riktning. Om scenariot förblir som det är nu, verkar återvalet av Chavez säkrat".

Följ utvecklingen av opinionsmätningarna här.

Oppositionsföreträdare lovar oroligheter vid Chavezvinst

Sedan förra veckan har oppositionsledare börjat tala öppet om en plan för dagarna kring valet. Oppositionsjournalisten Rafael Poleo, som deltog i kuppen 2002, presenterade häromdagen denna plan på en av Latinamerikas största kanaler, Globovision. Planen går ut på att under valdagen, den 3:e december, komma ut och rösta massivt för att uppvisa en viss styrka i rösträkningen, och dagen efter kalla till demonstrationer omedelbart efter att valkommisionen deklarerat valresultatet.

Poleo menar att en central del av planen måste vara att Rosales den 4:e december måste ansluta sig till protesterna och anklaga Chavez för valfusk. När allt detta har hänt föreslår Poleo att man ska vända sig till militärens högsta ledning, för att "besluta om den tänker fortsätta att tvinga den venezolanska oppositionen att stå ut med en pinsam regering". Dagen innan Poleos uttalande sa Manuel Rosales i samband med ett valmöte att man planerar för ett möte med den högsta militärledningen "eftersom vi måste förbereda övergången och bytet av regering som kommer att ske i Venezuela i den nära framtiden".

Poleos utspel är en uppenbar uppmaning att störta den demokratiskt valda regeringen, och skulle i de flesta länder innebära omedelbart gripande. Att Venezuela kallas en diktatur utan yttrandefrihet av somliga extrema högertyper i västvärlden när såna saker får göras ostraffat gång på gång i landet är närmast skrattretande, om det inte vore för att lögnerna kan få så dystra följder. Att bygga upp den bilden av Venezuela bör ses för just vad det är: en ursäkt för att störta den av det venezolanska folket valda regeringen.

Se Poleos uttalande här:



William Lara, organisatör för Chavez parti, sa efter dessa uttalanden till VTV:s program En Confianza ("I förtroende") att den 3:e december kommer att avgöra oppositionens framtid. "Om han fortsätter att stödja destabiliseringskampanjen även efter valresultat som inte gynnar honom, kommer det att bli hans politiska självmord. Rosales har möjligheten att konsolidera oppositionen, han kan dra nytta av det och avsluta förenandet (av oppositionen, min anm.). Om han kan acceptera valresultatet med värdighet och politisk ansvarsfullhet, komemr han kunna förvandla sig till en verklig kraft av seriös opposition" menade Lara.

Allt detta tillsammans visar visserligen på hur fritt Venezuela är - om man kan kalla det fritt för ett folk att behöva stå ut med ständiga lögner från de rikas media - men det avslöjar också revolutionens relativa isolering och brist på självförtroende. Enligt konstitutionen skulle oppositionen sedan länge varit upplöst pga ständiga brott mot lagen, men medan somliga anklagar Chavez för maktmissbruk skulle jag vilja påstå att regeringen tvärtom har behandlat oppositionen för vänligt. Med människor som utför kupper och dagligen försöker destabilisera landets demokratiskt valda ledare med lögner och hatpropaganda kan ingen demokratisk regering dalta, den har ett ansvar inför befolkningsmajoriteten att göra sig rättmätigt gällande.

Oppositionens politiska självmord - socialismens födelse

Men - och detta är något som Chavez flera gånger har citerat - som Trotskij en gång skrev behöver revolutionen ibland kontra-revolutionens piska för att avancera. Och ett oppositionsuppror den 4:e december skulle vara den sista droppen i den bolivarianska tålamodsbägaren: folket skulle efter det aldrig igen låta dessa människor trakassera sina valda företrädare. Det skulle utgöra en utmärkt argumentation för att gå vidare mot en slutlig uppgörelse med den inhemska överklassen: den socialistiska revolution som Chavez talat om de senaste två åren.

Mot den bakgrunden skulle det nya enade bolivarianska partiets kongress, som Chavez talat om att hålla nästa år, utarbeta den bolivarianska revolutionens socialistiska program. Om denna socialistiska revolution blir verklighet och går mot seger är beroende av ett samspel mellan levande samhällskrafter och kan därför inte avgöras på förhand, men det venezolanska folket har de senaste åren uppvisat en enorm entusiasm och offervilja i alla avgörande lägen. Allt som saknas är ett djärvt initiativ och ett revolutionärt ledarskap från folkdjupet. Tills dess får vi vänta och se om oppositionsupproret verkligen blir av, och vilken reaktionen blir från den bolivarianska rörelsen före och efter valet.

Källor:

http://english.eluniversal.com/2006/11/16/en_pol_art_16A804419.shtml
http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=2136
http://www.nasdaq.com/aspxcontent/NewsStory.aspx?cpath=20061115%5cACQDJON200611152356DOWJONESDJONLINE001094.htm&
http://www.aporrea.org/oposicion/n86607.html

09 november 2006

Fackledare varnar om fabriks- och jordockupationer

Nedan följer en översättning från spanska av en intervju med den venezolanske fackföreningsledaren Orlando Chirino, som publicerades på webbsidan Aporrea i tisdags. I intervjun reser Chirino ett varningens finger för eventuella kommande försök från oppositionens sida att skapa oro i landet, och manar till beredskap och beslutsamma åtgärder från folkrörelserna vid första tecken på försök att föra landet till en liknande situation som inför kuppen 2002.

"UNT kommer att kalla till ockupationer av fabrikerna och jordegendomarna i händelse av destabiliserande åtgärder eller valsabotage, försäkrar Orlando Chirino.
Orlando Chirino, en av UNT:s nationella koordinatörer och samordnare för Revolutionära och självständiga klassenhetstendensen (C-CURA), uttalade sig om oppositionens planer på att sabotera eller underkänna valresultatet. Aporrea fick möjlighet att prata med fackledaren för att få reda på hans åsikter om hur svaret från arbetarna bör bli till de möjliga sabotagen.

Orlando, vad är din åsikt om uttalandena från oppositionsledarna när det gäller anklagelserna om förmodat valfusk den 3:e december?


Vi i UNT tror att oppositionen håller på att upprepa den plan de följde under krisen i april 2002. Stödda på medierna vill de skapa tron att imperialismens kandidat Manuel Rosales kampanj växer. Och det är inte säkert. Om du är uppmärksam förstår du att alla aktioner som de gör såväl i Caracas som i andra delar av landet, är enorma pengainvesteringar för att mobilisera folk från alla landsdelar för att skapa intrycket av att hans kandidatur går framåt. Med den illusionen genomför oppositionen en aggressiv kampanj, försäkrandes att de kommer att vinna valen och om det inte blir så, är det för att det kommer att genomföras fusk. Poleo (Patricia Poleo, anklagad för att ha planerat mordet på domaren Danilo Anderson som skulle döma kuppmakarna från 2002, min anm.), som vi redan alla vet vem det är, utmärkte sig genom användningen av denna kriminella politik. För oss, som arbetare, som fackledare, förstår vi denna politik som en provokation och anstiftan till våldsamheter. Det är ett budskap som syftar till att skapa förvirring och kaos före valet, under valet eller efter att man fått reda på resultaten.


Fackledare - Chirino näst längst till vänster.

Om planen är densamma, innebär det att vi går mot ett nytt statskuppsförsök med kontrarevolutionära målsättningar?

Jag ska säga dig med fullständig ärlighet, att från imperialismen och kuppmakaroppositionen kan man förvänta sig vad som helst. För imperiet är det en akut nödvändighet att stoppa den revolutionära processen. Men det är också garanterat så att de under de senaste tre åren har kunnat se folkets förmåga att ge svar tillbaka och de vet mycket väl att arbetarna, de fattiga och bönderna kommer att svara med kraft på varje tecken på politisk och ekonomisk destabilisering eller utländsk militär agression. Arbetarna och revolutionärerna bör vara förberedda för alla scenarier. Detta är bakgrundsförklaringen till varför de hitills inte har genomfört ett nytt statskuppsförsök. Om de kommer som den 11:e (april 2002, när statskuppen mot Chavez inleddes, min anm.), är vi säkra på att arbetarna och folket kommer att svara med ännu en 13:e (när folk samlades vid presidentpalatset och förde Chavez åter till makten, min anm.).

Vilka skulle då vara lösningarna som ni såsom fackliga och politiska ledare för arbetarna skulle föreslå för landet?

Vi tror att den största makten som folket har är sin förmåga till mobilisering för att försvara denna revolutionära process. Vi tror att Commando Miranda (Chavez kampanjteam, min anm.) bör göra en vändning i valkampanjen. Som vi ser det skulle det vara nödvändigt att samla till en stor nationell mobilisering till stöd för president Chávez kandidatur. För att uppnå detta, bör Commando Miranda öppna sig för mer deltagande, samla alla som är för att president Chavez återväljs, för att genomföra den största folkliga mobiliseringen i nationens minne. Vi måste bli miljoner som samlas i Caracas. Jag tror att sloganen bör vara att "ockupera caracas" under två eller tre dagar, för att oppositionen ska känna styrkan av det mobiliserade folket. Mobiliseringen måste fortsätta att vara vårt främsta politiska vapen.

Denna förändring måste också återspeglas i de politiska talen. Vi vill inte ha våld, vi vill ha verkliga och hållbara lösningar på problemen med hunger, arbetslöshet, utbildning, boende, nationell självständighet, vi vill göra slut på den kapitalistiska exploateringen som leder oss till barbari. Vi vill uppnå jämlikhet och social rättvisa. Imperialismen och oppositionen motsätter sig och kommer alltid att med all kraft bekämpa denna process, därför bör man inte tro att detta val vinns av den som presenterar den bästa marknadsföringen. Att betona "kärleken" eller fokusera på den himmelsblå färgen som symbol för lugn och fred i tider av ursinnighet skapad av oppositionen, går emot hur verkligheten ser ut. Det är nästan som att tro att kuppmakaroppositionen har förändrat sig och är beredda att acceptera revolutionen, dess segrar och dess perspektiv i lugn och ro.


Orlando Chirino talar på arbetarmöte.

Och för det tredje, måste regeringen lösa befolkningens mest akuta problem. Föreställ dig hur annorlunda det skulle vara om de offentligt anställda som visade ett projekt för en arbetsrättsuppgörelse för nästan två år sedan redan hade förhandlat sitt kontrakt och om de nu hade åtnjutit 50%-iga lönehöjningar, som de förtjänar efter så mycket uppoffringar. Vi behöver inte utöva påtryckningar eller hot mot oljearbetarna för att de ska rösta på president Chávez, men det hade definitivt hjälpt väldigt många om kontraktsförhandlingen på PDVSA inte skulle skjutits upp i tre månader, vilket påverkar arbetarnas plånböcker och deras familjer. Vad bra det hade varit om vi istället för att hålla tillbaka eller dra oss ur medbestämmandeprocesserna hade gått framåt med 800 medbestämmandeprocesser i hela landet som regeringen föreslog förra året!

Tänk om nationalgardet, istället för att motverka arbetarnas aktioner när de protesterar för sina rättigheter och krav, eller utövar repression mot de som i fallet med gruvarbetarna i Bolívar eller fiskarna i Güiria, snarare hade ställt sig i tjänst för att tvinga företagarna att respektera de kontraktmässiga och konstitutionella överenskommelserna med arbetarna! Regeringen måste övergå till handling, inte servera fler uttalanden. Det är nödvändigt att avsluta betalningen av utlandsskulden för att att använda de resurserna för lösandet av befolkningens behov och under en tremånadersperiod ställa in oljeleveranserna till USA. Detta är mycket nödvändiga preventiva åtgärder. Det är budskapet vi måste sända till imperialismen, och begära internationell solidaritet från världens folk och från våra klassbröder.

Och UNT, vad är dess ansvar och vad tror du UNT kommer att göra?

Vi har ett enormt ansvar. Hela folket vet att vi fackligt organiserade arbetare spelade en aktiv roll för att förhindra företagarnas lockout-sabotage i slutet av år 2002. Nu måste vi på ett medvetet sätt förbereda oss för ett liknande scenario. Med kamrat Stalin Pérez, Marco Tulio Díaz i byggsektorn, Christian Pereira i fordonsindustrin, med Richardo Gallardo från Aragua, Marcus Garcia i den offentliga sektorn, med José Bodas på Fedepetrol och Fransisco García på PDVSA i Falcón, med Vilma Vivas del Táchira, José Barreto och Ismael Hernándes i Carabobo och med de övriga regionala och nationella ledarna för UNT, kallar vi till ett nationellt krismöte onsdag den 15:e november. Till detta möte bjuder vi också in de andra delarna som utgör UNT såsom Franklyn Rondón, kamraterna i FBT, gruppen "Arbetare i revolution" och ledarna för CUTV. Där kommer vi att föreslå ett unikt förslag: "Från den 16:e november, arbetarna i beredskap framför sina arbetsplatser."


Hugo Chávez och en massa folk.

Företag som försöker stoppa produktionen blir ockuperade och produktionen återupptas av arbetarna. Vi föreslår denna plan för kamraterna i Ezequiel Zamoras Nationella Bondefront så att de ska ockupera jordegendomarna. Planen förs vidare till de hemlösa och de urbana jordkommittéerna för att ockupera företagsbyggnader som försöker att destablisera landet genom samordnade åtgärder för att skapa kaos. Till lokalsamhällena i de oljerika staterna föreslår vi att de samlar sig utanför PDVSA:s byggnader. Detta är vår konkreta inriktning, förutom att delta i den stora nationella mobiliseringen för att ockupera Caracas som vi föreslår ska genomföras som en del av den valkampanj som vi manar Commando Miranda till."

07 november 2006

Kontrovers i Venezuelas oljebolag


Rafael Ramirez.

De senaste dagarna har en kontrovers brutit ut med anledning av ett uttalande från Energi- och Oljeminister Rafael Ramirez. I ett möte med anställda på det venezolanska statliga oljebolaget PDVSA sa Ramirez bl.a. att företaget skulle veta att det är del av en revolution, och om folk tvekar om Chavez ledarskap "borde man fundera på att säga upp sig". Jag har full respekt för den kritik som t.ex. oilwarsbloggen har framfört mot Ramirez för vad han sa om PDVSA, men tror personligen att det behov som finns i Venezuela snarare handlar om ökad kontroll över staten än mindre kontroll från demokratiska institutioner. Även om jag skulle föredra att kontrollen utfördes mer underifrån, är min huvudpoäng att revolutionen (varesig det är genom lokalsamhällesråd, den nationella regeringen eller båda) måste kontrollera staten.

Varför?

En revolution i Latinamerika - USA:s "bakgård" - med liknande demokratiska och sociala målsättningar som de reforminriktade arbetarpartierna i Västeuropa, väcker vid omedelbart en massiv opposition från de välbeställda: USA, kapitlaisterna och den övre medelklassen (av vilka många jobbar för den revolution de motsätter sig). Den "nationella oppositionen" består av grupper som inte har samma ekonomiska bas för sitt herravälde som sina motsvarigheter i USA, men vill ändå leva som de. Den latinamerikanska överklassen har samma förakt mot fattiga som kapitalisterna i Västeuropa visade mer öppet i början av 1900-talet. Detta närmast "feodala" förakt närs också av de nära banden till godsägarna. P.g.a. dessa omständighet tillsammans med USA:s ursinniga intervention, tar sig inte oppositionen "normala" former och kan därför inte behandlas på ett naivt sätt.

Detta kan inte ses som - och är inte - en abstrakt fråga. Kontrollen över staten är den mest konkreta av alla. Ja, det är faktiskt i staten som den huvudsakliga kampen mellan revolution och kontra-revolution sker. Det var genom delar av staten som fascisterna genomförde kuppen i Chile 1973, och det var genom det strategiskt viktiga statliga oljebolaget PDVSA som kuppmakarna organiserade sina två kuppförsök 2002 och 2003. Varje regering behöver en stat som arbetar för dess målsättningar - en stat som inte gör det blir till en anti-demokratisk mekanism.


Salvador Allende.


Staten för folket - inte för byråkratin

Varje revolution i Latinamerika som vill vara ärlig måste klart och utan omsvep säga att hela staten måste kontrolleras underifrån och arbetande människor måste, som Marx uttryckte det "erövra demokratin" för att kunna avgöra sitt eget öde. Konkret innebär detta allra minst att kasta ut kuppmakare och illojala från statliga institutioner och att ersätta de med riktiga boliviaranska revolutionärer med sin lojalitet hos de fattiga delarna av det venezolanska folket. Staten måste revolutioneras helt och hållet: för mig innebär det att överföra all makt till lokalsamhällesråden och råden på arbetsplatserna, organiserade nerifrån och upp i en demokratisk struktur.

Detta borde stå i fokus: inte behovet av en stat som tjänar Chavez eller ens den nationella regeringen, utan behovet av folkets kontroll över staten. Jag tror att en sådan ny nationell demokratisk sturktur borde ha någon typ av inspektioner för att motverka korruption, och som jag ser det borde de bolivarianska universiteten multipliceras tillsammans med kurser för att utbilda ingenjörer från arbetarnas led, så att den tekniska kunskapen inte isoleras till folk som är illojala eller allra minst har andra utgångspunkter än arbetarna (dvs. en person som i de flesta fall aldrig har varit arbetare själv).


Diego Riveras "Världen".

En sådan stat bör samtidigt uppmana till mer av kamratlig diskussion revolutionärer emellan, och tona ner "El commandante"s till förmån för lokala ledare direkt från gräsrötterna. Beroendet av Chavez har varit en styrka som stärkt enigheten i hårda tider, men för att fördjupa revolutionen måste ledarskapet bli mer kollektivt och överallt bland folket måste ledare växa fram för att förhindra att byråkrater blockerar revolutionen. För att till fullo ersätta de gamla maktpolitikerna och byråkraterna, måste de nya ledarna ges förtroende och respekt.

Det kommer att bli mycket enklare att skapa ett sådant förtroende från folket om dessa ledare verkligen väljs av folket och kan avsättas av detsamma. Därför är folkets makt underifrån - genom lokalsamhällesråden och uppbackad av en massiv ideologisk kampanj genomförd av rörelsen som helhet - det dödligaste vapnet mot korruptionens plåga. Detta är ett måste inte på p.g.a. högtravande socialistiska principer, utan för att den bolivarianska revolutionen ska kunna genomföra sina målsättningar och löften.

02 november 2006

Venezuela och Guatemala överens i FN

Till sist har de två konkurrenterna om den vakanta latinamerikanska platsen i FN:s säkerhetsråd enats om en kompromisskandidat. Tidigare har det talats om länder som Chile och Dominikanska Republiken, men svaret blev istället: Panama. För mig är Panama ett oprövat kort, som jag inte hört talas om alls tidigare när det gäller projektet om latinamerikansk integration. Det finns ju några typiska lydstater i Latinamerika såsom Colombia och Puerto Rico, men Panamas position är jag osäker på.

Konflikten verkar officiellt ha lösts på ett vänskapligt sätt, mellan de två utrikesministrarna från Guatemala och Venezuela. Venezuelas utrikesminister Nicholas Maduro sa igår till pressen att "I president Hugo Chavez namn vill vi deklarera vårt broderliga och respektfulla budskap till våra bröder Guatemala, dess regering och utrikesminister." Omröstningen är inte formellt genomförd än, men något annat än att Panama skulle få platsen vore en sensation.