Nyheter från det bolivarianska venezuela

Analyser och kommentarer om den bolivarianska revolutionen

28 februari 2006

"En folklig explosion som annonserade nya tider"

Så beskriver den venezolanska statliga radion "El Caracazo", en massaker på civila som inträffade i Caracas den 27 februari 1989.
Bakgrunden till massakern var ett stort folkligt uppror mot regeringens IMF-lydiga höger- och nedskärningspolitik, som bl.a. innefattade kraftigt höjda
priser på nödvändighetsvaror. Efter dagar av kravaller kallade Carlos Andrés Pérez regering in militären mot folket, och kvar lämnades hundratals, om inte tusentals, döda.



"El Caracazo" är viktig för den bolivarianska rörelsen som styr Venezuela, och var i förlängningen en klart bidragande orsak till att Chavez valdes till president 1998. Många venezolaner ser upproret den 27 februari 1989 som det första steget bort från det USA-vänliga tvåpartisystemet till den nuvarande självständiga Femte Republiken. Efter massakern i Caracas jäste det under ytan, och ett uttryck för det var Hugo Chavez misslyckade kuppförsök 1992, som snarare gav honom hjälte- än demonstatus i Venezuela, då folk innerligt hatade den sittande regeringen. Chavez fängslades men släpptes ur fängelset av den nya presidenten Rafael Caldera 1994, under trycket från befolkningen. Omedelbart efter frigivandet skapade Chavez "Movimiento Quinta República" med målsättningen att bli av med det gamla tvåpartisystemet och bygga ett nytt Venezuela utifrån vad man ansåg var Simón Bolívars läror. 1998 valde venezolanerna med klar majoritet Chavez till president, och resten är levande historia.



27 februari 1989 - en dag att minnas

27 februari 1989 är en dag att minnas för alla som motsätter sig nedskärningspolitik och imperialism.
Det är en viktig dag i Latinamerikas historia, men också del av ett folkligt motstånd runt hela världen.
När vi i Sverige försvarar våra rättigheter mot nedskärningsivrare möts vi inte av kulregn,
men kampen handlar om samma sak: rätten att leva utan att behöva få magont över att pengarna inte ska räcka fram till den 25:e.
Det var den rätten människorna på Caracas gator den där heta februaridagen 1989 stod upp för.

Eller för att parafrasera Erik Blombergs dikt "Gravskrift", tillägnad offren för massakern på strejkande arbetare i Ådalen 1931:

"Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.

Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.

Glöm dom aldrig."

25 februari 2006

Oppositionspartierna organiserar sig inför valet


Oppositionsdemonstration.

Venezuelas opposition har börjat organisera sig inför presidentvalet i december.
Oppositionen har delat upp sig i två grupper - en som helt utan tvekan tänker ställa upp med en kandidat - Primero Justicias "Tillsammans för Venezuela", och en annan som bara tänker ställa upp om en rad krav uppfylls av valmyndigheten. Det kändaste partiet i den senare koalitionen är det ena av partierna i det tidigare tvåpartisystem som styrde Venezuela fram tills mitten av 90-talet - Acción Democratica. Vänsterlutande partierna Izquierda Democratica och Bandiera Roja ingår också i den koalitionen, liksom partierna Causa Radical och Movimiento al socialismo. Av dessa är det enbart AD, Causa Radical och Movimiento al socialismo som har någon styrka alls att tala om.

Primero Justicia var ett av oppositionspartierna som hoppade av valet till nationalförsamling i december 2005, men nu säger de sig vara bestämda över att kamp för lågt valdeltagande inte är rätt väg. PJ:s ledare Julio Borges sa till AFP att människorna som stödjer icke-deltagande tror att "om vi inte ställer upp med kandidater i valen och låter President Hugo Chávez ställa upp ensam, kommer det att avlegitimera valen, vilket är en oursäktlig sak att göra".1

Budskapet att Primero Justicia kommer några dagar efter att MAS 74-årige veteran Teodoro Petkoff i tidningar annonserat att han tror sig vara den rätta att utmana Chavez. I den senaste opinionsmätningen var dock Borges den starkaste oppositionskandidaten på 4%, vilket inte ger Petkoff särskilt stora chanser att vinna valet. Allt annat än en stor förlust för oppositionen skulle vara en sensation, då ekonomin går starkt, fattigdomen minskar och presidenten har stöd av en klar majoritet för tillfället.

Vi lär få anledning att återkomma till oppositionens kampanjande samt våndor om huruvida de ska ställa upp med kandidater.

1. www.venezuelanalysis.com

24 februari 2006

"Oppositionens anklagelser inte pålitliga"





















Bussterminal i Caracas, Venezuela.


Efter en stor kraftsamling i form av framläggande av bevis från oppositionens sida har den första grundliga undersökningen av påståendena om brott mot mänskliga rättigheter i Venezuela slutförts. Till sist har oppositionens påståenden, som lyfts fram av grupper som Amnesty och Human Rights Watch, ställts inför en djupgående rättslig undersökning.

Internationella brottsmålsdomstolen i Haag avslog 9 februari en anmälan om brott mot de mänskliga rättigheterna som den venezolanska oppositionen riktade mot Chavez regering år 2003. Huvudåklagaren Luis Moreno Ocampo sa att anklagelserna "brast i precision, samtidigt som informationen var osammanhängande och motsägelsefull".

Internationella brottsmålsdomstolen tillkännagav att den inte hade möjlighet att fortsätta med en formell undersökning, då informationen som oppositionen inlämnat inte styrkte anklagelserna. Bland problemen med de inlämnade bevisen fanns bl.a. ospecificerade datum och platser för specifika brott, samtidigt som man hävdade att samma person hade mördats två gånger. Internationella brottsmålsdomstolen ansåg inte att dessa brister räckt för att omedelbart avslå anmälan, men nu har man efter noggrann undersökning kommit fram till att inga bevis tyder på att venezolanska regeringen begått krigsbrott. Trots detta sa Moreno Ocampo att "dessa slutsatser kan förändras om nya fakta och bevis presenteras".

Venezuelas ambassadör i Holland, Augustín Pérez Celis, sa att Haagdomstolen hade analyserat informationen "på ett klart och övertygande sätt". Pérez Celis sa också att anklagelserna var del av en strategi för att destabilisera Venezuelas regering sedan kuppen år 2002, då oppositionsgrupper försökte att beskriva Venezuela som en diktatur i en strävan att få till stånd en internationell intervention.

Källor:

Venezuelanalysis
Internationella Brottsmålsdomstolens Rapport (pdf)

18 februari 2006

66% för Chavez, 13% för oppositionen


Hugo Chavez håller tal i Nationalförsamlingen.

Enligt en av Venezuelas största oppositionella dagstidningar (de flesta är oppositionella) skulle 66% av venezolanerna rösta på Hugo Chavez om det var presidentval idag. 13% sympatiserar enligt undersökningen, som utförts av
det amerikanska företaget North American Opinion Research Inc, med någon av oppositionens kandidater.
Av dessa är den som får störst stöd Primero Justicias Julio Andrés Borges, med sina 4%.
21% svarar vet ej, gillar ingen av kandidaterna eller tänker inte rösta.

Detta visar såväl på Chavez popularitet som oppositionens bristande attraktionskraft och splittring.
I Venezuelas parlamentsval december 2005, som beskrevs som säkert och välfungerande av såväl OAS (De latinamerikanska staternas organisation) som Jimmy Carter Center, vägrade oppositionen ställa upp, med hänvisning till valfusk.

Då sa den venezolanska regeringen att oppositionens tillbadragande inte berodde
på oro för valfusk, utan för att förlora stort i ett legitimt, demokratiskt val. Oavsett oppositionens syften med tillbakadragandet verkar undersökningen ge regeringen rätt i att oppositionen har ett svagt folkligt stöd.

Valdeltagandet - mellan 60 och 86 procent

Valdeltagandet måste bli unikt högt för Latinamerika om Chavez ska uppnå sitt mål på 10 miljoner röster (i senaste valet fanns 14 miljoner registrerade väljare).
Målet är en bit bort minst sagt, men det verkar inte som en ren omöjlighet, om man ser till undersökningens resultat när det gäller venezolanernas vilja att rösta.

Enligt North American Opinion Research sa sig 60% ha bestämt sig definitivt för att rösta,
15% var nästan säkra på att de ska rösta, 8% ganska bestämda, och 3% något bestämda.
De övriga 14 procenten består av folk som inte har bestämt sig, inte tänker rösta, eller inte svarade.

Undersökningen utfördes över hela Venezuela mellan 28 Januari och 5 Februari i år, och består av 2617 intervjuer med ett riksrepresentativt urval av människor.

17 februari 2006

Stärkta band mellan Storbrittanien och Venezuela?

Colin Burgon, vars konflikt med Blair om Venezuela den här bloggen rapporterade om häromdagen,
har nu tagit ett nytt initiativ i solidaritet med Venezuela. Genom en motion kräver han och hitills 78 andra brittiska
parlamentsledamöter att Storbrittanien ska erkänna Venezuelas sociala framgångar, och ställa upp för Venezuelas
regering gentemot de som enligt motionärer använder odemokratiska metoder för att undergräva den. Motionen lyder:

"Att det här parlamentet erkänner de framsteg som görs av Venezuelas demokratiska valda regering när det gäller att utvidga
tillgången av utbildning, sjukvård, bostäder, jord, mat och mikro-krediter för de som tidigare varit marginaliserade och
uteslutna från ekonomiska och politiska möjligheter i landet.

Att parlamentet noterar att dessa viktiga politiska initiativ är viktiga steg för att minska de stora ojämlikheter som präglar
det venezolanska samhället, och vidare noterar att denna sociala politik som den Venezuelanska regeringen för förbättrar
landets möjligheter att uppnå sina milleniumutvecklingsmål (FN-mål för att minska världsfattigdomen, min anm.).

Att parlamentet uppmanar den brittiska regeringen att erkänna fördelarna av den venezolanska modellen för sociala utveckling för andra utvecklingsländer, och att stödja president Hugo Chavez demokratiskt valda administration mot okonstitutionella och illegala hot från såväl inhemska som utländska motståndare, och att arbeta för att stärka banden mellan Storbrittanien och Venezuela."

Motionen samt underskrifterna finns att läsa här.

15 februari 2006

Inhemsk utveckling - vad är det?

Det här är kanske inte riktigt en nyhet, men det säger en del om vad som händer i Venezuela
för tillfället. I Chavezregeringens arsenal av paroller ingår bl.a. uttrycket "desarollo endógeno", inhemsk utveckling.
Men vad innebär egentligen uttrycket?
Jag skulle vilja tacka oilwarsbloggen för att den översatte den här venezolanska
regeringsplanschen, som försöker förklara vad det här med inhemsk utveckling handlar om, till engelska.
Här nedanför kan ni själva se en bild av planschen, följt av planschtexten på svenska...




Texten lyder:

"Vad är inhemsk utveckling och vad är inte det?

Det är en produktiv modell som:

Baserar sig på våra styrkor och att använda våra resurser.

Använder centrumen för Inhemsk Ekonomisk Utveckling.

Motiverar medborgarna att delta i planering av ekonomin genom nya typer av organisationer och sociala grupperingar.

Stimulerar demokratiseringen av den nationella rikedomen.

Är organiserad från botten och upp i relation till varje samhällsgrupps kultur.

Reducerar socialt utanförskap, garanterande livskvalitéen för alla.

Förespråkar och understödjer en övergång till nya levandssätt och konsumtionsmönster baserade på värdena samarbete och solidaritet.

Belönar produktivt arbete framför vinster.

Utveckling av alla delar av ekonomin och den kompletterande relationen mellan de, skapandes produktiva nätverk.

Det är makt till folket.


Det är inte:


Det är inte en modell för importersättning.

Det är inte en anställningsplan.

Det är inte en plan för mer produktion utan att ta hänsyn till vad som borde produceras.

Det är inte en plan som siktar på att öka vinsterna för storföretagen.

Det är inte ett regeringsjobbsprogram.

Den går inte ut på att exploatera naturresurser irrationellt.

Det är inte okontrollerad eller inadekvat anvädning av teknologin.

Det är inte produktion vägledd att "marknadens osynliga hand".

Det är inte utveckling av en ekonomisk sektor på bekostnad av andra.

Den är inte baserad på värdena konkurrens och egoism.

Det är inte makt för eliterna.

13 februari 2006

Venezuela och USA - vänner igen?

Venezuelanalysis rapporterar att såväl Venezuela som USA nu säger att de är beredda att återupprätta normala
diplomatiska relationer. I fredags sa Hugo Chavez om USA: "Jag hoppas att de kan ändra sig. Om de förändrar
sin attityd och visar lite respekt för Venezuela, kommer vi att göra detsamma".

USA:s utrikesdepartement sa i Torsdags att man också är beredda att ha diplomatiska förbindelser, som svar
på den venezolanska ambassadören i USA, Bernardo Alvarez, inbjudan till en normalisering av relationerna.

12 februari 2006

Mot tio miljoner röster?

I december är det återigen presidentval i Venezuela. Sedan Chavez valdes till landets president 1998 har
han förnyat förtroendet i ett presidentval (2000) och en folkomröstning (2004). Enligt den stora venezolanska
dagstidningen Ultimas Noticias1 anser 77% av de tillfrågade väljarna att Chavez gör ett "bra" eller "strålande" jobb,
medan 20% tycker att han gör ett "dåligt" eller "fruktansvärt" jobb. Med andra ord handlar höstens val inte så mycket om huruvida
Chavez kommer bli vald till president, som med hur stor marginal.

I folkomröstningen 2004, som är den enda folkomröstning om en statschefs förtroende som hållits2, vann Chavez en övertygande seger med 58% av rösterna.
Valdeltagandet var dock efter europeiska standarder lågt - 69% av de registrerade rösterna - eller annorlunda uttryckt 9,8 miljoner av 14 miljoner registrerade röstare. Av dessa knappt 10 miljoner röstade alltså knappt 6 miljoner på den sittande presidenten, Chavez.3

Tio miljoner röster - är det möjligt att uppnå?



Under en marsch den 4 februari, som sägs vara en av de största i Venezuelas historia, annonserade Chavez inför folkhavet att målsättningen var 10 miljoner röster i höstens presidentval. Många deltagare bar t-shirts där det stod "Mot de tio miljoner rösterna", och det högst ställda målet stod i centrum för hela demonstrationen. För att uppnå detta manade Chavez sina sympatisörer att återskapa de så kallade Unidades de batalla electoral (UBE), för att mobilisera väljare i varje bostadsområde över hela Venezuela. UBE är en kämpande folkrörelse som spelade en extremt central roll för vinsten i folkomröstningen år 2004, då man gick ut i sina respektive bostadsområden och mobiliserade väljare över hela Venezuela.
Från Juni är det meningen att venezolaner som sympatiserar med den bolivarianska revolutionen ska arbeta genom UBE:s för att uppnå målet: de 10 miljoner rösterna som Chavez talar om.

Sällan, om någonsin förut, har en statschef satt som mål att öka antalet röster så mycket från ett val till ett annat.
Om det ska uppnås kräver det ett för Latinamerika unikt högt valdeltagande, och en massiv mobilisering av det fattiga venezolanska folket, som för bara 10-15 år sedan hade förlorat all tilltro till politiken. Det kan vara ett mål som blir övermäktigt, men om det uppnås, då kommer Venezuela ha världens mest legitime president.

1. Ultimas Noticias (4/2 2006)
2. http://en.wikipedia.org/wiki/Venezuelan_recall_referendum%2C_2004
3. http://cne.gov.ve/resultados/

10 februari 2006

Bush och Blair vs Chavez och Labourvänstern

Efter några veckor av intensiv konflikt mellan Venezuelas och USA:s regeringar, då Venezuela utvisat
en av USA:s militära representanter, anklagad för spionage och USA svarat med att kasta ut en hög ansvarig
för venezolanska ambassaden i Washington, har nu konflikten även spridit sig till Storbrittanien.
Det brittiska Labourpartiet - motsvarigheten till våra sossar - har alltid varit ett relativt brett parti, som rymt många
vänsterinriktade medlemmar. Det är denna vänster som på TUC:s (brittiska LO) kongress förra året fick igenom
ett stöduttalande för revolutionen i Venezuela, antaget enhälligt.

På ondagskvällen tog en representant för labourvänstern, Colin Burgon, upp inställningen till Venezuela i parlamentet:

"Håller premiärminister Blair med mig om att det vore dåliga nyheter för alla inblandade om vi tillät vår politik gentemot dessa länder (vänsterregeringarna i Latinamerika, min anm.), speciellt Venezuela, att formas av en väldigt högerinriktad och amerikansk republikansk agenda?"1
Vem har respekt för världssamfundet?

Blair ville inte gå ut till försvar av vänsterregeringarna, utan varnade istället Venezuela för att "det är viktigt att Venezuelas regering inser
att om de vill vara respekterade medlemmar av världssamfundet, måste de följa världssamfundets regler".2
Han uttryckte också sitt missnöje över Venezuelas vänskap med Kuba, som varje år bistår venezolanerna med tiotusentals läkare, vilka fört
ut basvården till Venezuelas fattiga befolkning.

Chavez besvarade detta snabbt genom att anklaga Blair för att vara "en lakej för imperialismen, som nu försöker angripa oss från Europa",
och sa med riktning Blair att "du är precis den som har struntat mest i internationell lag, i samarbete med Bush för att trycka ner folket i Irak. Venezuela är en fri nation. Tror du att vi fortfarande lever i tider av imperialism och kolonialism?".3

Venezuela vs USA

Konflikten mellan Venezuela och USA har växt sig starkare de senaste månaderna, då USA jämfört Chavez med Hitler och en av Bush:s främsta stödjare uppmanat regeringen att avrätta Venezuelas president. Venezuela har svarat med full kraft, bl.a. genom Chavez uttalande om att "Hitler skulle vara som ett spädbarn bredvid Bush"4, utvisningen av den spionerande militärattachén osv. Klart är att Venezuelas regering inte är som vilken som helst i Syd - det är en regering som aldrig tänker ta någon skit från något land, oavsett hur mäktigt det är. Vi kommer garanterat få anledning att återkomma till denna konflikt i en nära framtid...


1. www.venezuelanalysis.com
2. www.handsoffvenezuela.org
3. www.handsoffvenezuela.org
4. www.handsoffvenezuela.org

09 februari 2006

Venezuela satsar på deltagande demokrati

I samband med firandet av Chavez år vid makten annonserade Venezuelas regering att 1 miljard dollar skulle tillföras
s.k. lokala planeringsråd. Dessa råd bestående av lokalbefolkning har startats som pilotprojekt för att understödja
de parlamentariska organen samt för att se till att satsningar kommer fram till de som har behov. De lokala planeringsråden
är en del av en satsning på deltagande demokrati, i enlighet med konstitutionen. Konstitutionen, som röstades igenom med 72%
majoritet i en folkomröstning 1999, föreskriver en kombination av stark presidentmakt och överförande av makt direkt till befolkningen,
på lokal nivå.

Hitills har konstitutionens ord om deltagande demokrati mer inskränkt sig till ett fåtal arbetarstyrda fabriker samt lokalbefolkningens stora deltagande i de sociala projekt - missioner - som regeringen driver. Nu går man alltså vidare i strävan att överföra mer makt direkt till lokalbefolkningen, snarare än till de lokala politikerna och tjänstemännen. Projektet har vissa likheter med de s.k. deltagande budgetarna i den brasilianska staden Porto Allegre, där lokalbefolkningen fick vara med och fatta beslut om stadens budget.

Ett stort problem i Venezuela är, liksom i många andra latinamerikanska länder, korruption.
De lokala planeringsråden ses av många som ett sätt att undvika att korrupta politiker förhindrar
att pengar når fram till befolkningen.

08 februari 2006

Venezuela under Chavez

Sedan Hugo Chavez vann presidentvalet 1998 har det oljerika men väldigt fattiga Venezuela varit under förändring. Till en början var han en ganska vanlig, om än något udda, latinamerikansk president. Chavez åkte till Wall Street för att motta applåder, och gjorde inte särskilt dramatiska förändringar. Trots att Chavez inte direkt gav sig på deras intressen väckte han snart överklassens och USA:s vrede, genom att förbättra för och organisera dom fattiga.

Konstitutionen

En av de första sakerna Venezuelas president gjorde året efter han valdes var att utlysa folkomröstning om en ny konstitution för landet. Efter många öppna möten och debatter om vad en konstitution för ett bättre Venezuela borde innebära, gick man till val. Konstitutionen visade sig ha ett massivt stöd bland folk, över 70% röstade för den. I konstitutionen ingick bl.a. att Republiken Venezuela skulle byta namn till Boliviarianska Republiken Venezuela, döpt efter nationalikonen Simon “Frigöraren” Bolívar, som jagade ut spanjorerna och kämpade för ett enat Latinamerika.

Man skrev också in att alla politiker ska kunna väljas om innan nästa val om väljarna samlar ihop tillräckligt många namn. Den regeln har använts av såväl Chavezstödjare mot Chavezrepresentanter, högerfolk mot Chavezrepresentanter som av Chavezstödjare mot högerpolitiker.

Missionerna

Under sin tid vid makten har Chavez regering startat upp ett antal s.k. “missiones”, projekt för att förbättra vanligt folks levnadsstandard. Den gamla statsbyråkratin hade generellt ingen större lust att bege sig ut till fattiga områden och lära folk läsa, bota deras sjukdomar, eller överhuvudtaget beblanda sig med arbetarklassen. Istället har missionerna baserat sig på att folk har ställt upp med sina kunskaper på fritiden, och när det gäller sjukvården har Kuba skickat tiotusentals läkare i utbyte mot olja. De kubanska läkarna arbetar och bor i fattiga områden, och lever på stipendium som precis täcker boende, mat och kläder.

När det gäller utbildningsmissionerna så består de av Mission Robinson 1 &2, Mission Ribas och Mission Sucre. Nu kan venezolanerna för första gången få gratis utbildning från lågstadie- till högskolenivå. Det finns också missioner för bl.a. billig mat och medicin, samt för byggande av billiga bostäder. Satsningarna på missionerna har klara likheter med såväl vårt eget som Kubas välfärdsbygge.

Statskuppen 2002

När oppositionen insåg att Chavez inte kunde köpas med pengar och smicker, och inte heller besegras genom val, hade man inga som helst problem att ta till våld mot sin demokratiskt valde president. Efter en lång tid av intensiv propagandakampanj i alla former av massmedia genomförde högern våren 2002 en statskupp. Man kidnappade presidenten, satte honom i en cell och krävde att han skulle skriva på sin egen avgång. Dessutom spred man ut att Chavez hade avgått, och att allt hade återgått till det normala. Samtidigt upplöste man alla Venezuelas demokratiska och rättsliga institutioner, bl.a. Nationalförsamlingen och Högsta Domstolen. Efter ett dygn av massiv folklig mobilisering stod 1-2 miljoner människor samlade utanför presidentpalatset för att kräva Chavez tillbaka. Palatsvakterna, trogna mot regeringen och konstitutionen, återtog kontrollen över palatset.
Några timmar senare anlände Chavez i en militärhelikopter, befriad från sin fångenskap.
30 år av envist arbete inom militären från vänsterns sida hade givit resultat: majoriteten av befälen vägrade svika demokratins spelregler.

Oljesabotaget

Oljesabotaget 2003, som organiserades av den gamla korrupta fackföreningen CTV och arbetsköparna tillsammans, innebar ännu en svår prövning för den venezolanska revolutionen.
Under flera månader paralyserades Venezuela av en “strejk” inom oljeindustrin, som till skillnad från de flesta strejker hade det kännetecknet att den överväldigande majoriteten av arbetarna kämpade för att få komma tillbaka och arbeta. Det hela slutade med att arbetarna med hjälp av militär tog landet ur strupgreppet, genom att helt enkelt bryta upp fabriksportarna och köra igång verksamheten.

I slutändan stärkte oljesabotaget revolutionen, eftersom den svetsade samman Chavez, folket och rörelsen under svåra omständigheter. När man lyckats slå tillbaka en statskupp, och hållit ut under flera månaders konstant varubrist och hatpropaganda, då tänker man inte backa i första taget.
Statskuppen och oljesabotaget var två svåra prov för revolutionen, och det venezolanska folket klarade båda strålande.


Folkomröstningen 2004

Nästa taktik från oppositionens sida var att samla in namn för en folkomröstning om huruvida Chavez skulle sitta kvar eller avsättas. Om man fick ihop drygt 2 miljoner namn (av ungefär 25 miljoner invånare i Venezuela) så skulle man enligt konstitutionen ha rätt till folkomröstning.
Samtidigt som man anklagade regeringen för att vara odemokratisk, använde man en nästan historiskt unik paragraf - föreslagen av samma regering, och framröstad av folket.
Paragrafen går ut på att om man samlar ihop namn från en viss andel av väljarkåren måste det hållas en folkomröstning om huruvida en eller flera politiker ska sitta kvar eller ersättas.

Efter några månader av intensivt kampanjande sa sig oppositionen ha samlat ihop tillräckligt många namn för en folkomröstning. Den bolivararianska rörelsen ifrågasatte siffrorna, och hävdade att barn och döda fanns med på listorna. När högsta domstolen dömde till förmån för oppositionen utlyste regeringen en folkomröstning, som skulle hållas i September.

Valkampanjen blev en hård men fredlig strid mellan den bolivararianska rörelsen och oppositionen.
Som alltid för rörelser i fattiga länder som vill förbättra för vanligt folk, är den kanske främsta motståndaren det låga valdeltagandet bland fattiga. Därför organiserades hela rörelsen under kampanjen i små lokala grupper som gick ut till folk och frågade om de ville rösta på Chavez, och erbjöd sig att påminna på valdagen. Detta lade grunden till ett valdeltagande på nästan 70%, vilket är högt för att vara Latinamerika. Venezuela har varit ett land där två borgerliga partier har dominerat valen totalt, och där det i lokalval varit ett valdeltagande på ner mot 10%, eftersom det inte funnits några alternativ för folk. Nu kände folk att deras röst verkligen spelade roll, och att det fanns två tydliga alternativ.

Resultatet blev ett hårt slag mot oppositionen, som de inte rest sig från sen dess: 58% röstade för att Chavez skulle vara kvar som president. Vissa delar av oppositionen anklagade, trots att utländska valobservatörer inte hade något att anmärka på, Chavez för valfusk, och gav sig ut på gatorna för att slåss med polisen (som medel- och överklassen i Venezuela fått för vana de senaste åren!).
Efter några dagar knöt de näven i fickan och gick vidare i livet.

Valen

I de senaste lokalvalen har chavisterna tagit hem storkovan, och fullständigt utklassat oppositionen.
I 75% av Venezuelas kommunfullmäktigen blev det majoritet för den Bolivararianska rörelsen.
Fortfarande är valdeltagandet lågt, vilket kan bero på Chavezblockets överlägsenhet, men har ökat med 50% sedan år 2000. Det kan också ha att göra med att många som stödjer Chavez och den Bolivararianska rörelsen har ett lågt förtroende för politiker i allmänhet.
Man håller på att skaka liv i demokratin, efter tiotals år av borgerligt tvåpartistyre, där folkets enkla uppgift var att hålla sig utanför politiken.

"Solo en el socialismo otro mundo es possible!"

Sedan World Social Forum i Porto Alegre i våras har diskussionen om vad socialismen på 2000-talet borde vara för något spridit sig i Venezuela. Det var då Hugo Chavez för första gången sa att man måste krossa kapitalismen och börja bygga socialismen. Hittills är den venezolanska kapitalismen i stort sett helt orörd, men ett fåtal företag har tagits över av staten och/eller arbetarna själva. Pappersmassefabriken Venepal drivs numera av arbetarna själva, med stöd av staten. De har upplöst fackklubben och äger företaget gemensamt, har inga löneskillnader och försöker rotera uppgifter så mycket som möjligt.

När vi som åkte till Venezuela i somras för att delta på Världsungdomsfestivalen besökte Venepal var det dock tydligt att det är svårt att driva en stor fabrik på egen hand. När allt kommer omkring kan man inte blunda för att man måste överleva på en kapitalistisk marknad.
Den enda lösningen är att ge arbetarna ständigt ökad makt över ekonomin. Målsättningen borde vara att alla anställda är med och beslutar om landets ekonomi.

Överklassen har gjort helt klart att de inte tänker acceptera några förbättringar för de fattiga.
Just nu är de väldigt svaga politiskt, men har fortfarande en enorm ekonomisk och mediemässig makt. I USA-imperialismen och Colombias högerregering har de också en potentiell militär styrka, som kan sättas in mot det venezolanska folket. Det är inte otänkbart att USA och överklassen skulle föredra massivt sabotage av ekonomin eller rentav krig om de såg chansen att släcka elden som börjat brinna i Latinamerika. Just nu är de dock tillbakatryckta i Venezuela, och om jänkarna och överklassarna skulle göra något aggressivt i Venezuela skulle det ge omedelbara effekter i form av ett uppsving för alla folkliga rörelser på kontinenten.


Följ utvecklingen i Venezuela på:

http://oilwars.blogspot.com
www.venezuelanalysis.com

Varför Venezuelanyheter?

Den här bloggens syfte är att leverera löpande nyheter från Venezuela på svenska.
Venezuela är ett intressant land under ständig förändring sedan vänsterpresidenten Hugo Chavez valdes med klar majoritet 1998. Trots detta har det tills idag funnits en total brist på löpande nyheter om landet på svenska, istället har man fått leta sig till info på engelskspråkiga sidor.
Det läget är det tänkt att den här bloggen ska förändra - men för att kunna dra igång med dagsnyheterna inleds denna blogg med en artikel om Chavez tid vid makten.

Med vänliga hälsningar,

Venezuelanyheter