Nyheter från det bolivarianska venezuela

Analyser och kommentarer om den bolivarianska revolutionen

12 november 2007

Oppositionsvåld vid venezolanskt universitet - vad som verkligen hände

Hands off Venezuela och Oilwars står som vanligt längst fram och avslöjar medias felaktiga rapporteringar om Venezuela. Det är egentligen rätt tragiskt att många ärliga journalister plankar fabricerade och vridna nyheter från den privata tv-kanalen Globovision, som sänds i hela Latinamerika och ägs av kontinentens rikaste man.

Tidigare i år lyckades tv-kanalen RCTV:s svinrike ägare lura i journalistkåren och en stor del av befolkningen i världen om att Hugo Chávez hade stängt ner hans kanal, som nu sänds på kabel och satellit.

Exemplet RCTV är bara en droppe i havet och ett exempel på att en mediebevakning behövs för att höja kvaliteten och sanningshalten. Medierna är till för att kritisera och informera, inte för att sprida osanningar eller förvandla oss till idioter!

07 november 2007

Svar på mediernas lögner om Venezuela

De senaste veckorna har Venezuela åter kommit i mediernas strålkastarljus. I ett flertal medier har förslagen till konstitutionsreformer kritiserats, genom att ge en extremt ensidig bild som enbart fokuserar på en handfull av de 69 förslag som lagts fram. Längst gick TV4:s text-tv som satte rubriken “Chávez ändrade grundlagen”, med anledning av att nationalförsamlingen hade godkänt förslagen till reformer av konstitutionen efter långdragna och ingående debatter. Den 2:a december kommer förslaget ställas under beslutande folkomröstning.

Rubriken är alltså felaktig på mer än ett sätt: dels är det inte Chávez utan nationalförsamlingen som har godkänt reformerna, och inte en enda ändring av Venezuelas konstitution kan genomföras utan folkets godkännande. Detta tillvägagångsätt är unikt i landets historia: innan Hugo Chávez kom till makten ändrades konstitutionen och sattes ur spel gång på gång, utan att folket någonsin tillfrågades om en åsikt.

När Venezuela nu förvandlats till en verklig demokrati är det naturligt att borgerligheten blir nervös över vad folket kan hitta på. Oavsett vad TV4:s journalister anser om reformerna borde man dock kunna kräva att de visar en viss journalistisk hederlighet, och inte medvetet far med osanning.

På Hands off Venezuelas hemsida ger vi vår bild av de föreslagna konstitutionsreformerna, vars huvudsakliga inriktning är en massiv utvidgning av demokratin.

12 juni 2007

Stödjer MUF militärkupper?

Häromdagen väckte Hands off Venezuelas debattartikel om RCTV sådan vrede bland borgarungarna i MUF att de på sin hemsida krävde att det statliga stödet till Vänsterpartiets internationella arbete skulle dras in. I MUF:s text - som tyder på en djup okunskap och medvetet förvrider HoV-artikelns innehåll utan att ge möjlighet för folk att läsa den - ignoreras det faktum att enbart en bråkdel av underskrivarna är vänsterpartister, medan sju är socialdemokrater.

Mikael Åhman från Marks SSU-kommun bemöter på sin blogg på ett förtjänstfullt sätt MUF:s angrepp på Vänsterpartiet. MUF:s angrepp på Venezuela fullföljer den borgerliga traditionen av att underdånigt stödja USA och dess lakejers kamp mot demokratin i Latinamerika, och visar samtidigt på hur långt Venezuela kommit och hur mycket man har uppnått. Som en venezolansk aktivist sa i förra veckan: "Att beslutet om RCTV är ett revolutionärt verk visas av att det skakat om världsmaktens hjärta".

I dessa dagar är det oumbärligt att hålla koll på Hands off Venezuelas hemsida, som uppdateras regelbundet med nyheter på svenska. Stöd och aktivera dig i Hands off Venezuela-kampanjen, ser mer information på svenska hemsidan eller på den internationella!

07 juni 2007

Venezuela versus USA

Nedanstående är en gästbloggpost av Fredrik Andersson, vice ordförande i Ung Vänster Tranås, som driver bloggen "Rött hjärta". Venezuelanyheterbloggen står fortsatt öppen för folk som vill skriva artiklar i solidaritet med Venezuela, maila till rakovskyzamora@gmail.com!

Något av en duell utspelade sig mellan Venezuela och USA på ett OAS (Organization of American States) möte i måndags. Återigen med anledning av Venezuelas beslut att inte förlänga tv-stationen RCTV:s sändningstillstånd i landets marknät.


USA:s utrikesminister Condoleezza Rice uttryckte en önskan om att organisationen skulle utreda beslutet om RCTV med motiveringen: "When you start closing television stations because they express opposition to authorities, it is indeed a strong move against democracy".

Venezuelas motsvarighet Nicolas Maduro var av en annan åsikt: "the intervention of the United States representative constitutes an unacceptable intervention in the internal affairs of a democratic, sovereign republic." Märkbart irriterad attackerade han också USA:s arbete med mänskliga rättigheter: "The OAS would have to make a special commission in order to study the daily violation of human rights along the southern borders of the United States". [...] "How many prisoners do you have in the Guantanamo prison, we ask the government of the United States".

Rice svarade med att USA har en mediesituation som tillåter debatt och kritik mot makthavarna, för att sedan lämna mötet utan att lyssna på vad Maduro hade att säga. Att påstå att en begränsning av yttrandefriheten råder i Venezuela är absurd när en så massiv majoritet av landets media står på oppositionens sida. Detta ignorerar dock Rice, eller också bryr hon sig bara inte om att se efter. Angrepp av de här slagen från USA:s sida är endast ideologiska och grundar sig i de amerikanska planerna på en destabilisering av det bråkiga landet i söder.

Hugo Chávez omvaldes med 63 % av rösterna i december 2006 och när det är så uppenbart att folket står på revolutionens sida måste oppositionen ta hjälp utifrån (läs: USA). Detta påpekade också Maduro på OAS-mötet. Det är viktigt att nämna att de demokratiska problem som Venezuela är drabbade av, allt som oftast kommer ifrån oppositionshåll. Politiskt våld (kuppen 2002) och polisbrutalitet (polisen står ofta till höger) är kanske de tydligaste exemplen på detta.

När blev ett sändningstillstånd i marknätet en förutsättning för ett lands utövande av yttrandefrihet? I Sverige är det endast SVT och TV4 som har motsvarande tillstånd. Skillnaden är dock att utrikesminister Rice inte gormar över detta (TV3 har försökt få hit henne länge). Det är tydligt att den här formen av debatt endast uppstår när (framgångsrika) socialister är motståndare. Då ser bombhögern i Vita huset rött.

01 juni 2007

Två bolivarianer mördade av fascister

Klockan 22:20 lokal tid onsdagen den 30:e maj mördades två bolivarianska aktivister i Venezuela. Dayana Carolina Azueje och Gabriel Tovar var aktiva i Coordinadora Simon Bolívar, en samlingsorganisation för revolutionära aktivister i Venezuelas fattiga områden. De två aktivisterna deltog häromdagen i en protest mot tv-stationen Globovision. I en kommentar säger organisationens ledare Juan Contreras:

"Medan revolutionärerna manifesterar med färg, dialog och argument, gör de det med kulor, sådant är fascismens svar på yttrandefriheten och rätten att protestera."

I helgen kommer miljoner venezolaner att gå ut på gatorna till stöd för den bolivarianska revolutionen, mot högerns våldsamma gatukravaller som pågått under veckan. Mina tankar går
just nu till Azuejes och Tovars familjer och aktivisterna i Coordinadora Simon Bolívar. Låt helgens demonstrationer bli ett massivt, folkligt och revolutionärt svar på fascisternas konspirationer.

Tack för solidariteten!

Återger här en artikel som jag skrev till Hands off Venezuelas svenska hemsida:

Man kan konstatera en sak - när det blåser hårt inser man vilka man kan lita på. När USA försökte utmåla FNL som Kinalakejer, när högern hetsade mot Allenderegeringens “steg mot kommunism”, och när nu Venezuela angrips från alla håll i media har det alltid funnits folk som stått upp, rakryggade. Den debattartikel som vi i Hands off Venezuela tog initiativ till i förra veckan har väckt mycket reaktioner trots att den refuserats av en rad tidningar.

Det är uppenbart att det finns mycket ärlig okunskap hos folk, t.ex. tror många att tv-kanalen RCTV blivit nedstängd av Venezuelas regering. Så är inte fallet - RCTV har lyfts ur marknätet (som i Sverige “bara” varit öppet för SVT1, SVT2 och TV4 i många år), men får fortsätta sända via kabel (som TV3, Kanal 5 osv). Ännu har inte RCTV ansökt om att sända via kabel, men Mario Seijas, ordförande för samarbetsorganisationen för Venezuelas kabelföretag, sa igår att en sådan förhandling skulle gå snabbt och problemfritt.

Chiles president Michelle Bachelet - som själv utsattes för tortyr efter en liknande kupp i Chile 1973 som den RCTV stödde i Venezuela - sa idag att fallet RCTV inte handlar om yttrandefrihet, utan om ett legitimt beslut av en suverän regering att inte uppdatera en koncession att sända via marknätet. Det är också djupt felaktigt att beskriva situationen i Venezuela som en där enbart Chávez åsikter hörs numera. Var och en som någon gång slagit på en TV-apparat, eller läst en venezolansk tidning vet att det finns en uppsjö av medier i Venezuela som kritiserar regeringen stenhårt. Venezuela har tiotals privata, Chávezfientliga tv-stationer, liksom det finns hundratals privata radiostationer. Man kan t.ex. kolla in venezolanska dagstidningen El Universals engelskspråkiga hemsida och bedöma huruvida de verkar skrämda till tystnad: http://english.eluniversal.com.

Vi vill tacka alla som under veckan försvarat Venezuelas beslut att inte förnya marksändningstillståndet för RCTV, som stödde en kupp som hade kunnat störta Venezuela ner i samma helvete som drabbade det chilenska folket 1973. I enlighet med arbetarrörelsens bästa internationalistiska traditioner - som tidigare varit så starka i Sverige med försvar av Vietnam, Chile, Nicaragua osv - fortsätter Hands off Venezuela kampen till stöd för den bolivarianska revolutionen. Nedan följer en rad artiklar till försvar av Chávez beslut om RCTV:

Dagens Chavez - Stor fest i Caracas

Erik Svensson - Venezuela och RCTV, Orwellskt nyspråk…

Ali Esbati - Bisarr utnötningsrapportering

Mat och politik - Smörja i kulturnyheterna

Nisse Sandqvist - Om RCTV, yttrandefrihet och TVes

Anders Svensson - Lögner om Venezuela i media

Heloises klagan - Venezuela och RCTV

Erik Svensson - Regeringen i Sverige släcker ner TV1 och TV2?

Kropp, själ och samhälle - Chavez och televisionen

Vi uppmanar alla som skriver artiklar i solidaritet med Venezuela att skicka de till oss för publicering på hemsidan. Tillsammans är vi starka!

Tillägg: Erik Svensson tipsar om Los Angeles Times-journalisten Bart Jones inlägg i RCTV-debatten.

28 maj 2007

Därför stödjer vi Venezuelas beslut om RCTV

Nedanstående artikel är ett initiativ för att samla arbetarrörelsen och vänstern kring solidaritet med revolutionen i Venezuela. Undertecknarna till debattartikeln kommer från olika delar av vänstern, men vi förenas i att vi inspireras av utvecklingen i Venezuela, som tar allt fler steg mot en demokratisering av samhället. Venezuela blir dag för dag mer och mer ett samhälle där människor tas tillvara, där deras behov tillfredställs - kort sagt, ett socialistiskt samhälle.

I helgen demonstrerade högern i Venezuela mot beslutet att inte låta tv-kanalen RCTV fortsätta sända via marknätet.
Detta har uppmärksammats mycket i media, och vi vill därför utreda några felaktigheter i rapporteringen, och samtidigt uttrycka vårt stöd för den venezolanska regeringens beslut. Det är uppenbart att kampanjen mot Venezuela i media har intensifierats i takt med att folket börjat ta sig makt underifrån, och drivit på regeringen att föra en verklig vänsterpolitik.
Åtgärden har beskrivits som en nedstängning. Detta är helt felaktigt, RCTV får fortsätta sända via kabel eller satellit, men lyfts ut ur marknätet då man aktivt deltog i statskuppen mot regeringen i april 2002, och dessutom upprepade gånger brutit mot lagarna som reglerar visande av reklam, nakenhet osv. I Sverige liksom i Venezuela finns en begränsad mängd marksända tv-kanaler, och därmed en uppsättning regler för att få sända via marknätet. Det är dessa regler som gjort att TV4 tidigare inte kunnat sända reklam obegränsat.

RCTV:s deltagande i kuppen uttryckte sig på en rad sätt. Stationens ägare Marcel Granier besökte t.ex. personligen presidentpalatset för att uttrycka sitt stöd till den tillfällige presidenten Pedro Carmona, som upplöste alla Venezuelas demokratiska institutioner. Man kunde också på RCTV se hur oppositionsledaren Carlos Ortega i den demonstration som inledde kuppen skrek att man skulle bege sig till presidentpalatset för att “kasta ut denna förrädare mot det venezolanska folket”. Samtidigt kunde man se en textremsa över bilderna av människor på väg till en konfrontation med de tiotusentals Chávezanhängare som då befann sig vid presidentpalatset: “Inte ett steg tillbaka” var budskapet. Utöver dessa tydliga övertramp bjöd RCTV in kuppmakare till studion, och när miljoner venezolaner gick ut på gatorna för att kräva att Chávez skulle komma tillbaka till presidentposten, vägrade de privata tv-kanalerna visa detta. Istället sände RCTV tecknad film. Man kan fråga sig hur länge TV4 skulle få fortsätta sända om de aktivt deltog i en statskupp mot den sittande regeringen.

Vi anser att det avgörande problemet i Venezuela är att ett litet fåtal mångmiljonärer kontrollerar den överväldigande delen av massmedia. Av dagstidningarna är 100 % privata, liksom 97% av tv-kanalerna och 99% av radiokanalerna. Sedan den bolivarianska revolutionen inleddes 1998 har dock de alternativa och lokala medierna blomstrat, till att nu omfatta hundratals radiostationer och webbsidor i hela landet. Fortfarande domineras medialandskapet i Venezuela kraftigt av en stark kritik mot regeringen, medan den stora majoritet av befolkningen som stödjer Hugo Chávez har svårare att göra sig hörd. Vi vill uttrycka vårt stöd för den venezolanska regeringens kamp för att bredda mediespektrat genom att stödja alternativa och lokala medier, och dess beslut att inte förnya marksändningstillståndet för RCTV när detta löper ut den 27:e maj.

Undertecknare:

Erik Andersson, Hands off Venezuela
Kalle Holmqvist, journalist och vårdare
America Vera-Zavala, författare
Kristin Linderoth, ledamot i SSU:s förbundsstyrelse
Seluah Alsaati, distriktsordförande Ung Vänster Storstockholm
Bosse Strömbäck, Vänsterpartiets partistyrelse
Peter Stolpe, ordförande SSU-Facken Stockholm
Jorge Capelán, antirasistiska tidskriften MANA
Emma Nilsson, SSU Västerbottens distriktsstyrelse
Albin Skog, vice ordförande Vänsterpartiet Västra Södermalm
Åsa Björnerbäck, ordförande SSU-Umeå
Krister Andersson, ordförande Vänsterpartiet Falun
Philip Gredfors, distriktsstyrelseledamot SSU Skåne
Mikael Åhman, styrelseledamot Marks SSU-kommun
John Lyshag, Hands off Venezuela
Martin Lööf, Hands off Venezuela
Fredrik Andersson, vice Ordförande Ung Vänster Tranås

02 maj 2007

Kort förklaring

Som läsare av denna blogg kunnat se har uppdateringstakten av bloggen sjunkit dramatiskt de senaste månaderna. Orsaken har varit delvis tråkiga: arbete och studier, men också upplyftande; kamp och organisering. Efter att ha varit betraktare och analytiker av en kamp som jag tidigare stått mitt uppe i under ett drygt år har jag hittat tillbaka till den.

Varje dag som "intellektuell" har känts underlig, som om något saknats, något jag inte kunnat hitta tillbaka till. Paradoxalt nog var det som upptog så mycket tid från kampen - Venezuela - min livlina för att inte förgås i bitterhet p.g.a. politiska motgångar. Nu mer än någonsin är jag övertygad om idéernas osårbarhet inför såväl reaktionär bespottelse som naket våld - i det Latinamerika som i åratal plågades av hycklande liberaler och mordiska fascister, båda till lika delar i USA:s ledband, har folken åter börjat resa sig mot imperialismen.

Efter en massiv dos berättigad revolutionsromantik (allt går jävligt bra i Venezuela...) väntar nu ett återvändande till återuppbyggnaden av arbetarrörelsen. I det arbetet går politiska och organisatoriska frågor hand i hand, riktig praktik föder korrekt politik och tvärtom. Som organisatoriskt ansvarig för Hands off Venezuela-kampanjen i Stockholm och aktivist i Ung Vänster Storstockholm kommer det bli svårt att hålla denna blogg rullande, speciellt som jag regelbundet skriver texter till www.handsoffvenezuela.se.

Därför blir min sista kommentar innan en längre paus från bloggandet: bli aktiv i arbetarrörelsen och Hands off Venezuela-kampanjen! Kampen mot högerregeringens klasspolitik och för den socialistiska revolutionen i Venezuela är två sidor av samma mynt - den internationella klasskampen. Vi ses i kampen!

21 april 2007

Venezuelas utmaningar och problem

Efter Hugo Chávez rungande valseger i valet den 3:e december har etablerad media intensifierat smutskastningen av Venezuelas regering. Den främsta angreppspunkten - som även genljudit en del i vänstern - har varit den s.k. "Ley Habilitante", som ger Chávez makt att fatta beslut genom dekret på 11 områden i 18 månader. Detta har beskrivits som steg mot envälde, och även om man kan ha en kritisk inställning till att en person får så mycket makt, bör man ha koll på grundläggande fakta. Nationalförsamlingen har inte överlämnat makten till presidenten, utan fortsätter att stifta lagar även de närmaste 18 månaderna, då Chávez enligt medierna "styr genom dekret".
Bland lagarna som nationalförsamlingen har på sitt bord finns bl.a. en reform av straffskalorna, en utbildningslag, en för internationellt samarbete, en grundläggande reform av banksystemet samt "Lagen om medborgardeltagande och folkmakt".

Parallellt med nationalförsamlingens lagstiftande verksamhet kommer dock Hugo Chávez inte ligga på latsidan, utan förväntas stifta tiotals lagar. Tilläggas bör dock - och detta är ett faktum som helt förtigits i media - att alla lagar som stiftas genom dekret enligt den bolivarianska konstitutionen måste underställas beslutande folkomröstningar om 5% av väljarkåren kräver det. Det står var och en fritt att bedöma hur väl en sådan folksuveränitetstanke går ihop med envälde.

Vad tycker venezolanerna om demokratin?

När Venezuela kommer upp i debatten nämns nästan alltid en person - Hugo Chávez - men den röst som nästan aldrig lyssnas på eller kommer till tals är det venezolanska folkets. Så hur ser egentligen venezolanerna på demokratin som system och hur den fungerar under Hugo Chávez regering? Det latinamerikanska mätinstitutet Latinobarometro med säte i Chile ställde de frågorna till tiotusentals latinamerikaner år 2006. Man skulle kunna tro att venezolanerna antingen tyckte att regeringen är alltför auktoritär, eller att de tvärtom skulle kunna tänkas lyfta fram sådana auktoritära drag som positiva, och koppla auktoritärt styre till effektivitet i att skapa välfärd. Latinobarometro fann tvärtom att den venezolanska befolkningen har ett för regionen mycket stort förtroende för demokratin som system, och dessutom anser att demokratin fungerar väl i sitt eget land.

När venezolanerna skulle betygsätta sin demokrati på en skala från 1-10 blev genomsnittet 7,0 - att jämföra med 5,8 som var snittet i Latinamerika som helhet. Men det som verkligen sätter Venezuela i en särställning i regionen är den politiska aktiviteten: exakt dubbelt så många venezolaner (32%) som latinamerikaner i allmänhet (16%) uppgav i undersökningen att de "ofta" eller "mycket ofta" försökte övertyga andra om sina politiska ståndpunkter, och hela 25% av Venezuelas befolkning var år 2006 aktiva i ett politiskt parti eller för en kandidat - att jämföra med 9% i övriga Latinamerika.


Chávez - styrka eller svaghet?

Utvecklingen i Venezuela, med drag av såväl gräsrotsdeltagande som stark centralmakt, utgör en sammansatt helhet. Snarare än att vara ett resultat av motstridiga tendenser framdrivna av antagonistiska krafter, är detta en följd av medvetna beslut. Den bolivarianska rörelsen har den blandning mellan en ledarposition för Hugo Chávez som "El comandante" och aktiv folkrörelse som man har, inte som en summa av en dragkamp, utan som en strategi. Denna strategi baserar sig på en syn på Chávez som en sammanhållande kraft, ett gemensamt språkrör, och kanske framförallt som en organisatör. I Venezuela finns ett myller av vänstergrupper som samarbetar i gemensamma fronter och startar olika initiativ, men deras mobiliseringskraft står sig slätt mot densamma hos en man: Hugo Chávez.

När Chávez med bestämd min säger att "nu ska vi utrota analfabetismen", "nu ska vi få folk till valurnorna", "nu ska vi diskutera socialism", då sluter bokstavligt talat miljoner upp. Att den förmågan hos Hugo Chávez är en tillgång för en progressiv regering torde stå klart, och det är den bolivarianska rörelsens ledarskap väl medvetna om. Därför använder man Chávez som en katalysator, samtidigt som han uppenbart har en förmåga att lyfta upp frågor som ligger och pyr i folkdjupet - som när han på valnatten förklarade krig mot den korruption som svårt plågar Venezuela.

Samtidigt medför den ständiga fokusen på "El comandante" stora risker - att så starkt betona en enskild persons vikt, riskerar att hämma folks förmåga till självständig handling i ett läge när just det blir viktigare för varje dag som går. Som bekant kan arbetarklassens befrielse bara vara dess eget verk, och detsamma gäller givetvis alla Venezuelas gatuförsäljare och bönder som utgör grundstommen i den bolivarianska rörelsen. Till skillnad från övergången från feodalism till kapitalism - som i hög grad var en flera hundra år lång "rent ekonomisk" omvandlingsprocess, måste övergången från kapitalism till socialism nödvändigtvis vara ett medvetet verk.

En central del i en lärandeprocess är praktik, och människor växer med ansvar. Därför måste budskapet från den bolivarianska rörelsens ledning vara glasklart till folket: "det är ni som ska göra´t!". Att samtidigt använda Chávez som en katalysator för masskampen och få aktiviteten från basen att fungera mer självgående är den bolivarianska rörelsens stora utmaning.

Valkampanjen - en konfrontation mellan samhällskrafter

Att situationen i Venezuela är något "utöver det vanliga", väsenskild från en där fokus ligger på några begränsade krav - kort sagt väsenskild från situationen i ett land där inte en revolution pågår - visade sig under valkampanjen i höstas. Samtidigt som man förskjutit mer fördjupade ideologiska diskussioner till efter valet, fylldes gatorna med tiotusentals människor i röda tröjor var än Chávez drog runt i landet. Tillställningarna liknade visserligen mer karnevaler än traditionella demonstrationer, men visade på en stor mobiliseringspotential och entusiasm för revolutionen. Veckorna innan valdagen den 3:e december präglades av en spänd stämning i Venezuela: den extremistiska oppositionsföreträdaren Rafael Poleo hotade med våldsamheter och krävde på förhand att Chávez huvudmotståndare Manuel Rosales skulle vägra acceptera valresultatet. Inom den bolivarianska rörelsen fanns en extrem vaksamhet: folk uppmanades att närvara vid rösträknandet och vara på sin vakt under valdagen.

Följden blev en massiv närvaro av människor på gatorna under hela valdagen och ända in på natten, då det ännu var osäkert om oppositionen skulle erkänna valresultatet. Manuel Rosales accepterande av valresultatet var inte en okomplicerad affär, utan ledde omedelbart till splittring inom oppositionen. Medan majoriteten förstod att loppet för tillfället var kört, startade delar av oppositionen bråk inne på Rosales valvaka, och försökte även läsa upp "de riktiga valresultaten", vilket dock fick även privat media att klippa till mer relevant information. Hur de delarna av oppositionen hade agerat om inte miljoner venezolaner hade befunnit sig på gatorna med en förkrossande valseger i ryggen är omöjligt att sia om, men klart är att förmågan till folklig mobilisering är ett viktigt vapen som progressiva regeringar måste vårda ömt för att överhuvudtaget kunna sitta kvar på USA:s bakgård.

Oljan, USA och oppositionen

En annan central faktor som förhindrade våldsamheter från den USA-uppbackade oppositionens sida är Irakkriget, som hjälpt till att pressa upp oljepriset och samtidigt bundit USA-imperialismen vid ett avskytt och misslyckat krig. Det verkar som att den amerikanska allmänheten har en lägre toleransnivå mot stupade soldater än någonsin, samtidigt som det blivit alltmer uppenbart att kriget har en minst sagt lös koppling till det "krig mot terrorismen" som USA:s regering använder som förevändning för erövring av naturresurser. Med tanke på Bushs nypåkomna oro över energifrågorna, lär Venezuela med all dess olja förr eller senare komma upp på agendan. Så länge oljeleveranserna från Venezuela till USA fortsätter pga ömsesidigt beroende är troligheten för en USA-stödd kupp eller ett krig av Contras-stil liten, men med Venezuelas allt snabbare steg mot en utvidgning av oljeförsäljningen i regionen för att minska beroendet av USA, blir risken för våldsamheter större.

Istället håller Venezuela på att göra det omöjliga: man tar fredliga steg mot socialismen mitt framför ögonen på USA och dess allierade i regionen, samtidigt som man aktivt försöker sprida revolutionen vidare till andra länder. Samtidigt som Chávez stod där i hällregnet på valnatten och talade inför de tusentals församlade under presidentbalkongen - för kvällen omdöpt till "Folksegerns balkong" - fortsätter dock USA-organen National Endowment for Democracy (NED) och USAID att pumpa in pengar till den venezolanska oppositionen. Enligt den venezolansk-amerikanska människorättsadvokaten Eva Golinger, författare till "Chávezkoden" som avslöjade USA:s inblandning i kampen mot Venezuelas regering, var den amerikanska statens bidrag till Venezuelas oppsitionsgrupper mellan år 2000-2004 omkring 27 miljoner dollar, detta enligt offentliga amerikanska uppgifter, utkrävda med hjälp av den så kallade Freedom of information act.

Efter valet är oppositionen stukad och förvirrad - det verkar för tillfället varken finnas någon valmässig eller militär väg till ett stopp för den bolivarianska revolutionen. Samtidigt utför regeringen och den bolivarianska rörelsen en kraftsamling för att börja bygga socialismen från rörelsens rötter i Venezuelas fattiga områden, främst genom att bygga upp de s.k. lokalsamhällesråden, och ge dessa kraftigt ökade resurser. Lokalsamhällesråden är direktdemokratiska organ som omfattar 2-400 familjer vardera, och dess antal uppgår just nu till knappt 20.000, men blir ständigt fler. Dessa råd kommer under året få dela på ett antal miljarder kronor, att spenderas på grundläggande välfärd.

Tre svaga punkter - på väg mot sin lösning?

Den bolivarianska rörelsen har dock tre svaga punkter: den har varken något gemensamt, demokratiskt styrt parti eller någon massrörelse bland bönderna, och fackföreningsrörelsen präglas av låga medlemssiffror och interna konflikter. Venezuelas fackliga centralorganisation Union Nacional de los Trabajadores (UNT) bildades ad-hoc av gamla fackliga veteraner som arbetat i opposition inom det genomkorrupta CTV sedan många år. Efter oljeblockaden 2003 - där den gamla fackliga centralorganisationen CTV (nu insomnad, sörjd och saknad av ingen) deltog på arbetsgivarnas sida - insåg den bolivarianska rörelsen att det behövdes en ny centralorganisation. Denna blev till UNT, som visserligen växt, men ännu efter 4 år inte lyckats samlas för att legitimera ledningen efter den konstituerande kongressen. Att UNT förmår växa och spela en självständig roll i revolutionen är en nödvändighet. För att kunna spela en sådan roll krävs det att man kallar till val av nationell ledning och organiserar en demokratisk debatt om vart medlemmarna vill föra UNT. Att bygga en socialism utan en aktiv, kämpande arbetarklass är en omöjlighet.

Venezuelas partier - bolivarianska eller ej - är i hög grad toppstyrda och/eller utan massbas. Chávez parti, "Movimiento Quinta Republica" (MVR), har visserligen 2 miljoner medlemmar (av en befolkning på 27 miljoner), men har aldrig haft kongress och är i allmänhet tämligen toppstyrt. Dessutom har MVR på många håll blivit mycket av ett maktparti, dit även relativt välbeställda proffspolitiker sökt sig för att göra karriär. När man åker runt i Venezuela hör man mycket frän kritik av politikerna, inte minst riktad mot lokala "bolivarianska" politiker. Därför mottogs Hugo Chávez förslag att bilda ett nytt enat socialistiskt parti, baserat på val från medlemsbasen, med stor entusiasm bland många fattiga venezolaner. Processen av att bilda det nya partiet började med att MVR gick ut med att man skulle upplösa sig, och sedan dess har flera partier som stöder Chávez sagt att de kommer ansluta sig till det nya partiet.

Det första steget i partiets bildande kommer vara en process från början av våren fram till juni, då man med Chávez icke-partibundna valkampanjsorganisation som bas (efter valet omvandlad till tiotusentals "socialistiska bataljoner") kommer utföra lokala "folkräkningar" i rörelsen, för att se vilka som är intresserade av att vara med i partiet. I början av sommaren är det tänkt att man ska ha medlemsregister färdiga - gissningsvis med några miljoner medlemmar - för att därefter gå till val av kongressombud. I Augusti kommer så det nya partiets konstituerande kongress arbete inledas, för att sedan pågå i olika former under hösten. I november är tanken att kongressen ska presentera förslag till partiprogram, stadgar, ledning osv - som sedan ska underställas medlemsomröstning. Om medlemmarna röstar ja till förslagen, kommer Venezuelas Enade Socialistiska Parti (PSUV på spanska) innan årets slut förklaras som konstituerat, och MVR förpassas till historieböckerna.

Huruvida det nya partiet kommer att bli "det mest demokratiska i mänsklighetens historia", som Hector Navarro, medlem av kommittén för partiets bildande lovat, återstår att se. Budskapet från ledningen är i alla fall glasklart: PSUV ska inte vara en ren valmaskin, och alla representanter ska väljas av partimedlemmarna själva. I Navarros ord: "Presidentens målsättning är inte att detta ska bli ett parti för att vinna val, det är mycket mer än så: det kommer att vara ett parti för daglig politisk diskussion, ett parti för att definiera vart denna revolution ska gå, ett parti till försvar för revolutionen."

Stora utmaningar och risker kantar vägen mot socialismen i Venezuela - korruption, toppstyre och skriande klassklyftor måste ersättas av ansvarsutkrävande, gräsrotsmakt och jämlikhet. För att uppnå det kommer det krävas kamp - och det venezolanska folkets befrielse kan bara vara dess eget verk. USA-imperialismen och den venezolanska oppositionen kommer aldrig låta revolutionen fortgå ostört - det enda möjliga svaret är ett allomfattande uppror mot nyliberalismen i hela Latinamerika.

11 april 2007

5 år sedan fascisternas statskupp


Klicka för att se i originalstorlek!

Idag är det 5 år sedan statskuppen i Venezuela 2002, då reaktionärerna försökte slunga tillbaka landet åratal tillbaka i tiden, innan den bolivarianska revolutionen började föra landet upp från avgrunden. I Venezuela kommer minnet av folkets seger över kuppmakarna upmärksammas på flera olika sätt de närmaste dagarna, ett av de är den mängd av regeringsreklam som producerats. Bilden här ovanför texten är ett exempel på sådan reklam. Notera kontrasten mellan de svarta fanorna (som symboliserar kuppen 11:e april) och de venezolanska fanorna (symboliserandes folkets seger över kuppen 13:e april), liksom själva texten:

"Varje 11:e har sin 13:e
Folket förbli på gatorna
Nu på väg mot socialismen!"

På lördag firas folkets seger över kuppen i april 2002, samtidigt som vi sänder en tanke till de kämpar som stupade i den fullbordade kuppen i Chile, 11 september 1973. 34 år efter fascisternas kupp sitter också som bekant ett av tortyrens och bödlarnas offer på presidentposten, och den främste mördaren är äntligen död. Varje 11:e har sin 13:e...

29 mars 2007

Ny hemsida för Hands off Venezuela!

Hands off Venezuela är en internationell kampanj till stöd för folket i Venezuela och deras bolivarianska revolution. I Sverige har kampanjen börjat komma igång ordentligt på nationell nivå, och nu fått en splitterny hemsida: www.handsoffvenezuela.se! Där finns information om kampanjen, dess aktiviteter i Sverige, videos, liten bokhandel m.m. Kolla in den i väntan på att denna blogg kommer igång på allvar igen...

21 mars 2007

Stor Venezueladag 14:e april!

Som ni märkt har bloggen uppdaterats mer sällan på senaste tiden, det kommer förhoppningsvis förändras snart. Orsakerna är att jag jobbat mycket senaste månaden, samtidigt som jag haft glädjen att kunna delta i lite praktiskt solidaritetsarbete för Venezuela, vilket kommer mynna ut i en Venezueladag på Kafé 44 i Stockholm, 14:e april.

Den 14:e april är det nämligen 5 år sedan hundratusentals venezolaner mottog Hugo Chávez vid presidentpalatset, efter att folket och de progressiva militärerna hade besegrat högerns USA-stödda kupp. Därför organiserar SSU-Facken och Hands off Venezuela Stockholm en Venezueladag - det kommer visas kortfilmer från arbetarstyrda fabriker, Kalle Holmqvist kommer hålla föredrag och svara på frågor, band kommer att spela, och många andra saker. Enklare mat kommer serveras tillsammans med (alkoholfri) dryck. Allt inträde går till Freteco, de ockuperade fabrikernas organisation i Venezuela.

Bloggen kommer snart återvända till sin vanliga livsrytm, och det kan hända att bloggskrivaren dyker upp i någon vänstertidning nära dig. Tills dess fortsätter kampen för en socialistisk värld, närmast på 44:an den 14:e april. Kom dit!

Tillägg: Hands off Venezuela Malmö och Göteborg kommer också att organisera evenemang den 14:e april, mer information kommer senare.

07 mars 2007

Folkmakten i Venezuela - hur bör den byggas?


Arbetare på företaget Sidor.

Inledning: diskussionen om folkmakten

I torsdags invigde "Presidentrådet för den revolutionära explosionen av lokalsamhällesmakten" revolutionens "femte motor", byggandet av folkmakten i form av lokalsamhällesråd och liknande deltagandedemokratiska sammanslutningar. Diskussionen går också hög i den venezolanska - alltför svaga - fackföreningsrörelsen om hur balansen mellan stat, lokalsamhällen och arbetarkollektiv bör vara under socialismen. Den deltagande demokratin är inte ett plötsligt påhitt, utan utlovades uttryckligen i den konstitution som röstades igenom med 72% av rösterna 1999: där står att Venezuela ska "gå från en representativ demokrati till en deltagande demokrati".

Lokalsamhällesråden är ett av uttrycken för denna framväxande deltagande demokrati i Venezuela, men en mindre spridd del av denna är den s.k. "cogestión", samstyret av ekonomin mellan arbetare och samhälle. Denna relation mellan den framväxande folkmaktens organ och arbetarnas direktdemokratiska rådslag diskuterades i ett tal av Michael Lebowitz, ekonomiprofessor på San Fransisco University sedan många år, och numera en av Hugo Chávez närmaste rådgivare. Talet följer efter min inledning, och är väl värt att läsas både som en insyn i den bolivarianska rörelsens debatt om deltagande demokrati och som inspiration för liknande debatter på hemmaplan.

"Samstyre" ("cogestión" på spanska och "co-management" på engelska) är en modell för styre i företagen som praktiseras på en del fabriker i Venezuela, och bygger på en stark makt åt arbetarna parallellt med ett 100% samhälleligt ägande och samhällsinflytande över företagen ifråga. Balansen mellan det enskilda arbetarkollektivet och samhället som helhet uttrycks i begreppet "samstyre" - fabriken är inte bara arbetarnas, utan ska tjäna hela samhället. Sådan är grundtanken för cogestión.

Cogestión bygger på ett relativt nytt förhållningssätt till ägande och styrande av företagen: medan en del inom vänstern - särskilt socialdemokrater och hela östblocket - stått för stora mått av centraliserat statligt styrande över strategiskt viktiga företag, har en annan modell varit självförvaltningstanken, som en slags motsats till nyss nämnda idé. Idén om cogestión skiljer på ägandet och styrandet av företagen, och är mot en strävan i riktning mot arbetarägda företag.

Argumentet mot sådana är att de snabbt utvecklas till "kollektiv kapitalism", som producerar efter vinst och inte efter behov - vilket är en gigantisk skillnad i Latinamerika med mycket stora inkomstklyftor, där i praktiken stora delar av "marknaden" inte är tillgänglig för fattiga människor. Samtidigt går alltså cogestión bestämt i konflikt mot idéer om extremt centraliserade statliga företag utan arbetarinflytande, fnyser åt maktfullkomliga byråkrater och västeuropeiska medbestämmandepraktiker.

Cogestión innebär i teorin ett väldigt stort mått av direkt arbetarstyre. En avgörande fråga de närmaste åren blir hur samhället ska representeras i samarbetet med producenterna, för det är ju minst sagt en skillnad mellan samhällsintresse representerat och framfört av statliga tjänstemän och samma intresse definierat av vanliga gatuförsäljare, jordbrukare, arbetare, studenter och ungdomar genom lokalsamhällesråd och liknande direktdemokratiska institutioner.

Anhängare av cogestión talar ofta och gärna om samhället och statens roll, och även många arbetare intygar sin stolthet över att genom cogestión tjäna samhällets behov istället för företagsledningens direktörslöner. Samtidigt måste man ställa sig frågan: vad är samhället? Vad är staten? Detta är en bortglömd fråga inom en svensk arbetarrörelse som är upptagen med att försvara det gemensamma ägandet som form, snarare än att diskutera statens karaktär, dess uppbyggnad och uppgifter.


Folkmakten.

Utvecklingen i Venezuela visar varför man måste hålla framtidsdiskussionen vid liv, helt enkelt eftersom man aldrig kan veta när en revolution väntar runt hörnet. Det kan noteras att Kuba, Chile och Venezuela alla var tämligen icke-revolutionära, "stabila" - "USA-vänliga" - länder just innan revolutionerna i de länderna kom framvällande som störtfloder.

I Venezuela är inte frågan vad staten är och bör vara en "teoretisk" fråga, även om "teoretisk" kunskap och historiska erfarenheter givetvis är avgörande för att rent praktiskt kunna bygga upp en ny typ av stat på ett smidigt sätt. Nej, frågan om statens uppbyggnad i Venezuela är en nödvändighet att lösa fortast möjligt - och det finns ingen tid att spilla. Historien visar vilket fatalt misstag det är att på USA:s bakgård förvänta sig någon vilja till ärlig dialog från USA och deras allierades sida - de har nämligen bara ett enda krav för att ställa in sina angrepp: "avbryt revolutionen!".

Svårare än så är det inte - regeringar som inte mobiliserar folk till massivt deltagande för att i grunden förändra landet, utan nöjer sig med en centraliserad dutt-process utförd av män i dyra kostymer, de får vara ifred för imperiet och överklassen oavsett hur mycket de kallar sig själva för socialister. Det är masskampen som är den springande punkten, det verkliga hot mot USA:s makt som i retoriken skyls över genom smutskastningen mot en enskild person i denna massrörelse: Hugo Chávez. Visserligen en mycket, mycket central person i den bolivarianska rörelsen, men lika otvivelaktigt som han är "El comandante", är han det just för en gigantisk folkrörelse vars motor är miljoner venezolaners dagliga kamp.

Flamman intervjuade i torsdags Carlos Escarrá, som är ansvarig för de kommande konstitutionsreformerna i Venezuela. Escarrá sa då att det man eftersträvar är "hegemoni för folkmakten" (hegemoni betyder ungefär "dominans"). Uttrycket sammanfattar väl vad det hela handlar om, och just en "hegemoni för folkmakten" - för det organiserade folket som tar makten underifrån - det är den allra mest frånstötande tanke en borgare kan föreställa sig.

Om folkets stormöten i lokalsamhällena och på arbetsplasterna blir basen för samhällsmakten - då innebär det att Venezuelas välbeställda måste komma i direkt kontakt och dialog med "det andra Venezuela", folkets Venezuela som finns bortom murarna runt rikemansområdena. Tanken att behöva sänka sig till att diskutera praktiska frågor direkt med människor som de rika ljushyade venezolanerna vant sig vid att kalla "smutsiga negrer" och "apor" ter sig nog minst lika hotfull för överklassen som en centraliserad kommunistisk enpartidiktatur. När dessutom stora delar av överklassens ekonomiska makt kommer överföras till de organiserade lokalsamhällena och arbetarna, är det naivt att förvänta sig annat än vildsint motstånd från överklassen.

Följande tal tar upp både folkmakten som idé och som praktik, problemen och slitningarna som uppstår när man börjar bygga upp banden mellan arbetarna och samhället. Lebowitz utgår i sitt tal från "cogestión"-idén, men i diskussionen om samhället och statens roll i projektet får han med den komplexa helhet som byggandet av folkmakten utgör. Även om jag inte håller med om varje ord, är grundlinjen positiv och en välbehövlig insyn i en ständigt pågående diskussion i Venezuela, som konsekvent tystas ner i media: den om hur man ska öka demokratin, dra in fler människor i beslutsfattandet. Lebowitz tal är ett viktigt inlägg i den process i Venezuela som kommer påverka landet och världen för många år framöver. Det är en aning långt, men rekommenderas starkt.



Byggandet av samstyret i Venezuela: motstridigheter på vägen

Av: Michael Lebowitz

Nedanstående tal hölls av Michael Lebowitz på Första nationella arbetarmötet för återtagandet av företagen, som organiserades av den fackliga centralorganisationen UNT i Caracas 22 oktober 2005. Mötet var en förberedelse inför det första latinamerikanska mötet för företag som återtagits av arbetarna, som skulle hållas 27-29 oktober samma år. Nedan följer Lebowitz tal:

Jag tror varken det är någon hemlighet eller överraskning att världen mer och mer har fått upp ögonen för Venezuela, eftersom det blivit allt klarare (trots osanningarna i de dominerande internationella medierna) att Venezuela har sagt "nej" till nyliberalismen. Det sa nej 1989. Det sa nej med valet av President Chavez. Det sa nej i den bolivarianska konstitutionen. Det sa nej i April 2002, nej under chefernas lockout 2002-2003, och, givetvis, i Augusti 2004. (när Chavez vann folkomröstningen, min anm.)

Trots alla dom som säger att det inte finns något alternativ, säger Venezuela att det finns ett alternativ till nyliberalismen, det finns ett alternativ till imperialismen, det finns ett alternativ till kapitalismen. Och det betyder givetvis att det finns fiender. Fiender både på in- och utsidan. De fiender som vill att Venezuela ska misslyckas med att gå sin nya väg. De vill särskilt att idén om en deltagande och protagonistisk demokrati ska misslyckas. De vill att den ska misslyckas i lokalsamhällena. De vill att den ska misslyckas på arbetsplatserna. De vill att den deltagande och protagonistiska demokratin i samhället som helhet, idén att människor lokalt ska besluta om sina behov och sin produktiva aktivitet, ska misslyckas.

Och inget, menar jag, skulle göra fienderna till denna process gladare än om Venezuelas väg mot samstyre av företagen skulle misslyckas. För arbetare - speciellt i Latinamerika men på andra ställen också - börjar se på utvecklingen av samstyret som ett verkligt alternativ till den kapitalistiska arbetsplatsens despotism.

En del kanske kommer bli störda av det jag kommer säga nu, men jag måste tala om för er att för många arbetare i kapitalistiska företag har inte sett statligt ägande med beslutsfattande i toppen som ett verkligt alternativ. Min far var maskinist, och jag lyckades aldrig övertyga honom. För honom var en statlig ägare bara en större, mäktigare chef. Vad han ville vara att fly, komma ut ur fabriken. Men, arbetarstyre är ett verkligt alternativ. Om samstyret lyckas här, kommer det att bli en inspiration för arbetare överallt. Och, om samstyret misslyckas, kommer det att stärka kapitalets välde; meddelandet till arbetarna kommer bli att det inte finns något alternativ.

Varför "samstyre"?

Vi borde göra klart, dock, att Venezuelas samstyresprojekt inte alls är samma sak som det som kallats medbestämmande i Tyskland. Även om det en gång för längesen reflekterade arbetarnas styrka, blev medbestämmandet där till ko-optering. Att ge arbetarrepresentanter en närvaro i det kapitalistiska beslutsfattandet i Tyskland var ett sätt att inkorporera arbetarna i kapitalisternas projekt, för att separera de från sina representanter och skapa en känsla av identitet mellan arbetarna och de specifika kapitalistiska företag som de jobbade på. I Venezuela, däremot, är samstyret ett alternativ till kapitalismen.


Samling kring UNT.

Mer specifikt är poängen med samstyret att sätta stopp för den kapitalistiska exploateringen och skapa potentialen för att bygga ett genuint mänskligt samhälle. När arbetarna inte längre drivs av kapitallogiken, för att producera vinst åt kapitalisterna, kan hela arbetets natur förändras. Arbetarna kan samarbeta med varandra för att utföra sina jobb på ett bra sätt: de kan applicera sin kunskap om bättre sätt att producera för att förbättra produktionen både omedelbart och i framtiden: och de kan bryta med uppdelningen på arbetsplatsen mellan "de som tänker" och "de som gör" - allt av den anledningen att arbetarna under samstyret vet att deras aktivitet inte är till för att berika kapitalisterna.

Utvecklandet av beslutsfattande från arbetarnas sida, processen av kombinerat tänkande och görande, ger arbetarna möjligheten att utveckla sin kapacitet och sin potential. Och det är denna typ av samhälle, ett som uppmuntrar den fullständiga utvecklingen av människans potential, som den bolivarianska konstitutionen har som vision. Utan en demokratisk, deltagande och protagonistisk produktion, förblir folk den typ av fragmenterade, stukade människor som kapitalismen producerar. Demokrati i produktionen är en nödvändig förutsättning för allas fria utveckling, det är en grundläggande del av socialismen för 2000-talet.

Varför inte kalla det självbestämmande?

Jugoslavien kallade sitt system med arbetarstyre för "självbestämmande", och det var ett sätt att visa att man inte behöver kapitalister - att företag kan drivas av arbetarna genom arbetarråd, att de företagen kan vara effektiva och introducera modern teknologi som ökar produktiviteten i dessa företag, och att en omfattande solidaritet utvecklas mellan arbetarna i varje företag.

Men det fanns ett problem i det jugoslaviska självbestämmandet, som är antytt i själva namnet - "själv". Det stämmer att arbetarna på varje enskilt företag styrde sina företag på egen hand. Men, de utgick också i första hand från sina egna intressen. Arbetarnas fokus inom varje företag baserades på deras egenintresse, deras kollektiva egenintresse. Det som saknades var en uppfattning om solidaritet med samhälet som helhet, en känsla av ansvar för samhället. Istället låg tyngdpunkten på sina egna utgångspunkter, på själviskheten. På vissa sätt var det som den värsta delen av den kapitalistiska mytologin: "den osynliga handen": idén var att om varje kollektiv följer sitt egenintresse skulle samhället som helhet tjäna på det. I själva verket spelade den osynliga handen i Jugoslavien den rollen att den ökade ojämlikgheten, den bröt ner solidariteten i samhället, vilket slutligen ledde till Jugoslaviens upplösande.


Arbetare på Sanitarios Maracay i demonstration.

Samstyret i Venezuela är ett försök att undvika just detta misstag. Samstyre indikerar en speciell typ av partnerskap - ett partnerskap mellan arbetarna på ett företag och samhället. Därmed fokuserar det på att företag inte tillhör enbart arbetarna själva - meningen är att företagen ska drivas i hela samhällets intresse. Med andra ord är samstyrets syfte inte bara att ersätta kapitalistens egenintresse med det enskilda arbetarkollektivets egenintresse, snarare är syftet också att förändringarna den produktiva aktivitetens själva betydelse. Det innebär en ansträngning för att hitta vägar att uppnå arbetarnas fulla utveckling, samtidigt som samstyret gör att varje samhällsmedlem - alla arbetande människor - drar nytta av samstyret.

Vem talar för samhället under samstyret?

Om samstyret är ett partnerskap mellan arbetarna på ett företag och samhället, vem talar då för samhället? Idealet vore om förvandlingen av producenterna som ett resultat av samstyret skulle leda till att producenterna själva skulle kunna tala för samhället. Med andra ord skulle i den värld vi vill bygga - socialismen för 2000-talet - ett igenkännande av samhällets behov internaliseras och förstås av alla producenter. Det skulle inte finnas något glapp mellan de enskilda producenterna och samhället som helhet.

Men även i en ideal situation där skillnaderna inte representerar antagonistiska intressen, måste samhällsintresset identifieras; och det är nödvändigtvis en demokratisk process - en där producenterna som medborgare fungerar på ett demokratiskt, deltagande och protagonistiskt sätt. Denna kombination av demokrati i produktionen och samhället är kärnan av det samstyrda samhället, av socialismen på 2000-talet.

Men, är det möjligt i samstyrets begynnelse? Vem talar för samhället i denna samhället i detta partnerskap mellan demokratiska producenter och samhället? Vårt svar måste alltid vara detsamma: det enda sätt som samhället självt kan tala är genom demokrati. Därmed måste de demokratiska institutionerna i de områden där företagen (t.ex. inom elservice) finns identifiera sina behov och vad de anser att dessa företag borde bidra med. Logiken är densamma när det gäller företag som betjänar samhället som helhet - det första steget är att identifiera samhällets behov och sedan kan arbetarna själva bestämma hur man bäst kan producera för att möta behoven.

Det är naturligt att ju mindre lokalsamhället ifråga är, desto enklare blir det att utveckla demokratiska, deltagande och protagonistiska lösningar. Även i dessa mindre samhällen är det dock så att utvecklingen av producenternas självregerande är en process - precis som utvecklingsprocessen av samstyret. Det är en läroprocess som berikas genom praktik, genom förvandlingen av deltagarna.

I fallet med de strategiska företagen som betjänar hela samhället, är det troligt att man lyckas försäkra att staten verkligen representerar det samhälle de ska tala för först i slutet av en demokratiseringsprocess än i början av den. Därför är den mest djupgående diskussion i samhället om förväntningarna på dessa företag avgörande - hur kan arbetarna i de företagen annars veta att företagens målsättningar är resultatet av en social koncensus, snarare än resultat av godtyckliga order från företagschefer eller ministerier?

När producenterna blir övertygade om att de beslut de fattar är viktiga eftersom de uppfyller sociala behov, kan producenterna gå bortom att söka marknadsvinster och börja utveckla egna initiativ för att möta dessa behov i samhället. Måttet på framgången i detta partnerskap mellan arbetarstyret och samhället är i vilken utsträckning det är möjligt att förverkliga Artikel 102 i den bolivarianska konstitutionens målsättning att "utveckla varje människas kreativa potential och det fullständiga utövandet av hans eller hennes personlighet inom ramen för ett demokratiskt samhälle."

Motstridigheter vid införandet av samstyret är oundvikligt

Det är dock nödvändigt att förstå att motstridigheter under utvecklingen av samstyret är oundvikligt. De människor som måste ta gemensamt ansvar för resurserna och industrierna i hela samhällets intresse faller inte ner från skyn. Borde vi bli överraskade om arbetare (efter alla deras långa strider till försvar av sina omedelbara intressen, mot kapitalisternas angrepp) till en början fortsätter att fokusera på de omedelbara intressena? Borde vi bli överraskade om chefer, som är vana vid beslutfattandets hierarkiska strukturer, återgår till de vid det första tecknet på problem?

Det är dock givetvis inte oundvikligt att arbetare och chefer kommer börja med att följa de gamla mönstren. När allt kommer omkring kan entusiasmen för att skapa nya relationer inom produktionen och för att bygga det nya samhället föra en förbi såna hinder. Men: de gamla idéerna och beteendena kan lätt komma tillbaka - det är en tendens som vi ständigt måste vara på vår vakt emot.

Den huvudsakliga faran när man introducerar olika typer av förändringar i produktionsrelationerna är att de gamla idéerna och de familjära mönstren tränger in i de nya relationerna och helt enkelt gör de till nya former av de gamla maktförhållandena. Det är på detta sätt som nya relationer förvrids och misskrediteras.

T.ex. är idén om att arbetarnas intresse i statliga företag ska säkras genom att ge arbetarna andelsägande i de företagen - varesig de andelarna ägs individuellt eller genom ett kooperativ - ett fall där samstyret kan förvridas till själviskt privatägande. Istället för att arbetarna fungerar som socialt medvetna producenter, genom att uttrycka sig som samverkande producenterna och samhällsmedborgare, förvandlas de till ägare vars huvudskaliga intresse är deras egen inkomst.

I ett samhälle som utmärks av så extrema skillnader i levnadsförhållanden mellan den stora massan av arbetande människor (av vilka så många jobbar inom den informella sektorn) och arbetare i relativt sett priviligerade sektorer, skulle idén om att viktiga delar av ekonomin ska ses som specifika arbetargruppers egendom inte bara leda till att folk avvisar idén om samstyre; det är också ett recept för en nedbrytning av solidariteten i det anti-nyliberala, anti-kapitalistiska projektet.

Och: det är verkligen så att den formen av samarbete mellan arbetarna som privata ägare och staten som ägare verkligen med stor säkerhet skulle skapa det ena problemet efter det andra. Vem äger produktionsmedlen i en sådan hybrid? Vem investerar? Skulle staten och kooperativet investera i enlighet med deras andelsägande i företaget? Och om kooperativet inte kan eller vill investera proportionellt i relation till sitt ägande?

Så länge som dessa relationer inte förändra till sanna relationer av samstyre (ett partnerskap mellan arbetarna som producenter och samhället), är det inte alltför svårt att se framför sig en av två möjliga utvecklingsvägar: a) förvandlingen av statsegendom (legalt sett, eller helt enkelt "faktiskt sett") till enskilda arbetares privata egendom, eller b) restaureringen av de kapitalistiska relationerna, med arbetarna relegerade till en position som lönearbetare som samtidigt är aktieägare. I båda fallen skulle samstyrets idé misskrediteras.


Kan samstyre riskeras i de strategiska industrierna?

Men: detta är bara ett exempel på en motsättning som kan växa fram när man tar de första stegen i samstyrets utveckling. Några människor oroar sig t.ex. och menar att arbetarstyre inte hör hemma i de strategiska industrierna. Men om industrier såsom oljeproduktion och generering och distribution av elektricitet ska exkluderas från samstyret, vad ger det för budskap till arbetarna i de industrierna? Att vi inte vill att de ska utveckla sin potential genom att börja fatta direkta beslut? Att vi inte litar på arbetarna när det gäller att fatta beslut i enlighet med samhällets intressen? Vad för slags vision för socialismen på 2000-talet skulle det vara?

Det är uppenbart så att strategiska företag som PDVSA inte är som andra. Samhället har definitiva och nödvändiga förväntningar på att de företagen ska fungera i hela samhällets intresse, och inte bara genom blint förtroende. Samhället har rätten att indikera för dessa företag exakt vad samhällets förväntningar är - dvs. "vi behöver X detta år, och vi kommer behöva X+5% nästa år". Med andra ord måste det finnas målsättningar eller planer som riktlinjer för de företag var skötsel påverkar alla.

När väl samhällets förväntningar har identifierats, dock, varför skulle inte arbetarna i nämnda företag kunna involveras fullständigt i att avgöra hur man ska uppnå de målen? Varför skulle inte besluten om hur man bör ta sig an uppgifterna fattas av de sammanslutna arbetarna? Varför ska det förutsättas att arbetarna på dessa företag har intressen som skiljer sig från samhällets som helhet?

Om man säger att arbetarna inte kan ges förtroendet att fatta rätt beslut i så avgörande frågor, säger man att man vill att arbetarna ska fortsätta i den roll de spelar under kapitalismen - att man förväntar sig att de ska fokusera på kampen för högre löner (ju högre desto bättre, givetvis, eftersom deras industri och därmed deras jobb är så viktigt), på större fördelar och privilegier och kortare och mindre intensiva arbetsdagar. Därmed underblåser man alla det gamla samhällets själviska tendenser och underminerar byggandet av det nya samhället. Vad säger man då egentligen annat än att när besluten är viktiga är kapitalism eller statskapitalism svaret, medan samstyre och socialismen på 2000-talet inte är det?

Motstridigheter är oundvikliga under byggandet av samstyret, men det är hursomhelst så, att utan samstyre finns ingen revolution.

Den största faran

Den största faran vore dock om man skulle blanda ihop en oundviklig motsättning mellan de som är hängivna revolutionen med en motsättning mellan de som är hängivna revolutionen och revolutionens fiender. Är de som vill förvandla återtagna företag till kooperativ fiender? Är de emot att tjäna de fattiga och exkluderas behov? Eller är de helt enkelt arbetare vars tidigare erfarenheter säger de att ägandeskap är nödvändigt för att att ha kontroll och makt att fatta beslut? Är de som motsätter sig samstyre i strategiska industrier fiender som försöker att besegra och sabotera processen, eller är de människor som är hängivna revolutionen som oroar sig för att arbetare formade under kapitalismen (och, speciellt, under Fjärde Republiken) är självcentrerade och inte hängivna samhällets intressen?

Ett av de allvarligaste problemen i varje revolution, är behovet av att åtskilja motsättningar mellan de som är för revolutionen, och motsättningar mellan de som är för revolutionen, och dess fiender. Det finns många motsättningar här - t.ex: mellan den informella och formella sektorn, mellan de exploaterade och de exkluderade, mellan arbetare och bönder, mellan kooperativ och statliga sektorer. Ett av de största fel som kan förstöra och förvrida en revolution är när man förvandlar en icke-antagonistisk motsättning inom folket till en motsättning mellan folket och fienden.


"Arbetarnas rättigheter försvaras kämpandes på gatorna"

Det må finnas fiender - folk som bär den röda tröjan men som är emot revolutionen - men revolutionen har redan tillräckligt med fiender, såväl externt som internt. Så hur undviker man misstaget att förvandla revolutionens anhängare till fiender? Man gör det genom demokratisk diskussion, övertygelse och utbildning - och i denna process är det viktigaste att utgå ifrån viljan till enighet.

Vi måste erkänna att upprättandet av samstyret är en process. Det är en lärandeprocess, och det är en utvecklingsprocess. Själva idén att människor utvecklas genom sin aktivitet (ett av Marx centrala koncept) bör hjälpa oss att förstå att samstyret kommer förändra folk och att det, med tiden, kommer skapa de människor som förstår detta speciella samarbete mellan arbetare och samhälle som kan bygga det nya samhället. Det erkännandet kommer hjälpa oss att vara toleranta när det gäller andras första felsteg och hjälpa oss till självkritik av våra egna misstag, och att inse att den processen av att bygga en ömsesidig respekt är en förutsättning för samstyrets framgång.

Inget skulle göra den bolivarianska revolutionens fiender mer olyckliga än samstyrets framgång!

Michael A. Lebowitz är författare till boken "Build It Now: Socialism for the Twenty-first Century", "Beyond Capital: Marx´s Political Economy of the Working Class", och vann Deutscherpriset år 2004.

27 februari 2007

Massakern - den bolivarianska revolutionens födelse

Idag, 27 februari, för 18 år sedan började den s.k. Caracazon, ett spontant folkligt uppror mot den dåvarande regeringens nyliberala politik med prishöjningar och liknande angrepp på vanligt folks levnadsvillkor. Upproret började tidigt på morgonen i Guarenas utanför Venezuelas huvudstad Caracas och spreds snabbt till hela Stor-Caracas. Överallt bröt folks vrede fram som en störtflod: kravaller avlöste varandra och butiker plundrades i jakt på varor fattiga venezolaner sällan eller aldrig hade råd att köpa.

Högerregeringen införde omedelbart undantagstillstånd och förberedde massakern: under ett fåtal dagar mördade polis och militär tusentals människor. Dödandet var som värst i Caracas fattiga områden, där de lik man kunde se i gathörnen snart fördes bort till massgravar av polisen och militären.

Två uppror och deras efterbörd

Sedermera avsattes den dåvarande presidenten Carlos Andrés Pérez för korruption. Innan dess var ett svar på regeringens massaker 1989 det militäruppror som Hugo Chávez iscensatte i februari 1992. Upproret misslyckades fullständigt militärt, samtidigt som den folkliga resningen i samband med militärernas aktion uteblev.

Lyckligtvis insåg Chávez detta och uppmanade därför i ett tidigt stadium soldaterna att lägga ner vapnen i ett tal inför nationen som blivit legendariskt i Venezuela, p.g.a. att Chávez både avblåste upproret i ett tidigt stadium, tog på sig det fulla ansvaret men samtidigt sa att man hade misslyckats "por ahora" - för tillfället - och att "nya möjligheter kommer att uppstå för att för att föra landet mot en bättre framtid".

Det är givetvis omöjligt att veta vad som hade blivit av den bolivarianska revolutionen om Chávez inte hade avblåst upproret i tid och hållit talet på det sätt han gjorde.
Ett slags bokslut över upproren 1989 och 1992 visar sig i valen 1998 och 2000: det första vanns överlägset av Hugo Chávez, och i det andra var hans huvudkonkurrent en annan deltagare i militärupproret: Fransisco Arias Cardenas. Tillsammans erövrade de drygt 90% av rösterna.

Tillägg: Dagens Chavez länkar till denna musikvideo om Caracazon, Lloviznando Cantos heter gruppen och sången heter "Un 27 de febrero 1987".


20 februari 2007

Revolutionen kommer på besök

Även om det sägs att "revolutioner är inte överförbara, de är folkets heroiska skapelse" så kan man ibland önska att svenskar skulle låta sig inspireras lite av venezolanernas engagemang och kamp för socialismen. I veckan har ni som bor runt huvudstaden chans att få höra en röst inifrån revolutionen tala.

Det är Carlos Escarrá (viceordförande för utrikesutskottet i Venezuelas nationalförsamling) som kommer att prata och svara på frågor om Folkmakt vs Totalitarism, i Stockholm nu på torsdag (sal D7 18:30 på Stockholms Universitet) och i Uppsala på lördag (Café Mumrik i Drabanthuset 15:00). Inte varje dag som representanter från den bolivarianska rörelsen kommer till Sverige, så passa på att ställa alla frågor ni kan komma på, eller bara kom och lyssna!

(Hands off Venezuela Stockholm kommer närvara med bokbord och bl.a. sälja Kalle Holmqvists utmärkta bok "Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika" för under hundralappen. Man kommer också kunna skänka pengar till Freteco, organisationen för de arbetarstyrda fabrikerna i Venezuela.)

PS. Detta var för övrigt mitt 100:e inlägg på ett drygt år. DS.