Nyheter från det bolivarianska venezuela

Analyser och kommentarer om den bolivarianska revolutionen

27 september 2006

Folket, militären, samhällsmakten...och några ord om djävulen

















Hugo Chávez talar i FN.

Som nog är bekant för många, stod Venezuelas president Hugo Chávez förra veckan i FN:s generalförsamling och kallade George W. Bush för "djävulen". Förutom det enligt min mening mycket smarta PR-tricket (vilket lands befolkning har inte nåtts av Chavez tal?), innehöll talet en genomgående anti-imperialistisk linje.

Chávez talade om FN:s bakbundna händer inför Israels brott i Palestina och Libanon som en effekt av USA:s vetorätt i säkerhetsrådet, om USA:s försök att ekonomiskt och militärt dominera fattiga länder. Som dellösningar presenterade han fyra reformer av FN:

1. En utökning av säkerhetsrådet, med främsta mål att få in fler nyligen industrialiserade och fattiga länder som permanenta medlemmar.

2. "Effektiva metoder för att lösa världskonflikter genom transparenta beslut."

3. Avskaffande av veto-rätten (dvs. rätten för ett fåtal länder i FN:s säkerhetsråd att med en enda röst stoppa beslut.)

4. Stärkande av generalsekreterarens roll i FN och världen.

I väst har de mer djupgående delarna av Chavez tal kommit nästan helt i skymundan av det faktum att han jämställde USA:s president med satan. Vi kan dock vara tämligen säkra på att detta inte i samma utsträckning är fallet i stora delar av tredje världen, där USA:s brott mot mänskligheten ses som betydligt värre handlingar än att någon uttrycker sig på ett ohövligt sätt mot George W. Bush.

Det stora delar av tredje världens befolkning har blivit varse om är detta: i Venezuelas finns en president som inte backar för att ryta åt på allvar mot USA-imperialismen, som presenterar konkreta förslag för att stärka tredje världens makt och inte skräder med orden om den nuvarande världsordningen och de följder den får för fattiga människor. Utan tvekan har talet mottagits med till största delen ökat stöd för Venezuela i världen, inte mindre. Medan många av "oss" i väst ägnar all tid åt Chavez brott mot "debattetiketten", anser somliga andra att det mest relevanta med Chavez tal var att någon äntligen reser sig upp i sin fulla längd och skäller ut vår kära världspolis.

Militärapparat, revolution och kontrarevolution: tre exempel

Men: detta är inte menat som huvudämne i dagens bloggpost. Istället vill jag föra fram en analys av den dynamiska kopplingen mellan "vanligt folk", militären och de politiska krafterna i kampen om samhällsmakten i fattiga länder genom åren.

Thailand 2006

Senast i förra veckan kom militärkuppen i Thailand som en påminnelse om vilken roll militären kan spela för att till- och avsätta politiska ledarskap. Fram till kuppen styrdes Thailand av Thaksin Shinawatra, landets rikaste man. Han var populär på stora delar av landsbygden trots grova fall av korruption, samtidigt som stora demonstrationer hållits framförallt i huvudstaden för att få bort honom från makten. Trots protesterna vägrade Thaksin lämna sin post definitivt, och till sist trädde militären in med kungens stöd för att "återställa ordningen" och inom ett år kalla till nyval.

Just nu är politiska möten förbjudna i Thailand, media censureras - kort och gott är Thailand just nu en militärdiktatur. Trots det uppenbara brottet mot den parlamentariska demokratins spelregler och Thaksins relativt starka stöd i landet, har den enda opinionsyttringen varit 60 studenter som höll en lugn manifestation mot diktaturen. Stödet uppges vara stort för kuppen, som tagit slut på de politiska striderna.



Kuppsoldat framför bild av Thaksin Shinawatra.

Kuppen i Thailand är ett exempel som på ett mycket tydligt sätt visar på vikten av att ha en verklig folkrörelse bakom sig, om man vill kunna stå emot och slå tillbaka militärkupper.
Thaksins förmåga att mobilisera stöd - från landsbygden, företagen, militären, studenterna osv - har varit så nära noll man kan komma. Uppenbarligen har det stöd han haft varit mycket oentusiastiskt, och i vanlig borgerlig politikerordning har han inte heller försökt bygga upp någon folkrörelse. Istället är den parlamentariska demokratins vanliga melodi att köra på image och retorik, men en image står sig slätt mot en militärapparat. En borgerlig metod att lura åt sig den politiska makten har alltså besegrats av en annan: det retoriska lurendrejeriet har slagits ner av våldsmakten, och nu väntar en snarlik borgerlig regering nästa år. Inte mycket nytt under solen, med andra ord.

Venezuela 1992

Medan kuppen i Thailand i stor utsträckning beskrivs i relativt positiva ordalag i media, är Chávez roll i ett kuppförsök i februari 1992 något som till och från används som slagträ mot hans trovärdighet som demokrat. För att förstå kuppen 1992 och dess långtgående följder behöver man förstå bakgrunden. Under många år - fram till 80-talet - var Venezuela ett av Latinamerikas rikaste och mest stabila länder. Denna stabilitet byggde bl.a. på en omfattande korruption inom ramen för ett tvåpartisystem, men också på Venezuelas omfattande oljeproduktion, som i alla fall delvis förbättrade människors levnadssituation.

Med sjunkande oljepriser kom ekonomisk kris och med den ekonomiska krisen följde omfattande nedskärningar i den venezolanska välfärden: särskilt fattiga människor sjönk ofta under gränsen för existensminimum av arbetslöshet, kraftiga prishöjningar osv. Detta ledde till de massiva gatukravallerna 1989, i folkmun kallade "El Caracazo". Åtminstone hundratals, möjligen tusentals (uppgifterna är osäkra) människor dödades av militär och polis under ett fåtal dagar.


Män bär bort en skjuten demonstrant, 1989.

Det var mot denna bakgrund som Hugo Chávez och Fransisco Arias Cardenas 1992 bildade militärnätverket MBR-200, med målsättningen att genom resoluta militära aktioner från en minoritet avsätta den sittande regeringen med stöd av ett folkligt uppror. Men mycket gick fel: man lyckades bl.a. inte nå ut med sitt förinspelade videoband med maning till uppror, och upprorsmakarna fick se sig isolerade i Historiska Muséet i Caracas. Ute i landet gick det bättre: med spontant stöd av befolkningen tog upprorsmakarna kontroll över bl.a. de stora städerna Valencia, Maracaibo och Maracay.


Chavez talar till media vid kapitulationen 1992.

Inom kort överlämnade Chavez sig själv till militären, enligt egen utsago för att undvika ytterligare blodspillan. Det tal till nationen han höll i samband med kapitulationen har gått till historien framförallt pga detta passage:

"Kamrater: olyckligtvis kan de målsättningar vi satt upp för oss själva för tillfället inte uppnås i huvudstaden. Det innebär att vi här i Caracas inte har lyckats gripa makten. Var ni än är, ni har uppträtt väl, men nu är tiden inne för en omprövning; nya möjligheter kommer uppstå igen, och landet kommer kunna gå definitivt mot en bättre framtid."

Förutom att leda till att Chavez sattes i fängelse (som han släpptes ur 1994), var en effekt av upproret i förlängningen att den dåvarande presidenten Carlos Andrés Pérez ställdes under riksrätt och dömdes. Enligt opinionsmätningar från den tiden stödde så många som 50% militära åtgärder för att förändra samhället, och i mångas ögon blev Chavez en hjälte som försökt göra slut på det gamla, korrupta Venezuela. Detta visade sig om inte annat tydligt när Chavez valdes till president med 59% av rösterna 1998.

Upproret misslyckades delvis pga organisatoriska orsaker, men hade en annan stor brist: den hade ingen massrörelse i ryggen. Miljontals venezolaner sympatiserade instinktivt med upproret, men Chávez och Cardenas var relativt okända, oprövade figurer utan politiska organisationer bakom sig. Upproret 1992 blev dock Chávez katapult till en central position i Venezuelas politiska liv, och lade grunden för bildandet av Chávez parti MVR år 1997.

Venezuela 2002

11:e april 2002 genomförde den venezolanska högern en statskupp, efter flera månader av stora demonstrationer med främst medel- och överklassdeltagare. En oppositionsdemonstration på drygt 100.000 deltagare beslutade plötsligt den 11:e april att byta rutt och bege sig mot presidentpalatset, där en tiotusentals människor hade samlats till stöd för Chávez. På vägen dit passerade de under bron Puente de Llaguno, där eldstrider mellan den oppositionskontrollerade Caracaspolisen, Chavezlojala Nationalgardet och de två demonstrerande parterna utbröt, med 20 dödsfall som följd.

CNN-reportern Otto Neustadt har senare vittnat om hur han deltog i inspelningen av en video som oppositionsmilitärer sände under kuppen, där man fördömer dödandet och ger Chavezsidan det fulla ansvaret för blodspillan. Saken är bara den att inspelningen enligt Neustadt genomfördes innan incideten hade skett, men ändå talas det i videon om "omfattande blodspillan". Detta ser många venezolaner som ett starkt tecken på att skottlossningen var planerad och startades av oppositionen i form av krypskyttar och poliser.
Händelsen var hursomhelst en viktig del i propagandakriget innan och under kuppen.

På kvällen den 11:e april stormade kuppmakarna presidentpalatset Miraflores, och Chavez kapitulerade under hot om bombning av byggnaden. Han fördes till en fängelsecell där han ställdes inför två val: ställas inför rättegång för skottlossningen den 11:e april, eller skickas i exil. Det är fortfarande omdiskuterat huruvida han avgick, men klart är att han inte avgick på de villkor som kuppmakarna krävde. Det finns dock källor som säger att han var beredd att avgå om det skedde enligt konstitutionen: genom att nationalförsamlingen beslutade att avsätta honom, för att därefter ersättas av sin vice-president.


Stor demonstration i Caracas.

Den 13:e april skickade Chávez ut ett meddelande till sina supporters via en vakt som berättat för honom att kuppregimen var instabil: "Jag har inte avgått". Mellan 12:e och 14:e april var hundratusentals människor samlade utanför presidentpalatset för att protestera mot kuppen och kräva att Chávez skulle återfå presidentskapet. Slutligen återtogs presidentpalatset under trycket av massiva spontana protester landet runt, och den 14:e april återinträdde Hugo Chávez som Venezuelas president. De flesta av kuppmakarna flydde till Colombia eller USA, och väldigt få har dömts för sina brott.


"Folket segrade och Chávez återvände"

Varför segrade inte kuppförsöket 2002, trots att det backades upp av betydligt större demonstrationer än upproret 1992, trots att det hade hela den privata massmedias stöd, hela den ekonomiska elitens styrka bakom sig? Att säga att det enbart berodde på de fattiga venezolanernas massiva protester är att göra det väl lätt för sig, även om det visar hur oerhört mycket mer organiserat politiserat Venezuela var 2002 jämfört med år 1992. Oppositionen kunde få ihop nåt hundratusental förbannade, välbeställda människor, men Chávez hade miljoner venezolaners intensiva stöd. Den folkmassa som trotsade militärdiktaturen och samlades utanför Miraflores i april 2002 var mer massiv än någon oppositionsdemonstration, men den skulle inte ensamt ha kunnat störta regimen.

Slutsatser

USA-stödda militärregimer har inte direkt gjort sig kända för att bry sig om människoliv, och då inga folkliga miliser fanns blev stödpunkterna inom armén avgörande för att återföra Chávez till makten. Under intryck av de stora folkliga protesterna vågade många befäl och inte minst tusentals vanliga meniga agera för att stoppa kuppen. Att stora delar av militären i det kapitalistiska Venezuela i en avgörande situation ställde sig på revolutionens sida kan tyckas underligt, men har sina skäl. Venezuela har sedan länge haft en militärapparat som arbetat närmare folket än i många latinamerikanska länder, och Chávez är själv del i en tradition av vänsteropposition bland militära befäl sedan 70-talets radikala dagar.

Venezuelas revolution hade år 2002 en förmåga till självförsvar som baserade sig på två centrala punkter som är avgörande för progressiva regeringar som vill förbli vid makten: a) en stor och aktiv folkrörelse med entusiasm inför det politiska projektet, och b) en militärapparat med band till folket. Idag är den venezolanska revolutionen utan tvekan starkare - med en än större, mer välorganiserad folkrörelse som drivande faktor - och dessutom med en utökad militär reserv kombinerad med jordbrukarnas självförsvarskommittéer. Samtidigt har man genom allt mer offensiva och internationalistiska initiativ ytterligare väckt det amerikanska imperiets och den inhemska oppositionens vrede. En eventuell ny kupp kommer inte att segra, men insatserna är högre idag och därför skulle den medföra än större lidanden för det venezolanska folket. Må det venezolanska folkets styrka avskräcka USA och dess lakejer från att gå den vägen en gång till.

20 september 2006

Venezuelanyheter - direkt från revolutionen

Detta är titeln på det lilla häfte jag sammanställt, bestående av ett urval av artiklar från denna blogg. För de som inte följt Venezuelanyheter från första dagen, och tagit sig till den pga. intresse för utvecklingen i Venezuela, fungerar bloggen egentligen rätt opraktiskt. Det första man behöver för att kunna sätta sig in i ämnet är nämligen inte en liten notis om en specifik händelse, utan en introduktionsartikel.

I häftet finns såväl introduktionsartiklar om den bolivarianska revolutionen som mer djupgående texter och fortlöpande nyhetsnotiser. Tanken är att detta häfte ska kunna fungera både som introduktion, fördjupning och uppdatering om händelsernas gång de senaste åren. Dess utgångspunkt är att ge en motbild gentemot de onyanserade artiklarna om Venezuela i våra etablerade media, samtidigt som den inte väjer för att ge kritik för de stora brister som ännu lever kvar i det venezolanska samhället.

Läs, diskutera, agera, och hör gärna av dig med kommentarer...

Venezuelanyheter - direkt från revolutionen (pdf)

02 september 2006

Chavez vs Rosales



Den 3:e december i år är det presidentval i Venezuela. Den diskrediterade oppositionen ställer upp med delstatsguvernören Manuel Rosales, som deltog i kuppen mot Chavez i april 2002. I de av oppositionen beställda opinionsundersökningarna ligger Rosales den senaste tiden på 10-15% medan Chavez rör sig kring 55% (dessutom tillkommer drygt 20% som svarar "vet ej", och som inte vill eller kan ange någon favoritkandidat). Utöver dessa två kandidater finns en känd komiker som samlar stöd av cirka 5% av väljarkåren. Med andra ord är det inte konstigt att Chavez redan börjat tala om sina planer för mandatperioden 2007-2013.

Efter en diplomatisk resa till bl.a. Malaysia, Kina, Syrien och Angola mottogs Chavez igår av tusentals supporters som marscherade med honom från västra Caracas till huvudstadens centrum. I sitt tal deklarerade Chavez att han, om han blir vald till president för mandatperioden 2007-2013, kommer att hålla folkomröstning om folkets förtroende för honom i början av 2010. Samtidigt kommer folket besluta om presidenten ska kunna återväljas ett obegränsat antal gånger (som i Sverige).

Chavez sammanfattade i sitt tal sin politik för kommande mandatperiod i sju punkter, som bl.a. inkluderar en ny socialistisk etik för att komma till rätta med korruptionen samt en utökning av den socialistiska ekonomin och den deltagande demokratin - "makten åt folket som högsta härskare". Dessutom vill Chavez stärka infrastrukturen i landet och samtidigt decentralisera makten. Vidare vill han utveckla en ny internationell geopolitik, i riktning mot en värld med fler starka block än den USA-ledda, och göra Venezuela till en energivärldsmakt.

I sitt tal varnade Chavez för att man hade uppgifter om en ny planerad kupp, men sa att "med detta folk vet vi redan vad det kommer att göra - besvara kuppen som den 13:e april" (när folket störtade kuppmakarna år 2002, min anm.). "Kontra-revolutionen kommer att besegras", deklarerade Chavez, "Bushs kandidater kommer att pulveriseras den 3:e december".

Källor:

Aporrea
Venezuelanalysis

För rörliga bilder från marschen, se:

http://www.youtube.com/watch?v=DhZXzbVQFrk&eurl=
http://www.youtube.com/watch?v=t3Ia7NNZJCA&eurl=