Nyheter från det bolivarianska venezuela

Analyser och kommentarer om den bolivarianska revolutionen

28 april 2006

Venezuela - tillväxten ökar, klyftorna minskar

Enligt en rapport från undersökningsföretaget DATOS ökar inkomsterna för den överväldigande majoriteten av venezolanerna. I venezolansk statistik utgår man ifrån fyra socialgrupper: ABC+, C-, D och E. Ungefärligt översatt representerar de överklass och övre medelklass (ABC+), lägre medelklass (C-), etablerad arbetarklass (D) och underklass (E). Detta är alltså en rent inkomstmässig uppdelning, där 55-60% av venezolanerna tillhör gruppen E, c:a 25% hör till grupp D, ungefär 15% återfinns i grupp C- och kring 5% av venezolanerna sorteras in i ABC+-kategorin.

Chavezregeringens bolivarianska revolutions överlägset mest populära satsning är de s.k. missionerna. Ett tecken på missionernas popularitet är exempelvis att oppositionspartiet Primero Justicia häromdagen annonserade att de visst var för missionerna, men att de ville förbättra dom. Tidigare har oppositionskritiken mot missionerna varit omfattande och rört sig om allt från att de kubanska doktorerna som bistår fattiga venezolaner med läkarvård bara är där för att indoktrinera folk till att beskriva missionerna som ineffektiva och godtyckliga. Missionerna, som till stor del baserar sig på frivilliginsatser och varierar från bostadssatsningar till subventionerad mat, gratis hälsovård och fri utbildning, är en stor orsak till att fattiga i Venezuela de senaste åren ökat sina inkomster rejält. Enligt DATOS nåddes 57% av venezolanerna av missionerna under sista kvartalet 2005.

Venezuela skiljer sig från stora delar av världen genom att vara ett av få länder där hög tillväxt kombineras med minskande av klyftorna. 2004, då tillväxten var 17%, ökade grupp E:s inkomster med 30% (inflationen borträknad). År 2005 ökade samma grupps inkomster med 16% i reella tal, att jämföra med tillväxten på 9% samma år. Men varje mynt har en baksida. Den lägre medelklassens inkomster har knappt hängt med inflationen de senaste åren, och gruppen D har rentav fått försämrade levnadsvillkor de två senaste åren.
Med tanke på att dessa grupper tillsammans representerarar ungefär 40% av befolkningen borde det inte vara helt omöjligt för oppositionen att nå ett visst stöd i höstens presidentval. Med tanke på att detta år inleddes med rejäla löneökningar för många yrkesgrupper, borde dock dessa siffror se bättre ut nästa år. Faktum kvarstår dock: Venezuela har en av regionernas högsta tillväxttakter, "trots" att man satsar stort på att utjämna klasskillnaderna.

25 april 2006

En lite annorlunda uppdatering

Det var nu ett tag sedan den här bloggen senast uppdaterades.
Därför gör jag nu en uppdatering, men artikeln nedan är lite annorlunda jämfört med vad jag tidigare publicerat här.
Artikeln skrevs ursprungligen inte med den här bloggen i åtanke specifikt, men då Venezuela sedan 2 år säger sig vilja bygga en socialism för 2000-talet, tar jag upp ett exempel bland många i Venezuela på hur detta tar sig uttryck rent konkret. Även om artikeln har en allmän inriktning, hoppas jag att den kan ge perspektiv på frågan om "2000-talets socialism" och hur Venezuela kan ta sig framåt mot nationell utveckling och bryta med kapitalismens ojämlikhet.

Läs gärna även dessa artiklar om fröna till socialism i Venezuela:

Arbetarna bör ta makten!

Inhemsk utveckling - vad är det?

The New Cooperative Movement In Venezuela’s Bolivarian Process

Workers building a new Venezuela

“Co-management” in Venezuela's Alcasa Aluminium Factory

Venezuela Launches 12 New State Enterprises to Substitute Imports

Socialismen som jobbarnas hopp och utmaning

En fråga som borgarkids ofta ställer till oss som står för arbetarklassens rättigheter och arbetarrörelsens traditioner - “vänstern” - är om socialismen verkligen “fungerar i verkligheten”.
Frågan förutsätter att socialismen är en färdig samhällsmodell, som man närmast kan ta tag i för att vända och vrida på för att kunna bedöma dess duglighet. Socialismen skulle av somliga kunna definieras kort och gott som gemensamt ägande av ekonomin, men det är en i bästa fall bristfällig och i sämsta fall rent felaktig definition. Den är inte en ritning i huvudet på vare sig någon revolutionär teoretiker eller en “briljant” plan som en byråkrat kirrat.

Socialismen föds i arbetarkampen och kommer att byggas varje dag av jobbarna. Fröna till socialismen finns till att börja med i de spår av starkt begränsad och stukad arbetardemokrati under kapitalismen, t.ex. i det vi i folkmun kallar folkrörelserna. Från kooperationen till ABF, Folkets Hus, facket och arbetarpartierna har vi de institutioner som varit själva förutsättningen för såväl den allmänna rösträttens existens som framstegen när det gäller jobbares och fattigas levnadsvillkor.
Man skulle kunna säga att socialismen som idé går ut på att ta det ursprungliga folkrörelsekonceptet, fördjupa det och göra jobbarnas självorganisering och makt till grunden för demokratin.

Socialismen som kampfråga

Eftersom socialismen varken skapas av mig eller är en fast reglerad modell som man på förhand kan avgöra om den är bra eller dålig, utan varje dag kommer att vara ett hopp och en utmaning för arbetarklassen, bygger frågan om socialismen “fungerar” på många sätt på en felaktig utgångspunkt.
Till vilken grad socialismen kommer lyckas lösa världens problem - svälten, fattigdomen, ojämlikheten och maktlösheten osv. - beror på en lång rad faktorer, som alla har sin grund i människornas kollektiva handlande.

Socialismen kommer antingen att skapas varje dag av arbetarklassen, eller också kommer den att dö en snabb död. Om socialismen kommer lyckas eller inte är en ideologisk fråga, en utbildningsfråga och en organisationsfråga. Ideologisk då socialismen kräver en stark entusiasm och kampvilja hos arbetarklassen, utbildningsmässig eftersom studier är nödvändiga för att skaffa tillräckligt många kunniga arbetare för att driva samhället framåt, och en fråga om organisation av den anledningen att en förmåga att styra upp saker på ett effektivt sätt är nödvändigt för att nå framgång i byggandet av socialismen.

Men allt detta är hittills mest fraser från min sida. Dessvärre har jag inte fått se särskilt mycket av socialism, eller frön till det, med egna ögon. Kapitalismen har en tendens att använda både piska, morot och ögonbindel för att förhindra arbetarklassen att ta makten. Överklassen har makten och pengarna, medan arbetarklassen har maktlöshet och fattigdom. Arbetarklassens enda fördel är sitt antal och sin sammanhållning. Förutom det har överklassen alltid övertaget. Om arbetarklassen gör uppror kan de rika antingen göra som i Vietnam, Chile och Nicaragua - tortera, mörda och förfölja folket - eller som de ofta gjort i väst, gå med på vissa reformer men behålla samhällsmakten i sin hand. Detta faktum är motbjudande, då det baserar sig på en ständigt existerande ojämlikhet, ett ständigt existerande förtryck

INVEPAL - där jobbarna bestämmer allt

Men det är inte vad den här texten handlar om, ämnet är socialismen och därför tänkte jag återgå till vad jag började senaste stycket med: de konkreta frön till socialism som jag själv upplevt. Sommaren 2005 var jag under en månad på besök i revolutionens Venezuela, träffade den bolivararianska rörelsen och såg konkreta exempel på hur det venezolanska folket börjat resa sig ur förtrycket. Efter en lång resa från huvudstaden Caracas kom vi fram till staden Valencia, där pappersmassefabriken INVEPAL ligger.

INVEPAL lades för några år sedan ner av de privata ägarna, som inte tyckte att de kunde tjäna tillräckligt grova pengar på arbetarna. Arbetarna svarade med att ockupera sin fabrik, försökte få igång verksamheten och krävde att fabriken skulle nationaliseras under arbetarstyre. Följden blev, efter mer än ett år av hård kamp med sabotage från de tidigare ägarnas sida, att ägandet av fabriken övertogs av staten och styrandet av arbetarna själva.

När vi anlände till INVEPAL var det första jag slogs av hur gigantisk anläggningen var, med såväl arbetarbostäder som restaurang inne på området. Även själva fabriken verkade utpräglat storskalig, med gigantiska tryckpressar, pappersmaskiner osv. Förutom en tur runt den väldiga fabriken bjöds det frågestund. Med uppenbar fascination ställde vi de brännande frågorna: “Hur bestämmer ni lönerna?”, “Hur långa arbetsdagar har ni?” osv. Då arbetarna upplöst sin fackförening för att bilda ett kooperativ som de alla är delägare i, beslutar kooperationens möten om lönerna, som ligger en bit över branschens snittlön och är samma för alla. Arbetstiderna beslutade man givetvis också gemensamt om, och varierade mellan 8 timmar och “efter samvete”.

När vi gick runt på fabriken såg vi att flera delar av produktionskedjan låg nere, ofta pga. sabotage som inte hunnit åtgärdas. Ett problem verkade vara bristen på utbildad arbetskraft. Där fanns en enorm kampvilja och skaparkraft, och man försökte för allt man hade att kollektivt dra lärdom av varandras erfarenheter och kunskaper. När vi frågade om hur de ser på möjligheten att kanske inte lyckas med att få igång fabriken fullt ut gav de ett karakteristiskt svar: “hela Venezuela ser på oss och motståndarna väntar på att vi ska misslyckas. Det ligger oerhört mycket i potten, och nederlag är inte ett alternativ."

Läs citatet en gång till. INVEPAL-arbetarnas inställning är ett exempel på vad jag menar med att socialismen är en kampfråga, att den måste skapas varje dag av de som arbetar. Men jag skrev också att socialismen är en utbildnings- och organisationsfråga. På INVEPAL innebär det för mig konkret att staten måste genomföra storskaliga satsningar på att utbilda tekniker och ingenjörer från arbetarnas egna led, som inte ska leva i lyx utan vara hängivna kämpar.

Exemplet INVEPAL visar också på hur svårt det är att konkurrera mot kapitalistiska företag på en kapitalistisk marknad, och därför är ett naturligt steg det som börjat göras i Venezuela, nämligen att bygga upp en mängd statliga och arbetarkontrollerade industriföretag. Men det krävs mer än så på lång sikt: alla storföretag bör nationaliseras under arbetarnas kontroll och organ valda från basen upprätta gemensamma planer utifrån målsättningen att göra social nytta. Hur denna fråga löses kommer att avgöra revolutionens framtid i Venezuela.

Arbetarna bör ta makten

Socialismen ger inga garantier. Den är en utmaning till alla människor som vill uppnå en värld där ingen tvingas leva i fattigdom, och den är det enda alternativet till den människofientliga kapitalismen, som bygger på den ena människans förtryck av den andre. Att inte slåss för socialismen innebär att ge upp kampen mot förtrycket på förhand. Låt oss börja idag på varje arbetsplats och skola - kort sagt där vi är varje dag - och sprida den enkla idén att jobbarna kan och bör ta hela samhällsmakten i sina händer.

09 april 2006

Nationellt institut ska rensa upp i poliskåren

Som Venezuelanyheter tidigare rapporterat är brottsbekämpningen och korruptionen två av Chavezregeringens största misslyckanden. Medan man nästintill helt utrotat analfabetismen, garanterat basvård för alla och börjat leverera kraftigt subventionerad mat och medicin till medborgarna, är brottslighet och korruptionen fortfarande enorma problem i Venezuela. Efter kidnappningsmorden på de tre bröderna Faddoul och deras förare Miguel Rivas, som fördes bort av en person i poliskläder, lanserar nu den venezolanska regeringen åtgärder för att bekämpa korruptionen och kriminaliteten inom poliskåren.

"Vi accepterar öppet vårt ansvar [att fånga de ansvariga] och vi letar fortfarande efter de ansvariga för det här fruktansvärda brottet. Dessa varelser, om de kan kallas varelser, som begick dessa handlingar, bör hamna bakom lås och bom. Det är det enda vi kan erbjuda föräldrarna [till offren] och vi kommer att kämpa tills vi når framgång" sa Inrikes- och Justitieminister Jesse Chacón till media häromdagen. Som en del i denna kamp lanserade Caracas borgmästare att man kommer ge militären en roll i att rensa ut korrupta och kriminella polismän ur kåren. Den nya polischefen kommer att bli Jesús Figueroa Rodríguez som är general inom Nationalgardet, och 11 officerare, 11 reservister och 5 personer utsedda av Försvarsdepartementet och presidentadministrationen ges viktiga roller i att bekämpa korruptionen och kriminaliteten i Caracas poliskår.

Samtidigt annonserade Chacón att det kommer skapas ett Nationellt Institut för Polisreform, och som han själv uttryckte det: "Det kommer att bli en mellan-institutionell, genomskinlig, deltagande, pluralistisk och teknisk institution som inom 120 dagar kommer att utveckla sätt att göra detaljerade utvärderingar av alla poliskårer i landet".

Just nu anser många venezolaner att poliskåren snarare begår än bekämpar brott, och det har länge varit en av de största kritikerna som riktats mot Chavezregeringen. Venezuelanyheter återkommer inom kort med mer information om regeringens åtgärder för att rensa upp i poliskåren.

Källa:

http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=1937

07 april 2006

Stora demonstrationer med anledning av mord

De senaste dagarna har demonstrationer mot den höga kriminaliteten spridit sig i Venezuela, sedan 3 unga pojkar och deras förare mördats efter ett kidnappningsdrama. Framförallt studenter har varit aktiva i att blockera vägar och protestera mot osäkerheten i landet. I onsdags rapporterar Venezuelanalysis att ungefär 5 demonstrationer hölls i huvudstaden Caracas, med krav på rättvisa. Mot onsdagskvällen kunde man höra människor banka på kastruller i flera bostadsområden runtom i Caracas, i protest mot mordet på de 4 kidnappade och den stora osäkerheten i Venezuela.

På Torsdag fortsatte protesterna på olika sätt, exempelvis gick anställda vid förlaget Capriles, som publicerar två av Venezuelas största tidningar, i en demonstration till riksåklagarens kontor för att kräva rättvisa för sin kollega Aguirre, som i onsdags sköts ihjäl i tjänsten. Samtidigt demonstrerade ungefär 500 studenter från bl.a. Simon Bolívar-universitetet till inrikes- och justititieministeriet för att kräva ett slut på dödandet och begärde rättvisa för de mördade. Universitetsrepresentanter träffade representanter för ministeriet och diskuterade lösningar på problemet.

Jordy Moncada, juridikstuderande vid UCAB-universitetet i Caracas sa enligt Venezuelanalysis att protesterna gick ut på att fördöma osäkerheten, att brottsligheten inte var nåt nytt, att demonstrationerna inte var direkt riktade mot regeringen, utan att man främst krävde säkerhet för medborgarna. Många av demonstranterna håller dock Chavezregeringen ansvarig för den höga kriminaliteten, och hävdar att de senaste mordfallen är uttryck för den allmäna osäkerheten i landet, där korruption och kriminalitet inom poliskåren sägs vara en central orsak till problemen. Oppositionspartiet Accion Democraticas ledare Nelson Lara sa dock till venezolanska dagstidningen El Universal att "De flesta av de 12.000 morden som begås i Venezuela årligen beror indirekt på Chavez. Han har byggt en stat som är sammankopplad med brottslighet. Han har introducerat kriminella till politiken".


Geraldine Alvarez, ordförande för ordförande för studerande inom social kommunikation vid UCAB-universitetet, anser dock att detta är en fråga som alla venezolaner kan sluta sig samman kring och kämpa för att förändra:

"Det här är en ädel sak, jag tror inte att det finns någon mer ädel sak än livet. Här finns det inga färger, det finns bara en färg och det är Venezuelas färg. Här finns inte splittringar, jag tror det är den första marschen som är såhär. Vem som helst är välkommen, och vi vill bara att alla ska förstå att vi vill leva i fred".

Källor:

http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=1936
http://english.eluniversal.com/2006/04/06/en_pol_art_06A690967.shtml

06 april 2006

82% av venezolanerna: "Chavez gör ett bra jobb"


Chavez återvänder till presidentpalatset efter kuppen 2002.

Enligt en undersökning av opinionsinstitutet IVAD anser 82,7% av Venezuelas befolkning att presidenten Hugo Chavez sköter sitt arbete på ett tillfredställande sätt.
Medan 10% anser att presidenten gjort ett dåligt eller fruktansvärt arbete, menar 60% att Chavez gör sitt jobb på ett bra eller utmärkt sätt. Av oppositionens potentiella presidentkandidater fick Primero Justitias ledare Julio Borges störst stöd med 8,9%, att jämföra med Chavez stöd på 61,4%. Oppositionen har dock ännu inte lanserat en gemensam kandidat eller ens kommit överens om huruvida de tänker ställa upp i valet. Det återstår att se om den isolerade oppositionen kan lyckas mobilisera de 20-40% venezolaner som är skeptiska eller rentav hatar Chavez, till vallokalerna. Som vi rapporterat tidigare verkar Chavez inte speciellt orolig för oppositionens potential, utan fokuserar främst på att uppnå sitt mål på 10 miljoner röster (av dagens 14 miljoner röstberättigade).

De högsta siffrorna av de oppositionella partierna noterar Primero Justitia med 7,7% stöd hos befolkningen, mot 3,2% för det tidigare regerande mittenpartiet Accion Democratica, 3,1% för det konservativa partiet Proyecto Venezuela, 1,9% för det andra tidigare regeringspartiet Copei och 1,7% för partiet Un Nuevo Tiempo, som baserar sig på den högerinriktade delstaten Zulia. Chavez parti Movimiento por la Quinta Republica får i undersökningen stöd av 40,2%, medan 30,2% sa sig inte stödja något parti.

Stora brister i det venezolanska samhället

Det kan verka som att venezolanerna gillar allt som Chavezregeringen gör, men så är givetvis inte fallet. Tre av regeringens svagaste punkter har varit bostadsbristen, kriminaliteten och korruptionen. Bostadsbyggandet har legat långt under målsättningarna länge, vilket bl.a. gjorde att en bostadsminister fick kicken. Nu har regeringen ökat takten rejält, men många är fortfarande missnöjda med prestationerna på det området. När det gäller kriminaliteten har den alltid varit hög, men har närmast ökat under Chavez tid vid makten. En spridd uppfattning är att polisen är minst lika mycket problemet som lösningen när det gäller kriminaliteten: vilket leder oss vidare till den utbredda korruptionen i Venezuela.

En relativt stor minoritet av de offentliga tjänstemännen i Venezuela småfifflar eller beter sig rent kriminellt, vilket kanske är allra mest utbrett inom poliskåren.
Många venezolaner anser att poliser samarbetar med kriminella och låter de fortsätta med sin verksamhet i utbyte mot pengar eller tjänster. Enligt IVAD:s undersökning anser 72,6% av venezolanerna att korruptionen är utbredd i landet, och 53,5% att regeringen gör lite eller ingenting för att bekämpa problemet. Det finns onekligen stora brister i Venezuela, även om Chavez personligen givetvis inte är ansvarig för vad varje polis, politiker eller tjänsteman gör.

Hitills har oppositionen distanserat sig från den Chavezskeptiska befolkningen, och enbart allierat sig med en högljudd och mycket hatisk minoritet av venezolanerna. Om man ska ha minsta chans att vinna presidentvalet i höst krävs att de samlas kring ett socialt inriktat program, distanserar sig från kuppmakeri och samlar sig kring en kandidat. Än finns det inget som tyder på det, men Venezuelanyheter återkommer självklart när oppositionen bestämt sig för hur de ska ha det.

Källa:

http://www.venezuelanalysis.com/news.php?newsno=1934

04 april 2006

Chavez, oljan och USA

Hugo Chavez, som kommer att vara värd för Opecmötet den 1 juni i Caracas, säger i en intervju i BBC:s program Newsnight att Venezuela kommer driva frågan om att sätta 50 dollar per fat som långsiktigt pris på olja.Under 90-talet varierade oljepriset mellan 10 och 20 dollar per fat, och har de senaste åren ökat kraftigt med anledning av bl.a. Irakkriget. USA:s Energidepartmentet hävdar att detta pris skulle göra att Venezuela - inte som idag Saudiarabien - skulle kontrollera världens största oljereserver. Vanligtvis räknas inte stora delar av Venezuelas oljefyndighet med i oljereserverna, då de med lägre priser ansetts för oprofitabla att utnyttja. Med ett oljepris på 50 dollar på fat skulle Venezuela ha större oljereserver än hela Mellanöstern tillsammans, och Kanada skulle få en kraftigt stärk position, menar Energidepartementet.

Under Chavez tid som president har oljepriserna ökat kraftigt, vilket givit förbättrade möjligheter att bekämpa fattigdomen i landet. BBC hävdar att hälften av Venezuelas totala oljeinkomst kommer från USA, vars regering starkt ogillar Chavez. Med dessa pengar håller den venezolanska regeringen på att förstärka infrastrukturen, öka minimilönerna och förbättra sjukvården och utbildningen för de fattiga. Chavez har också gjort sig populär i Latinamerika - bland folken för att han står upp mot USA, och bland regeringarna bl.a. för att han bistår många av de med subventionerad olja, hjälper med skulder till IMF etc. Venezolanska regeringen har också ett samarbete med USA:s fiende Kuba, som i utbyte mot olja skickat tusentals doktorer och lärare som lärt folk läsa och förbättrat hälsan i Venezuelas fattiga områden.



Chavez säger till BBC att han är orolig att USA kommer invadera Venezuela, men "jag ber om att det inte kommer hända, eftersom amerikanska soldater kommer att bita i gräset, och det kommer också vi venezolaner att få göra". Som tidigare varnar den venezolanske presidenten också för att ett anfall mot Venezuela skulle utlösa ett långt gerillakrig och ett slut på oljetransporterna till USA - "det amerikanska folket bör veta att det inte kommer att bli någon olja för någon". Chavez, som på senare år ilsknat till på sin tidigare förebild Tony Blair, påpekar i intervjun: "Om det är några som sover tillsammans så är det Bush och Blair. De delar samma säng."

I våra dagar, då ockupation kallas frihet och tortyr befrielse, kan man fråga sig om det inte är dags för USA att sätta upp "höjande av oljepriserna" på listan av anledningar till att bli stämplad som terrorist. Venezuelas kamp för att sluta samman de oljeproducerande länderna mot USA:s krav på billiga priser är särskilt långsiktigt ett betydligt större hot mot USA:s makt i världen än Usama Bin Ladin. Iran 2006, Venezuela 2007, kan det vara Bushs turnéplan? Det venezolanska folket är hursomhelst redo för strid.

03 april 2006

"Fri källkod är lika med socialism!"

IT-sajten idg.se uppmärksammade i förra veckan den venezolanska regeringens steg bort från dyra licensprogramvaror till program som baserar sig på så kallad öppen källkod.1
Syftet är att kraftigt minska kostnaderna för att betala licenser till storföretag som exempelvis Microsoft, och istället satsa på gratisalternativ som t.ex. operativsystemet Linux eller webläsaren Mozilla Firefox. På så sätt skulle regeringar kunna satsa mer pengar på själva utbildningen, menar de som förespråkar öppen källkod inom utbildningsväsendet. Venezuelas president Hugo Chávez hävdar enligt idg.se att man har lagt ner mer pengar på att betala licenser för programvara än på fattigdomsbekämpning. Därför håller man sen några år tillbaka på att övergå till gratis programvara i Venezuela.

I slutet av förra veckan inleddes en konferens i Venezuelas huvudstad Caracas om programvara som bygger på öppen källkod, arrangerad av Nationalförsamlingens Vetenskaps- och Teknologikommitté. Bilden nedan, som ursprungligen kommer från den venezolanska bloggen lubrio.blogspot.com, visar annons för arrangemanget ifråga.
Banderollernas budskap är "Nej till mjukvarupatent" och "Fri källkod är lika med socialism".



Arrangemanget är del av en utveckling sedan några år tillbaka, där blockaden av oljeindustrin 2003 i protest mot Chávezregeringen hade en viktig roll. När många ingenjörer, tekniker och chefer deltog i nedstängandet av industrin tog de ofta också med sig de licensierade programmen som behövdes för att driva företagen ifråga, alternativt tog de med sig koder som behövdes för att kunna använda mjukvara och servrar. Arbetarna svarade med att ta kontakt med sympatiserande hackers, och efter lite trixande fick man tillgång till servrar och program som var nödvändiga för att få igång oljeindustrin igen. Efter det drev de anställda själva det statliga oljebolaget PDVSA i två månader, och visade för hela världen att arbetarna kan styra ekonomin. Oljeindustrin övertogs till slut helt av arbetarna och regeringen tillsammans, och tusentals chefer, ingenjörer och tekniker som deltagit i blockaden fick sparken.2

Hugo Chávez ser övergången till fri källkod som en del av kampen för "teknologisk självständighet" och "vetenskapligt nationellt oberoende", rapporterar Sydney Morning Herald. Tidigare har Indien och Brasilien varit inne på samma spår. Frågan är om inte fler fattiga länder snart kommer att ställa sig frågan om det är värt att lägga ner miljarder på licenspengar när fullgoda gratisalternativ finns.

1.http://www.idg.se/ArticlePages/200603/28/20060328024556_SOS/20060328024556_SOS.dbp.asp
2. http://www.venezuelanalysis.com/articles.php?artno=1647